Vänskap

Jag är nog inte ensam om att känna en saknad efter mina tonårsvänner.
Vänner som på riktigt betydde allt, som man delade drömmar och längtan med. Som man grät och skrattade ihop med.
Som inte var bundna med hus och barn och jobb och ansvar, som man kunde lita på jämt, som man kunde ringa mitt inatten.
Som var en familj.

Har du fortfarande såna vänner?
Grattis i så fall, tror jag.

För kanske var den typen av vänskap något som hörde just tonåren till, som man behövde för att klara den hormonstormande bergochdalbana som det var.

Kanske är vuxen vänskap nått annat?
Kanske är förväntningarna för stora för att man vill att det ska vara så som det var när det var som bäst, eller i alla fall när det kändes som mest...
kanske vi borde sluta hoppas och vara tacksamma för det vi har.

Jag tänker mycket på vänskap för tillfället
Jag och blogginnehavaren var vänner. Inte bästa bästisvänner, men sova över -vänner.
Vi hade många viktiga, nödvändiga samtal. Om livet, om Gud, om allt...
Nu är vi twitter-vänner
Det är inte samma sak, men bra ändå.

Men jag tror överlag att vi vuxna sover över hos varandra för lite.
Varför är det så?

/D