Han valde den lila mössan.
För han gillaj ju både lila och josa.
måndag 31 januari 2011
Dofter av frukost
När jag gick upp för trappan idag till vårt förmiddagsmöte så kände jag en doft av (kanske) jordgubb. Det var en fräsch doft och den fyllde upp hela trapphuset.
Jag har på twitter och facebook frågat om jag ska investera i en ny go'lukt eller ett par nya jeans, och de flesta har tyckt att jag ska inhandla go'lukt för att pleasa min husfru så gott det går. Jag fattar piken. Att jag inte luktar hallontårta, eller jordgubb heller för den delen.
Under min gymnasitid så kämpade jag mycket med lökar under armarna. Ni vet, svettfläckar stora som LP-skivor som gjorde att jag aldrig kunde använda en t-shirt längre än fram till lunch innan det var dags att byta.
Tills jag upptäckte Absolut Torr.
Vilken uppfinning! Helt otroligt var det! Man drog på den här deodorantliknande skapelsen precis innan man skulle somna och så var det viktigt att armhålorna (eller vilken kroppsdel man nu än hade preparerat med AT) INTE kom i kontakt med täcket eller klädesplagg - för då kunde de förstöras. Det var EXTREMT viktigt att man gjorde det här precis innan man skulle somna - för gjorde man inte det (somnade alltså) så var hela natten förstörd eftersom det sved som bara den, det här Absolut Torr.
Men sen var man torr. Man klippte av alla svettledningar till den preparerade ytan på kroppen och svettlökar och LP-ringar under armarna var förbi. Och det höll i flera veckor! Flera veckor av paradiskänsla, tills den slutade verka och man fick tillbaka lökarna i lite större utsträckning... (och en annan nackdel var att svetten var tvungen att komma ut någonstans så helt klockrent var det väl inte.)
Fast det fanns trevligare saker som hände under min gymnasietid.
Under flera veckors tid så började våra lektioner med att alla i klassen (iaf jag) blev så skjukt (obs stavning) sugen på drycken Te. Eller The. Med mjölk och socker.
Och jag förstod inte varför! Länge höll det här på, och det enda sambandet var att det var på morgonlektionerna som det här Te-suget smög sig på - men ingen (läs jag) förstod vad det kom ifrån.
Tills en dag, när det kom fram att en tjej i klassen hade en parfym som smakade te med mjölk och socker.
Jag gillar det här med dofter som luktar gott. Hallontårta, Tvåtaktslukt, Te med mjölk, Kaffe och Nybakta bullar.
Jag har på twitter och facebook frågat om jag ska investera i en ny go'lukt eller ett par nya jeans, och de flesta har tyckt att jag ska inhandla go'lukt för att pleasa min husfru så gott det går. Jag fattar piken. Att jag inte luktar hallontårta, eller jordgubb heller för den delen.
Under min gymnasitid så kämpade jag mycket med lökar under armarna. Ni vet, svettfläckar stora som LP-skivor som gjorde att jag aldrig kunde använda en t-shirt längre än fram till lunch innan det var dags att byta.
Tills jag upptäckte Absolut Torr.
Vilken uppfinning! Helt otroligt var det! Man drog på den här deodorantliknande skapelsen precis innan man skulle somna och så var det viktigt att armhålorna (eller vilken kroppsdel man nu än hade preparerat med AT) INTE kom i kontakt med täcket eller klädesplagg - för då kunde de förstöras. Det var EXTREMT viktigt att man gjorde det här precis innan man skulle somna - för gjorde man inte det (somnade alltså) så var hela natten förstörd eftersom det sved som bara den, det här Absolut Torr.
Men sen var man torr. Man klippte av alla svettledningar till den preparerade ytan på kroppen och svettlökar och LP-ringar under armarna var förbi. Och det höll i flera veckor! Flera veckor av paradiskänsla, tills den slutade verka och man fick tillbaka lökarna i lite större utsträckning... (och en annan nackdel var att svetten var tvungen att komma ut någonstans så helt klockrent var det väl inte.)
Fast det fanns trevligare saker som hände under min gymnasietid.
Under flera veckors tid så började våra lektioner med att alla i klassen (iaf jag) blev så skjukt (obs stavning) sugen på drycken Te. Eller The. Med mjölk och socker.
Och jag förstod inte varför! Länge höll det här på, och det enda sambandet var att det var på morgonlektionerna som det här Te-suget smög sig på - men ingen (läs jag) förstod vad det kom ifrån.
Tills en dag, när det kom fram att en tjej i klassen hade en parfym som smakade te med mjölk och socker.
Jag gillar det här med dofter som luktar gott. Hallontårta, Tvåtaktslukt, Te med mjölk, Kaffe och Nybakta bullar.
söndag 30 januari 2011
Sista versen för idag
Ibland så kommer skrivkrampen.
Det är ju inte det att det saknas tankar eller händelser att beskriva - det är bara så svårt att få ner de genom tangenterna ibland. Det kanske inte verkar så med tanke på att det spottas ut inlägg till höger och vänster här från Kavelmora, men det är så.
Det saknas inte tankar nej. Det saknas inte känslor heller, och det saknas inte nånting egentligen. Bara lite kreativitet.
Och så finns det för mycket av vissa saker. Prestationsångest och mindervärdeskomplex. Det kanske inte heller märks men så är det i alla fall.
Så jag kör en kort resumé av den här lediga helgen och så säger vi att nästa spännande vecka får börja imorgon.
Häng med:
Det är ju inte det att det saknas tankar eller händelser att beskriva - det är bara så svårt att få ner de genom tangenterna ibland. Det kanske inte verkar så med tanke på att det spottas ut inlägg till höger och vänster här från Kavelmora, men det är så.
Det saknas inte tankar nej. Det saknas inte känslor heller, och det saknas inte nånting egentligen. Bara lite kreativitet.
Och så finns det för mycket av vissa saker. Prestationsångest och mindervärdeskomplex. Det kanske inte heller märks men så är det i alla fall.
Så jag kör en kort resumé av den här lediga helgen och så säger vi att nästa spännande vecka får börja imorgon.
Häng med:
- På spåret. Kunde Kalv, berså och typ nåt mer som physalis. Inte riktigt godkänt.
- Lördag. Bobåkning och lite fika och lite tacomiddag och lite filmkväll och lite fotbollskväll.
- Söndag. Mardrömsvakning med att disken på jobbet aldrig tog slut och sen lite soft vintersportssoffsslappning innan kalasförberedelser.
Alla barn och jag ikläddes jeansskjorta/jeanstunika. Jag hade inte tunika.
Kalastrevligt kalas för två snart tvååringar som lyckades blåsa ut sina ljus. Glada barn = glada föräldrar.
Första Lagmötet inför Duvan Cup 2012
Nu är Duvan Cup slut för den här gången.
Men nästa gång, om ett år så finns chansen att vara med igen! Om du vill vara med så får du säga till mig här. Jag tänker att vi kör rosa matchtröjor, vi kan ha våra telefonnummer på ryggen och så kämpar vi för att vinna.
Om det vill sig väl så kommer jag köra vidare med min målgest * att tappa klubban och se förvånad ut * och jag spelar gärna högerback.
Vad ska laget heta?
Och kom med förslag nu - det blir ju roligare då.
Men nästa gång, om ett år så finns chansen att vara med igen! Om du vill vara med så får du säga till mig här. Jag tänker att vi kör rosa matchtröjor, vi kan ha våra telefonnummer på ryggen och så kämpar vi för att vinna.
Om det vill sig väl så kommer jag köra vidare med min målgest * att tappa klubban och se förvånad ut * och jag spelar gärna högerback.
Vad ska laget heta?
Och kom med förslag nu - det blir ju roligare då.
fredag 28 januari 2011
Innebandy, genus och färglära
För dig som inte visste det så är jag intresserad av innebandy. Den här säsongen har det inte blivit så mycket eget spel - det närmaste jag kommit är att jag har börjat jobba i IB-skorna...
Den här helgen så går Duvan Cup av stapeln i Lycksele. Duvan Cup är en traditionsrik turnering under sista helgen i Januari och den lockar ungefär 2 miljoner besökare till LappStockholm för trivsel, umgänge och lite innebandy. Det är nog 25 år sedan jag var med och spelade senast, men minnena finns för alltid fastetsade i mitt minne.
Första året skulle vi ha ett lag från klassen med. Vi kom på idén att vi kunde ha våra telefonnummer på ryggarna i stället för de vanliga, klassiska numren, och var mycket nöjda med det. Tills vår fröken tyckte att alla som ville vara med skulle få vara med... och det visade sig att en av tjejerna i klassen hade hemligt telefonnummer. (Egentligen var det inte särskilt roligt, men såhär i efterhand så kanske man kan våga småle åt det?)
Jag minns att vi en gång mötte ett lag som hette Ei Saa Päitä (ping min finske läsare) och jag minns att vi vann.
Men det var inte det jag tänkte skriva om. Jag hade tänkt lista alla lag jag har spelat med och de kommer här:
De ska alltså börja spela i rosa tröjor. När jag läser kommentarerna till artikeln förbluffas jag av hur många som reagerar negativt på det här ganska triviala - att ett lag väljer att spela i rosa matchtröjor (när de spelar sina bortamatcher).
Jag har en son tillsammans med min fru. (Vi har två iofs, men det är inte relevant just nu.)
Han, den här sonen har två favoritfärger. Rosa och Lila.
Jag tycker det är helt fantastiskt, på riktigt alltså. Han gillar verkligen rosa och lila, och vad är det för konstigt med det?
Jo, det är tydligen konstigt för det ska inte grabbar tycka. Grabbar ska gilla blått, kanske grönt - men inte rosa eller lila.
Det här är lite svårt för mig att hantera, för jag är så himla trångsynt. På mitt jobb säljs inte bara kokosbollar med pärlsocker, det säljs jättefina mössor (bland annat) också. Det finns rosa, lila, svarta, gråa och vita och jag vill så gärna köpa en rosa eller lila till honom ... så jag tror jag ska göra det också.
Och så ska jag jobba vidare med mina fördomar och förutfattade, cementerade, gamla tråkföreställningar om att det finns rosa och blå täcken.
Klart grabben ska få den mössfärgen han vill ha.
Den här helgen så går Duvan Cup av stapeln i Lycksele. Duvan Cup är en traditionsrik turnering under sista helgen i Januari och den lockar ungefär 2 miljoner besökare till LappStockholm för trivsel, umgänge och lite innebandy. Det är nog 25 år sedan jag var med och spelade senast, men minnena finns för alltid fastetsade i mitt minne.
Första året skulle vi ha ett lag från klassen med. Vi kom på idén att vi kunde ha våra telefonnummer på ryggarna i stället för de vanliga, klassiska numren, och var mycket nöjda med det. Tills vår fröken tyckte att alla som ville vara med skulle få vara med... och det visade sig att en av tjejerna i klassen hade hemligt telefonnummer. (Egentligen var det inte särskilt roligt, men såhär i efterhand så kanske man kan våga småle åt det?)
Jag minns att vi en gång mötte ett lag som hette Ei Saa Päitä (ping min finske läsare) och jag minns att vi vann.
Men det var inte det jag tänkte skriva om. Jag hade tänkt lista alla lag jag har spelat med och de kommer här:
- Tvet
- SHK
- Söderhöjdarna
- Killer Whales
De ska alltså börja spela i rosa tröjor. När jag läser kommentarerna till artikeln förbluffas jag av hur många som reagerar negativt på det här ganska triviala - att ett lag väljer att spela i rosa matchtröjor (när de spelar sina bortamatcher).
Jag har en son tillsammans med min fru. (Vi har två iofs, men det är inte relevant just nu.)
Han, den här sonen har två favoritfärger. Rosa och Lila.
Jag tycker det är helt fantastiskt, på riktigt alltså. Han gillar verkligen rosa och lila, och vad är det för konstigt med det?
Jo, det är tydligen konstigt för det ska inte grabbar tycka. Grabbar ska gilla blått, kanske grönt - men inte rosa eller lila.
Det här är lite svårt för mig att hantera, för jag är så himla trångsynt. På mitt jobb säljs inte bara kokosbollar med pärlsocker, det säljs jättefina mössor (bland annat) också. Det finns rosa, lila, svarta, gråa och vita och jag vill så gärna köpa en rosa eller lila till honom ... så jag tror jag ska göra det också.
Och så ska jag jobba vidare med mina fördomar och förutfattade, cementerade, gamla tråkföreställningar om att det finns rosa och blå täcken.
Klart grabben ska få den mössfärgen han vill ha.
torsdag 27 januari 2011
Gästbloggare är bra
Tänkte bara passa på och tacka dagens Gästbloggare Modedoktorn för väl utfört arbete.
Hoppas din svanskota läker bra och igen - tack för det fina inlägget som du komponerade trots din skada. (Iofs kanske man inte skriver med svanskotan, men du fattar va?)
Du som också är sugen att gästblogga här på Kavelmora Ink - hör av dig. Jag finns på alla möjliga ställen, ofta tillgänglig.
En sak till bara: Spännande veckan bara fortsätter och fortsätter. Kanske ända tills nästa vecka.
Hoppas din svanskota läker bra och igen - tack för det fina inlägget som du komponerade trots din skada. (Iofs kanske man inte skriver med svanskotan, men du fattar va?)
Du som också är sugen att gästblogga här på Kavelmora Ink - hör av dig. Jag finns på alla möjliga ställen, ofta tillgänglig.
En sak till bara: Spännande veckan bara fortsätter och fortsätter. Kanske ända tills nästa vecka.
Gästblogging is da shit
Jag skrev häromdagen om att jag tyckte du kunde gästblogga här på Kavelmora Ink och nu börjar det:
Without further ado - I give you Modedoktorn. En stor applåd till dig, både nu och efter inlägget. Varsågoda!
____
Ett blogginlägg?
Det är väldigt tidsenligt och modernt att blogga. Nästan lite omodernt att låta bli. Och jag är ett barn av min tid, i det att jag gillar vad internet gjort för kommunikationen vänner emellan. Jag står gladeligen för att jag tycker Facebook gjort det nästan för enkelt att ha daglig kontakt med vänner som jag 2006 hade kontakt med endast på vecko- eller månadsbasis. Jag har några vänner vars bloggar jag följer och gärna kommenterar, eftersom jag gillar det jag läser. Kompisbloggen som fick mig att överhuvudtaget fundera på att man kan läsa bloggar är tyvärr igenslagen, men ibland läser jag de gamla inläggen och de är fortfarande livet i en liten ask! Jag har precis upptäckt en annan väns blogg, ägnat de senaste dagarna åt att läsa ikapp och har både frustat av skratt och gråtit ohejdat. Jag följer gärna en reseblogg om den är kul och spännande, och om jag känner resenären. Ibland kan en blogg ge en djupare förståelse för hur en annan människa upplever livet just nu.
Eftersom jag är en flitig fb-användare och (hoppas jag) uppmuntrande bloggläsare har det tryckts på från lite olika (och ibland ganska otippade) håll, om att jag borde ha en egen blogg. Detta har inte lockat mig, av flera anledningar:
• Jag känner mig inte helt säker på att världen är i behov av ytterligare en blogg
• Jag tycker att samtal/dialog med en eller flera människor jag har förtroende för är svårslaget som kommunikationsform
• Det jag ibland upplever behov av att bearbeta tycker jag allt som oftast passar bättre i ett mer slutet rum/sällskap, än till allmän beskådan
• Jag har förstått att det finns gott om människor som gärna läser allsköns bloggar och kommenterar dem ganska elakt. Givetvis anonymt. Och det har jag inget som helst behov av. Fegt? Säkert. Klokt? Enligt mig, absolut.
• Tid. Denna eviga fråga om tid. Hur ska den räcka till, och var hämtar man mer när den tar slut? En trist frågavi alla måste möta ibland. Men för mig är det så enkelt att jag hellre tar en promenad om det finns en halvtimme över på kvällen, än sätter mig och skriver.
Så vadan detta? Jo, som en klok paleontolog sa i en populär sitcom: ”I feel like I´ve been given the gift of time!”. Jag har brutit min svanskota, och är därför hemma i några dagar. Och kan inte vare sig möblera om, snickra ngt, hänga i lekparken eller göra ngt annat utöver att ligga på sidan eller möjligen sitta lite framåtlutad. Vilket begränsar aktivitetsmöjligheterna till läsning, tv/film, telefon eller möjligen ngt datorbaserat. Ingendera är någon dålig aktivitet, men då jag är ganska van att ha mkt att göra om dagarna, och just nu inte är särskilt påverkad i mitt allmäntillstånd som man kan bli av exv influensa, så händer det att jag känner mig en smula uttråkad. Så hur kan jag inte nappa på Kavelmora Inks förfrågan om gästbloggare?
Kavelmora Ink är en trevlig och rolig blogg som ”handlar om det som jag tänker på, antingen gamla minnen eller händelser som kommer bli minnen.” Detta enligt ägaren. Så vad tänker jag på?
Det uppenbara, dvs hur ont ont det kan göra i en trasig svanskota vid oförsiktig rörelse? Ja och nej, jag tänker på det vid oförsiktig rörelse men inte annars…
Det gnälliga, tråkiga, dvs hur orättvist (livets orättvisor är nämligen ganska populärt att blogga om, har jag förstått!) det är att just jag skulle drabbas av denna smärtsamma åkomma? NEJ! Ingen tvingade mig att åka den där härliga, branta rutschkanan. Det gjorde jag endast för mitt höga nöjes skull.
Det klassiskt svenska såhär års, dvs hur besvärligt det är med kylan och halkan? Ingalunda. Jag gillar våra svenska årstider, vintern ska vara kall och snöig tycker jag. (Om man tycker det är så besvärligt och ffa överraskande varje år så kan jag upplysa om att det finns massor av länder där det inte finns någon snö.)
Det klyschiga, dvs hur gott livet kan vara en vanlig torsdag i januari? Japps. Oh yes. Definitivt.
Varför sitter jag och tänker på det kanske någon undrar? Jo, av samma anledning som i historian om hunden och hans genitalia: för att jag kan! För att livet ÄR gott. Och trots att 2010 bjöd på en och annan ren råsop på det personliga planet så bjöd det även på massor av härligheter. Nya vänner, nya minnen och nya skratt. Och detta väljer jag att tänka på idag. Jag menar inte att du ska sopa allt som är obehagligt under mattan, självklart behöver ska du bearbeta det som lämnat spår i dig, på det sätt som synes dig lämpligt! Ngt jag för övrigt ägnat de sista veckorna åt. Både nytt och gammalt har kommit upp, och en hel del mentalt arbete har krävts. Sånt är lätt att grotta in sig fullkomligt i, och ibland behöver jag bryta tankebanorna. Så idag väljer jag att tänka på allt fint som givits mig under det gångna året. Nya kollegor som visat sig vara mer än ”bara” roliga rumskamrater. Relationer som återupptagits/fördjupats. En uppskjuten resa som visade sig bli en av de bästa i mitt liv. Personliga framgångar för vänner som kämpat i motvind. Sist, men störst av allt just nu: det ofödda barnet jag bär, som vi väntat på och längtar så mycket efter! Osv. Etc. Mm.
Få kan ha missat Forrest Gumps klassiska replik om livet och chokladasken. Otrolig visdom och sådan bra vardagsfilosofi! Så, därför blir mitt råd till oss alla inför detta år och de kommande: förskräcks inte när du inser att du just bet i en körsbär i likör/marsipanbit/fransk nougat/ngt annat som inte faller dig i smaken. Spotta, fräs, skölj munnen och våga sen sticka ner handen i asken igen. Förr eller senare kommer kokos-kolan*!
Ett riktigt bra 2011 önskar jag dig!
M
*Bör bytas ut mot din egen favoritpralin
Without further ado - I give you Modedoktorn. En stor applåd till dig, både nu och efter inlägget. Varsågoda!
____
Ett blogginlägg?
Det är väldigt tidsenligt och modernt att blogga. Nästan lite omodernt att låta bli. Och jag är ett barn av min tid, i det att jag gillar vad internet gjort för kommunikationen vänner emellan. Jag står gladeligen för att jag tycker Facebook gjort det nästan för enkelt att ha daglig kontakt med vänner som jag 2006 hade kontakt med endast på vecko- eller månadsbasis. Jag har några vänner vars bloggar jag följer och gärna kommenterar, eftersom jag gillar det jag läser. Kompisbloggen som fick mig att överhuvudtaget fundera på att man kan läsa bloggar är tyvärr igenslagen, men ibland läser jag de gamla inläggen och de är fortfarande livet i en liten ask! Jag har precis upptäckt en annan väns blogg, ägnat de senaste dagarna åt att läsa ikapp och har både frustat av skratt och gråtit ohejdat. Jag följer gärna en reseblogg om den är kul och spännande, och om jag känner resenären. Ibland kan en blogg ge en djupare förståelse för hur en annan människa upplever livet just nu.
Eftersom jag är en flitig fb-användare och (hoppas jag) uppmuntrande bloggläsare har det tryckts på från lite olika (och ibland ganska otippade) håll, om att jag borde ha en egen blogg. Detta har inte lockat mig, av flera anledningar:
• Jag känner mig inte helt säker på att världen är i behov av ytterligare en blogg
• Jag tycker att samtal/dialog med en eller flera människor jag har förtroende för är svårslaget som kommunikationsform
• Det jag ibland upplever behov av att bearbeta tycker jag allt som oftast passar bättre i ett mer slutet rum/sällskap, än till allmän beskådan
• Jag har förstått att det finns gott om människor som gärna läser allsköns bloggar och kommenterar dem ganska elakt. Givetvis anonymt. Och det har jag inget som helst behov av. Fegt? Säkert. Klokt? Enligt mig, absolut.
• Tid. Denna eviga fråga om tid. Hur ska den räcka till, och var hämtar man mer när den tar slut? En trist frågavi alla måste möta ibland. Men för mig är det så enkelt att jag hellre tar en promenad om det finns en halvtimme över på kvällen, än sätter mig och skriver.
Så vadan detta? Jo, som en klok paleontolog sa i en populär sitcom: ”I feel like I´ve been given the gift of time!”. Jag har brutit min svanskota, och är därför hemma i några dagar. Och kan inte vare sig möblera om, snickra ngt, hänga i lekparken eller göra ngt annat utöver att ligga på sidan eller möjligen sitta lite framåtlutad. Vilket begränsar aktivitetsmöjligheterna till läsning, tv/film, telefon eller möjligen ngt datorbaserat. Ingendera är någon dålig aktivitet, men då jag är ganska van att ha mkt att göra om dagarna, och just nu inte är särskilt påverkad i mitt allmäntillstånd som man kan bli av exv influensa, så händer det att jag känner mig en smula uttråkad. Så hur kan jag inte nappa på Kavelmora Inks förfrågan om gästbloggare?
Kavelmora Ink är en trevlig och rolig blogg som ”handlar om det som jag tänker på, antingen gamla minnen eller händelser som kommer bli minnen.” Detta enligt ägaren. Så vad tänker jag på?
Det uppenbara, dvs hur ont ont det kan göra i en trasig svanskota vid oförsiktig rörelse? Ja och nej, jag tänker på det vid oförsiktig rörelse men inte annars…
Det gnälliga, tråkiga, dvs hur orättvist (livets orättvisor är nämligen ganska populärt att blogga om, har jag förstått!) det är att just jag skulle drabbas av denna smärtsamma åkomma? NEJ! Ingen tvingade mig att åka den där härliga, branta rutschkanan. Det gjorde jag endast för mitt höga nöjes skull.
Det klassiskt svenska såhär års, dvs hur besvärligt det är med kylan och halkan? Ingalunda. Jag gillar våra svenska årstider, vintern ska vara kall och snöig tycker jag. (Om man tycker det är så besvärligt och ffa överraskande varje år så kan jag upplysa om att det finns massor av länder där det inte finns någon snö.)
Det klyschiga, dvs hur gott livet kan vara en vanlig torsdag i januari? Japps. Oh yes. Definitivt.
Varför sitter jag och tänker på det kanske någon undrar? Jo, av samma anledning som i historian om hunden och hans genitalia: för att jag kan! För att livet ÄR gott. Och trots att 2010 bjöd på en och annan ren råsop på det personliga planet så bjöd det även på massor av härligheter. Nya vänner, nya minnen och nya skratt. Och detta väljer jag att tänka på idag. Jag menar inte att du ska sopa allt som är obehagligt under mattan, självklart behöver ska du bearbeta det som lämnat spår i dig, på det sätt som synes dig lämpligt! Ngt jag för övrigt ägnat de sista veckorna åt. Både nytt och gammalt har kommit upp, och en hel del mentalt arbete har krävts. Sånt är lätt att grotta in sig fullkomligt i, och ibland behöver jag bryta tankebanorna. Så idag väljer jag att tänka på allt fint som givits mig under det gångna året. Nya kollegor som visat sig vara mer än ”bara” roliga rumskamrater. Relationer som återupptagits/fördjupats. En uppskjuten resa som visade sig bli en av de bästa i mitt liv. Personliga framgångar för vänner som kämpat i motvind. Sist, men störst av allt just nu: det ofödda barnet jag bär, som vi väntat på och längtar så mycket efter! Osv. Etc. Mm.
Få kan ha missat Forrest Gumps klassiska replik om livet och chokladasken. Otrolig visdom och sådan bra vardagsfilosofi! Så, därför blir mitt råd till oss alla inför detta år och de kommande: förskräcks inte när du inser att du just bet i en körsbär i likör/marsipanbit/fransk nougat/ngt annat som inte faller dig i smaken. Spotta, fräs, skölj munnen och våga sen sticka ner handen i asken igen. Förr eller senare kommer kokos-kolan*!
Ett riktigt bra 2011 önskar jag dig!
M
*Bör bytas ut mot din egen favoritpralin
onsdag 26 januari 2011
Sammanfattning av häromdagens Caféskola
Det var ju lektion i Caféskolan häromdagen med en liten interaktionsövning.
Jag är mycket nöjd med responsen som var och alla ni som var med svarade mycket rätt.
Här kommer mina tankar om hur familjen hade kunnat hantera situationen för att skapa så lite problem som möjligt för sig själva - och kanske undvikt att hamna som diskussionsobjekt här på Kavelmora Ink.
1. De hade kunnat fika innan de gick upp i butiken. Det är väl känt att ens blodsockernivå sjunker markant efter vattenloungen och att det då är den mest kritiska delen kvar. Alltså, punkt ett: de BORDE ha fikat först. Och sen igen.
2. Precis som Modedoktorn skrev så borde de ha fattat att man ju måste ha nåt att dricka när man fikar/äter och därför finns det en monter med dryck först i kön (såattsäga) som tydligen är lätt att missa (note to alla montermöntörer - gör tydligare montrar. Om möjligt, använd nåt genomskinligare än glas så att risken att missa nåt minimeras). Och sen kan jag tycka att frun kanske inte hade behövt pressa sin man så hårt - vet ni fruar hur svårt det kan vara att bestämma dryck under tidspress med tre personer till i kön när ni fruar skyndar på oss män?
Du som läser det här kanske tycker att jag är lite hård mot dessa kunder och raljerar lite över hur de skulle ha hanterat situationen, så jag tänker hylla dem lite också och ge dem lite credit eftersom jag vet att det kan vara svårt att gå på fik.
Förra sommaren funderade jag och min husfru på att åka och hälsa på min syster i Brittanien. Den stora, du vet?
Men så gick jag och fikade på ett café i stan. Med två av våra barn. De som är ungefär lika gamla.
När jag satt där på caféet och tyckte det var en enormt stressande upplevelse la jag planerna på att resa till England på is...
Kanske var det vad de här kunderna från häromdagen kände? Att de insåg att det kanske inte passade att åka på semester - och så slog det över för dem och de började oklara att göra nåt så enkelt som att köpa fika...
Så då blir det igen som jag brukar säga om sura, dryga och otrevliga kunder - de har nog ont i magen.
Och då är det synd om dem.
Stackars dem. Vi får inte vara för hårda mot dem. Så här får ni, kunderna från häromdagen, lite nätkärlek från Kavelmora Ink. Hoppas det hjälper lite mot magontet.
Jag är mycket nöjd med responsen som var och alla ni som var med svarade mycket rätt.
Här kommer mina tankar om hur familjen hade kunnat hantera situationen för att skapa så lite problem som möjligt för sig själva - och kanske undvikt att hamna som diskussionsobjekt här på Kavelmora Ink.
1. De hade kunnat fika innan de gick upp i butiken. Det är väl känt att ens blodsockernivå sjunker markant efter vattenloungen och att det då är den mest kritiska delen kvar. Alltså, punkt ett: de BORDE ha fikat först. Och sen igen.
2. Precis som Modedoktorn skrev så borde de ha fattat att man ju måste ha nåt att dricka när man fikar/äter och därför finns det en monter med dryck först i kön (såattsäga) som tydligen är lätt att missa (note to alla montermöntörer - gör tydligare montrar. Om möjligt, använd nåt genomskinligare än glas så att risken att missa nåt minimeras). Och sen kan jag tycka att frun kanske inte hade behövt pressa sin man så hårt - vet ni fruar hur svårt det kan vara att bestämma dryck under tidspress med tre personer till i kön när ni fruar skyndar på oss män?
Du som läser det här kanske tycker att jag är lite hård mot dessa kunder och raljerar lite över hur de skulle ha hanterat situationen, så jag tänker hylla dem lite också och ge dem lite credit eftersom jag vet att det kan vara svårt att gå på fik.
Förra sommaren funderade jag och min husfru på att åka och hälsa på min syster i Brittanien. Den stora, du vet?
Men så gick jag och fikade på ett café i stan. Med två av våra barn. De som är ungefär lika gamla.
När jag satt där på caféet och tyckte det var en enormt stressande upplevelse la jag planerna på att resa till England på is...
Kanske var det vad de här kunderna från häromdagen kände? Att de insåg att det kanske inte passade att åka på semester - och så slog det över för dem och de började oklara att göra nåt så enkelt som att köpa fika...
Så då blir det igen som jag brukar säga om sura, dryga och otrevliga kunder - de har nog ont i magen.
Och då är det synd om dem.
Stackars dem. Vi får inte vara för hårda mot dem. Så här får ni, kunderna från häromdagen, lite nätkärlek från Kavelmora Ink. Hoppas det hjälper lite mot magontet.
Gästbloggare
Är det någon som skulle vilja vara gästbloggare här på Kavelmora Ink så är det bara att höra av dig!
tisdag 25 januari 2011
Dagens Caféskola, bland annat om tanter och servetter
Note to vem som helst av intresserade caféskolelever:
1. Om en lite dryg dam ber om både bestick och servetter till sina paninis är det frågan om det är värt att bara lägga två servetter på hennes bricka.
2. Om du bara lägger två servetter på hennes bricka kan det vara bra om hon ser att det är två stycken med tanke på att hon kommer reagera.
3. Om du säger att det ligger två servetter till henne och hennes man på brickan är så är det viktigt att det ligger två servetter - för din triumf blir så mycket större då.
1. Om en lite dryg dam ber om både bestick och servetter till sina paninis är det frågan om det är värt att bara lägga två servetter på hennes bricka.
2. Om du bara lägger två servetter på hennes bricka kan det vara bra om hon ser att det är två stycken med tanke på att hon kommer reagera.
3. Om du säger att det ligger två servetter till henne och hennes man på brickan är så är det viktigt att det ligger två servetter - för din triumf blir så mycket större då.
Published with Blogger-droid v1.6.5
måndag 24 januari 2011
Statistik och en sån här "Hallå, är det nån där?" -fråga
Igår var ställningen
1. USA
2. Sverige
3. Finland.
USA ledde stort men idag är ordningen återställd. Med en liten twist: Brasilien är med på listan! Det tycker jag är jätteroligt och det verkar ju toppen det här med att du som läser kan få det här dravlet på ditt språk!
Och så till del II av inlägget.
Inte för att verka pressande eller så, men var är ni mina bloggskrivare? Ja, kanske inte här då men det är så tomt i min RSS-läsare bara... eller är det nåt jag har missat? Igen?
1. USA
2. Sverige
3. Finland.
USA ledde stort men idag är ordningen återställd. Med en liten twist: Brasilien är med på listan! Det tycker jag är jätteroligt och det verkar ju toppen det här med att du som läser kan få det här dravlet på ditt språk!
Och så till del II av inlägget.
Inte för att verka pressande eller så, men var är ni mina bloggskrivare? Ja, kanske inte här då men det är så tomt i min RSS-läsare bara... eller är det nåt jag har missat? Igen?
söndag 23 januari 2011
Ett till tillkännagivande och Dagens Caféskola, bland annat om köuppförande
Je regrette toût. Nästan som Editht Piaf sa - fast tvärtom.
Jag har bestämt om mig, jag tänker börja skämta igen. Det har ju varit störttråkigt hela dagen när jag har gått omkring i säck och aska på jobbet och inte fått skoja sådär som det är kul att göra! Så jag bestämde bara om mig, för jag tror att jag får göra så. Men om du har invändningar så är det bara att höra av dig till mig per SMS eller nåt.
Det har liksom kommit upp för mig att det kan vara lite svårt att förstå när jag skojar, så hädanefter kommer jag göra ett tecken när jag skojar. Vad tycker du att jag ska göra för tecken? Förslag går att skriva här i kommentarsfältet.
Känns skönt att vara flexibel.
Nu till dagens Caféskola.
Idag tänkte jag lägga upp det lite annorlunda. Istället för att jag föreläser så kommer jag beskriva en situation och så får du komma med förslag på om du tycker kunden agerat bra eller om de kanske hade kunnat göra något annorlunda. Vad säger du om det? Svar går jättebra att lämna in här i kommentarsfältet och så har vi sammanfattning nån dag framöver.
Situation: (Tänk Tiffany Persson från HippHipp i kön på Ica)
En mamma, en pappa och ett barn står i kön på ett fik.
De är uppenbarligen hungriga och lite griniga. Barnet, som kan vara en pojke på ca 4 år vill promt dra kreditkortet men mamman är inte riktigt lika kontent med det.
"Men vi måste ha nån dricka också" säger mamman lite stressat samtidigt som hon försöker få sin son att sluta tjata om kortdragningen. "Du kan väl hämta dricka" säger hon till sin lite tafatte man som går och ställer sig vid drickakylen.
"Vad ska vi ta för något?" undrar mannen med vanlig samtalsröst riktat mot sin fru som fortfarande börjar lessna på sin sons tjat om kortdragningen.
Det står tre personer till i kön mellan mamman och mannen vid drickakylen.
"Ahmen, det kan väl du bestämma!" halvropar mamman med lite högre röst än nödvändigt samtidigt som hon försöker få sin son att inte tjata ihjäl sig om kortdragningen. "Skynda dig, det står ju fler i kön här" säger hon stressat med ännu högre röst samtidigt som hon försöker få sin son att sluta tjata om kortdragningen.
Det står alltså tre personer till i kön.
Mannen kommer till kassan med två cola och en smakis. Som han har vågat välja.
Baristan slår in artiklarna i kassan och pojken får trycka på den gröna knappen samtidigt som mamman snäser iväg sin son till deras vänner som sitter vid ett bord längre in i lokalen.
Mannen tar brickan och de avlägsnar sig från kassan.
Ridå.
Ja, det var en helt hypotetisk situation som kan hända när man går på fik.
Hur tycker du att de hanterade sitt fikaköpande? Gick det bra? Hade de kunnat göra på nåt annat sätt?
Kom med dina reflektioner och var inte blyg. Ju fler som deltar i diskussionen, desto roligare blir det. Du behöver inte vara van fikbesökare för att komma med kommentarer - alla är välkomna.
Och en sak till som du får gratis. Vilken Barista som helst kan tänka sig att göra (nästan) vad som helst för dig om du är trevlig och bemöter henne eller honom på ett bra sätt. Till och med värma pastasalladen kan han tänka sig att göra på ett glatt sätt om du bara ger honom ett leende. Om du inte är särskilt trevlig så finns risken att han värmer pastasalladen ändå men att han gör det utan kärlek. Och då är maten inte lika god.
Tänk på det och spread the word.
Jag har bestämt om mig, jag tänker börja skämta igen. Det har ju varit störttråkigt hela dagen när jag har gått omkring i säck och aska på jobbet och inte fått skoja sådär som det är kul att göra! Så jag bestämde bara om mig, för jag tror att jag får göra så. Men om du har invändningar så är det bara att höra av dig till mig per SMS eller nåt.
Det har liksom kommit upp för mig att det kan vara lite svårt att förstå när jag skojar, så hädanefter kommer jag göra ett tecken när jag skojar. Vad tycker du att jag ska göra för tecken? Förslag går att skriva här i kommentarsfältet.
Känns skönt att vara flexibel.
Nu till dagens Caféskola.
Idag tänkte jag lägga upp det lite annorlunda. Istället för att jag föreläser så kommer jag beskriva en situation och så får du komma med förslag på om du tycker kunden agerat bra eller om de kanske hade kunnat göra något annorlunda. Vad säger du om det? Svar går jättebra att lämna in här i kommentarsfältet och så har vi sammanfattning nån dag framöver.
Situation: (Tänk Tiffany Persson från HippHipp i kön på Ica)
En mamma, en pappa och ett barn står i kön på ett fik.
De är uppenbarligen hungriga och lite griniga. Barnet, som kan vara en pojke på ca 4 år vill promt dra kreditkortet men mamman är inte riktigt lika kontent med det.
"Men vi måste ha nån dricka också" säger mamman lite stressat samtidigt som hon försöker få sin son att sluta tjata om kortdragningen. "Du kan väl hämta dricka" säger hon till sin lite tafatte man som går och ställer sig vid drickakylen.
"Vad ska vi ta för något?" undrar mannen med vanlig samtalsröst riktat mot sin fru som fortfarande börjar lessna på sin sons tjat om kortdragningen.
Det står tre personer till i kön mellan mamman och mannen vid drickakylen.
"Ahmen, det kan väl du bestämma!" halvropar mamman med lite högre röst än nödvändigt samtidigt som hon försöker få sin son att inte tjata ihjäl sig om kortdragningen. "Skynda dig, det står ju fler i kön här" säger hon stressat med ännu högre röst samtidigt som hon försöker få sin son att sluta tjata om kortdragningen.
Det står alltså tre personer till i kön.
Mannen kommer till kassan med två cola och en smakis. Som han har vågat välja.
Baristan slår in artiklarna i kassan och pojken får trycka på den gröna knappen samtidigt som mamman snäser iväg sin son till deras vänner som sitter vid ett bord längre in i lokalen.
Mannen tar brickan och de avlägsnar sig från kassan.
Ridå.
Ja, det var en helt hypotetisk situation som kan hända när man går på fik.
Hur tycker du att de hanterade sitt fikaköpande? Gick det bra? Hade de kunnat göra på nåt annat sätt?
Kom med dina reflektioner och var inte blyg. Ju fler som deltar i diskussionen, desto roligare blir det. Du behöver inte vara van fikbesökare för att komma med kommentarer - alla är välkomna.
Och en sak till som du får gratis. Vilken Barista som helst kan tänka sig att göra (nästan) vad som helst för dig om du är trevlig och bemöter henne eller honom på ett bra sätt. Till och med värma pastasalladen kan han tänka sig att göra på ett glatt sätt om du bara ger honom ett leende. Om du inte är särskilt trevlig så finns risken att han värmer pastasalladen ändå men att han gör det utan kärlek. Och då är maten inte lika god.
Tänk på det och spread the word.
lördag 22 januari 2011
Ett tillkännagivande
Hej,
Nu har jag bestämt mig.
Jag slutar skämta. Från och med idag så kommer jag aldrig mer att skoja om något. Allt blir allvar och seriositet - 100%.
Varför kanske du undrar? Jo, det kan jag säga dig.
Det funkar ju bara inte. När man drar ett skämt så vill man ju gärna att folk man berättar för ska skratta, eller hur? Det är ju inte roligt att berätta vitsen för mottagaren - denne ska ju bara fatta tycker jag.
Jag hade ett skämt idag som jag testade på mina kollegor. Ingen fattade.
Då bestämde jag mig. Jag slutar.
Det här är inget "Missionärskanditatsinlägg" där jag fiskar efter "Hååhhh, blubbi blubbi blubb..." och andra liksom "nejfredrikduharfeleftersomduÄRrolig"-kommentarer utan det här är på riktigt.
Och ansvaret är mitt. Inte mina lyssnare (eller de stackarna som jag drivit till vansinne med mina försök till skämt) för de är oskyldiga.
Jag tar mitt ansvar. Jag skulle uppskatta om du, ifall du hör mig försöka skoja, gav mig en signal formad som en stopphand så jag förstår och minns mitt löfte från ikväll.
För nu är det slutskojat. Tack, du som har stått ut och sympatiskrattat - det har betytt mycket för mig.
Men nu är det slut.
Nu har jag bestämt mig.
Jag slutar skämta. Från och med idag så kommer jag aldrig mer att skoja om något. Allt blir allvar och seriositet - 100%.
Varför kanske du undrar? Jo, det kan jag säga dig.
Det funkar ju bara inte. När man drar ett skämt så vill man ju gärna att folk man berättar för ska skratta, eller hur? Det är ju inte roligt att berätta vitsen för mottagaren - denne ska ju bara fatta tycker jag.
Jag hade ett skämt idag som jag testade på mina kollegor. Ingen fattade.
Då bestämde jag mig. Jag slutar.
Det här är inget "Missionärskanditatsinlägg" där jag fiskar efter "Hååhhh, blubbi blubbi blubb..." och andra liksom "nejfredrikduharfeleftersomduÄRrolig"-kommentarer utan det här är på riktigt.
Och ansvaret är mitt. Inte mina lyssnare (eller de stackarna som jag drivit till vansinne med mina försök till skämt) för de är oskyldiga.
Jag tar mitt ansvar. Jag skulle uppskatta om du, ifall du hör mig försöka skoja, gav mig en signal formad som en stopphand så jag förstår och minns mitt löfte från ikväll.
För nu är det slutskojat. Tack, du som har stått ut och sympatiskrattat - det har betytt mycket för mig.
Men nu är det slut.
fredag 21 januari 2011
Spännande veckan, del V
Förlåt att jag inte filmade tandläkarbesöket.
Det finns förklaringar:
1. Tänkte att det kanske blir för grafiskt med en lagning.
2. Det gick så fort så jag hann inte ens ta upp mobilen ur fickan, ta bort skärmlåset, starta upp Bambuser, skriva i titeln på filmen, trycka på REC innan det var klart! Nästan.
På tal om lagningen av min tand så vill jag bara, utan att vara macho, bara säga att det jobbigaste var när de stoppade in Dry Tip'en (eller vad det nu hette) och sen när de tryckte in den här salivdammsugaren. Den skavde som bara den! Sen märkte jag faktiskt inte att han borrade en krater stor som Stora Stöten - men så försökte jag ju profylaxandas samtidigt också.
Lite annat som händer den här veckan:
Min syster som nästan har samma namn som mig tipsade mig och stora delar av Internet att man kunde samla fina leenden och lägga dem i fickan, för då kan man ta fram dem när man vill.
Det gjorde jag. Det svåraste leendet att samla var tandläkarns eftersom han hade munskydd... men sen när han drog av det - jämnare leende får man leta efter! Det är som om han hade kontakter i nån bransch som jobbar med tänder... (lite humor, förlåt om det stör.)
Det finaste leendet fick jag av en typ 5månaders bebis. Det var i motsats till tandläkarns ett helt tandlöst leende och det var Gudomligt fint! Sen av bara farten bjöd föräldrarna på leenden och så hade jag vips tre leenden att lägga i fickan!
På tal om leenden så har jag en fråga, eller kanske mer en tanke att ventilera med dig:
Hur funkar det att sura och lite halvotrevliga människor lyckas ha kompisar? Det är ju jättebra, missförstå mig inte där - de behöver ju verkligen vänner - men ändå? Hur gör de?
Eller så tänker jag fel.
Och spänningen* den bara fortsätter - tur att man är frisk och stark.
*Om det är så att du tycker att det är sjukt drygt att jag inte skriver vad som är spännande så ber jag om ursäkt. Du kan tänka att det handlar om mig och andra människor - och känner du mig lite eller inte så fattar du nog att det inte är nåt att lägga så stor vikt vid. Men om du visste vad det handlade om skulle du nog också tycka att det var kul.
Det finns förklaringar:
1. Tänkte att det kanske blir för grafiskt med en lagning.
2. Det gick så fort så jag hann inte ens ta upp mobilen ur fickan, ta bort skärmlåset, starta upp Bambuser, skriva i titeln på filmen, trycka på REC innan det var klart! Nästan.
På tal om lagningen av min tand så vill jag bara, utan att vara macho, bara säga att det jobbigaste var när de stoppade in Dry Tip'en (eller vad det nu hette) och sen när de tryckte in den här salivdammsugaren. Den skavde som bara den! Sen märkte jag faktiskt inte att han borrade en krater stor som Stora Stöten - men så försökte jag ju profylaxandas samtidigt också.
Lite annat som händer den här veckan:
Min syster som nästan har samma namn som mig tipsade mig och stora delar av Internet att man kunde samla fina leenden och lägga dem i fickan, för då kan man ta fram dem när man vill.
Det gjorde jag. Det svåraste leendet att samla var tandläkarns eftersom han hade munskydd... men sen när han drog av det - jämnare leende får man leta efter! Det är som om han hade kontakter i nån bransch som jobbar med tänder... (lite humor, förlåt om det stör.)
Det finaste leendet fick jag av en typ 5månaders bebis. Det var i motsats till tandläkarns ett helt tandlöst leende och det var Gudomligt fint! Sen av bara farten bjöd föräldrarna på leenden och så hade jag vips tre leenden att lägga i fickan!
På tal om leenden så har jag en fråga, eller kanske mer en tanke att ventilera med dig:
Hur funkar det att sura och lite halvotrevliga människor lyckas ha kompisar? Det är ju jättebra, missförstå mig inte där - de behöver ju verkligen vänner - men ändå? Hur gör de?
Eller så tänker jag fel.
Och spänningen* den bara fortsätter - tur att man är frisk och stark.
*Om det är så att du tycker att det är sjukt drygt att jag inte skriver vad som är spännande så ber jag om ursäkt. Du kan tänka att det handlar om mig och andra människor - och känner du mig lite eller inte så fattar du nog att det inte är nåt att lägga så stor vikt vid. Men om du visste vad det handlade om skulle du nog också tycka att det var kul.
torsdag 20 januari 2011
Spännande veckan, del IV
Okej, imorgon kommer det bli riktigt spännande!
Kommer jag att gråta när jag lagar tanden utan bedövning?
Odds på det?
Kommer eventuellt att livesända hela lagningen om Tandläkaren tillåter det. Om det går så börjar det klockan 8.20 imorgon bitti, svensk tid.
Foreign readers, please check your time difference so you won't be late. If you care to join.
Känner du hur spänningen stiger?
Kommer jag att gråta när jag lagar tanden utan bedövning?
Odds på det?
Kommer eventuellt att livesända hela lagningen om Tandläkaren tillåter det. Om det går så börjar det klockan 8.20 imorgon bitti, svensk tid.
Foreign readers, please check your time difference so you won't be late. If you care to join.
Känner du hur spänningen stiger?
Ett riktat tack
Dagens riktade tack går till Den långe och snygge och till Ekonomiavdelningen.
Tusen tack för er hjälp idag - hoppas ni vinner på lotto eller nåt för det är ni värda.
Tusen tack för er hjälp idag - hoppas ni vinner på lotto eller nåt för det är ni värda.
onsdag 19 januari 2011
Mer statistik
Obs.
USA har gått om Finland.
Och nu är Frankrike representerat också!
Trots att den här bloggen bara är på svenska...
Märkligt.
USA har gått om Finland.
Och nu är Frankrike representerat också!
Trots att den här bloggen bara är på svenska...
Märkligt.
Spännande veckan, del II
Den här dagen var egentligen inte så spännande. Det som hände som var spännande var att jag hämtade grisarna på Bystugan och det var spännande att se om jag skulle komma ihåg hur man gjorde. Det gick bra. Sen kollade jag på VM-krönikan från Sydafrika, men där visste jag redan hur det skulle gå så det var inte så spännande...
Nåt som hade varit spännande som jag gick och tänkte på härom dagen var om det skulle komma en björn gående på vägen här utanför huset och vagnarna skulle stå parkerade med sovande twins i sig på gården. Hur skulle man egentligen göra då? Skulle man filma det med Bambuser FÖRST och sen springa ut och ta in vagnarna - med chansen att man skulle skrämma bort björnen när man öppnar dörren eller skulle man springa ut först och riskera att det inte skulle komma på film?
På tal om björnar så tänkte jag att vi kunde minnas tillbaka en sväng till Indien. 2001 var jag och min fina husfru där för att softa (och volontärarbeta men det hann vi inte) hos några vänner. Vi fick bo i deras palats med marmorgolv, spatiösa ytor, takterass, sånt härn't kupolfönster högst upp i trappan och lita anda lyxdetaljer och vi trivdes fint.
En dag bestämde vi oss för att åka på semester från det här jobbiga livet vi levde så vi köpte tågbiljetter för att åka ut till kusten. Vi åkte nattåget och det regnade in på mig - klassen var väl inte den fläschigaste på tåget men det var i alla fall bättre än att bli AC-förkyld i I-klass som våran guide/kompis vant förklarade för oss.
Vi landade på morgonen och en skyttelminibuss hämtade upp oss på tågstationen i Chennai (aka Madras) och chauffören körde oss till vårt hotell som låg i en strandby precis vid havet. Byn hette Mammalipuram (kan förväxlas med MammaMind eller MammaMinne men det är inte samma sak) och det var en mycket känd plats, om man gillar stenskulpturer.
I vår familj så finns det en person som gillar stenar lite extra mycket, och hon bestämde sig för att köpa lite olika stenprylar (och jag var med på det).
Men vi mötte vår överkvinna.
Hon som vi hälsade på där i Indien såg en granitbjörn. Ingen liten sån här björn som man kan ställa i bokhyllan, utan det här var en 200 kg björn av massiv sten. Och ingen lätt balsasten (om det nu hade funnits nån sån typ av sten) utan det här var riktig rock hard stone (pun intended, förlåt Daniel) från nåt stenbrott där i östra Indien.
Den skulle hon ha. Och hon köpte den. Åt sina föräldrar som bor i Falun.
Och vi hade åkt tåg från Bangalore.
Så hon ringde sin och sin mans chaufför som fick komma och hämta stenbjörnen.
När björnen skulle lyftas i bilens (en liten sketen typ Suzuki Baleno-bil fast Indisk, men obs. inget fel på Indiska bilar) skuff så var det nog typ 8 man som hjälptes åt att lyfta i björnen. Bilens framhjul tror jag inte nuddade marken på hela vägen hem sen, så tungt lastad var bilen!
Vi kom tillbaka till Bangalore ungefär samtidigt som Vinod (chauffören) och vi behövde självklart hjälp att lyfta ur Granitbjörnen ur skuffen. Nån ropade ut i grannskapet att det behövdes hjälp och fem-sex pers kom genast springande och så lyftes björnen ut.
Hemma! (Trodde kanske björnen.)
Men icke.
Först skulle björnen åka båt till Tyskland, till München där våra vänner egentligen bodde när de inte var i Indien.
Hemma? frågade björnen sig kanske då.
Icke.
Den skulle ju till Falun.
Men hur?
Jo, två giftassugna ungdomar hade sytt upp lite kläder som de tänkte ha på sitt bröllop den sommaren och de kläderna hade åkt med samma container som Granitbjörnen så det kunde ju passa att de körde ner till München och hämtade både sina kläder och björnen och allt annat som skulle upp till Dalarna?
Tja, varför inte.
Så de här ungdomarna hyrde en tom skåpbil och körde genom Södra Sverige, Skåne, Danmark och in i Tyskland för att hämta sina (och andras) prylar och det var en resa som kräver ett eget inlägg och när de kom fram till München körde de vilse.
Men allt ordnade sig och de spenderade ett par fina dagar med lite olika aktiviteter (som vi kan ta en annan gång) och så fick svenskarna och tysken lasta in 200kilosbjörnen i skåpet på bussen och så körde de hem.
Nu står björnen i en trädgård i Falun och har hittat hem.
Väldig nära den plats där min fru en gång såg en livs levande björn.
Utan filmbevis.
Nåt som hade varit spännande som jag gick och tänkte på härom dagen var om det skulle komma en björn gående på vägen här utanför huset och vagnarna skulle stå parkerade med sovande twins i sig på gården. Hur skulle man egentligen göra då? Skulle man filma det med Bambuser FÖRST och sen springa ut och ta in vagnarna - med chansen att man skulle skrämma bort björnen när man öppnar dörren eller skulle man springa ut först och riskera att det inte skulle komma på film?
På tal om björnar så tänkte jag att vi kunde minnas tillbaka en sväng till Indien. 2001 var jag och min fina husfru där för att softa (och volontärarbeta men det hann vi inte) hos några vänner. Vi fick bo i deras palats med marmorgolv, spatiösa ytor, takterass, sånt härn't kupolfönster högst upp i trappan och lita anda lyxdetaljer och vi trivdes fint.
En dag bestämde vi oss för att åka på semester från det här jobbiga livet vi levde så vi köpte tågbiljetter för att åka ut till kusten. Vi åkte nattåget och det regnade in på mig - klassen var väl inte den fläschigaste på tåget men det var i alla fall bättre än att bli AC-förkyld i I-klass som våran guide/kompis vant förklarade för oss.
Vi landade på morgonen och en skyttelminibuss hämtade upp oss på tågstationen i Chennai (aka Madras) och chauffören körde oss till vårt hotell som låg i en strandby precis vid havet. Byn hette Mammalipuram (kan förväxlas med MammaMind eller MammaMinne men det är inte samma sak) och det var en mycket känd plats, om man gillar stenskulpturer.
I vår familj så finns det en person som gillar stenar lite extra mycket, och hon bestämde sig för att köpa lite olika stenprylar (och jag var med på det).
Men vi mötte vår överkvinna.
Hon som vi hälsade på där i Indien såg en granitbjörn. Ingen liten sån här björn som man kan ställa i bokhyllan, utan det här var en 200 kg björn av massiv sten. Och ingen lätt balsasten (om det nu hade funnits nån sån typ av sten) utan det här var riktig rock hard stone (pun intended, förlåt Daniel) från nåt stenbrott där i östra Indien.
Den skulle hon ha. Och hon köpte den. Åt sina föräldrar som bor i Falun.
Och vi hade åkt tåg från Bangalore.
Så hon ringde sin och sin mans chaufför som fick komma och hämta stenbjörnen.
När björnen skulle lyftas i bilens (en liten sketen typ Suzuki Baleno-bil fast Indisk, men obs. inget fel på Indiska bilar) skuff så var det nog typ 8 man som hjälptes åt att lyfta i björnen. Bilens framhjul tror jag inte nuddade marken på hela vägen hem sen, så tungt lastad var bilen!
Vi kom tillbaka till Bangalore ungefär samtidigt som Vinod (chauffören) och vi behövde självklart hjälp att lyfta ur Granitbjörnen ur skuffen. Nån ropade ut i grannskapet att det behövdes hjälp och fem-sex pers kom genast springande och så lyftes björnen ut.
Hemma! (Trodde kanske björnen.)
Men icke.
Först skulle björnen åka båt till Tyskland, till München där våra vänner egentligen bodde när de inte var i Indien.
Hemma? frågade björnen sig kanske då.
Icke.
Den skulle ju till Falun.
Men hur?
Jo, två giftassugna ungdomar hade sytt upp lite kläder som de tänkte ha på sitt bröllop den sommaren och de kläderna hade åkt med samma container som Granitbjörnen så det kunde ju passa att de körde ner till München och hämtade både sina kläder och björnen och allt annat som skulle upp till Dalarna?
Tja, varför inte.
Så de här ungdomarna hyrde en tom skåpbil och körde genom Södra Sverige, Skåne, Danmark och in i Tyskland för att hämta sina (och andras) prylar och det var en resa som kräver ett eget inlägg och när de kom fram till München körde de vilse.
Men allt ordnade sig och de spenderade ett par fina dagar med lite olika aktiviteter (som vi kan ta en annan gång) och så fick svenskarna och tysken lasta in 200kilosbjörnen i skåpet på bussen och så körde de hem.
Nu står björnen i en trädgård i Falun och har hittat hem.
Väldig nära den plats där min fru en gång såg en livs levande björn.
Utan filmbevis.
tisdag 18 januari 2011
Spännande veckan, del I
Igår måndag. Vi fick inget som vi ville ha men var ändå nöjda. (Jag skriver lite kryptiskt så att ingen ska förstå vad det handlar om, det bättrar på spänningen kanske?)
Idag tisdag. Vi fick något som vi inte skulle fått och blev mycket nöjda. (Kryptisismen fortsätter.)
En annan spännande fråga att ta upp till diskussion är det här med kost. I söndags - Tacopaj. Igår i matlådan - Tacopaj. Idag i matlådan - Tacopaj.
När kommer skörbjuggen? Är det C-vitamin i pannkakor, tacos och makaroner? Snälla säg ja, för annars blir jag orolig på riktigt. Spänningen blir lite olidlig, och det är bara tisdag...
Och en sak till.
Det har kommit till min kännedom att vissa inte gav sig till känna på senaste uppropet och att de tydligen ändå var här. Eftersom jag inte har närvaroplikt här på Kavelmora Ink så ville jag bara säga att man får säga till att man är här om man vill, men det finns inget tvång. Än.
Men jag hoppas att du trivs.
Och en sak till. SJUKT stavas SJUKT. Inte SKJUKT.
Och den spännande veckan fortsätter... häng med för att du törs. Om du vill.
Idag tisdag. Vi fick något som vi inte skulle fått och blev mycket nöjda. (Kryptisismen fortsätter.)
En annan spännande fråga att ta upp till diskussion är det här med kost. I söndags - Tacopaj. Igår i matlådan - Tacopaj. Idag i matlådan - Tacopaj.
När kommer skörbjuggen? Är det C-vitamin i pannkakor, tacos och makaroner? Snälla säg ja, för annars blir jag orolig på riktigt. Spänningen blir lite olidlig, och det är bara tisdag...
Och en sak till.
Det har kommit till min kännedom att vissa inte gav sig till känna på senaste uppropet och att de tydligen ändå var här. Eftersom jag inte har närvaroplikt här på Kavelmora Ink så ville jag bara säga att man får säga till att man är här om man vill, men det finns inget tvång. Än.
Men jag hoppas att du trivs.
Och en sak till. SJUKT stavas SJUKT. Inte SKJUKT.
Och den spännande veckan fortsätter... häng med för att du törs. Om du vill.
måndag 17 januari 2011
En kort appendix till förra
Alltså, svensk humor.
Lördag - Hipp Hipp. Skrattade så jag nästan grät.
Söndag - Solsidan. Skrattade så jag nästan grät.
Idag - Humorhimlen i P3 med klipp från Pippi Rull. Skrattade så jag nästan grät.
Och det är bara måndag. Den här veckan kan sluta hursomhelst!
Lördag - Hipp Hipp. Skrattade så jag nästan grät.
Söndag - Solsidan. Skrattade så jag nästan grät.
Idag - Humorhimlen i P3 med klipp från Pippi Rull. Skrattade så jag nästan grät.
Och det är bara måndag. Den här veckan kan sluta hursomhelst!
söndag 16 januari 2011
En obligatorisk helgresumé
En ledig helg.
Kunde typ Ibis på "På Spåret".
Lördagmorgon med en lugn stund av njutning.
Cirkus Timeus på besök på Ica Maxi (självklart finns det andra stormarknader bla bla bla) och det gick topp.
Lördagkväll med... ja, vad gjorde vi egentligen? Frös tror jag minsann att vi gjorde.
Ris ska det vara till korvstroganoff och vi har lärt oss att 7+16=22 och att 31%+72% ska bli 100%. Detta är oviktigt i det stora hela eftersom jag vann! (Och ni som röstade på rätt alternativ...)
Bestämde mig för att börja följa lite olika lag i olika ligor och jag vågar säga att det blev Tottenham Hotspurs och Sevilla som numer är mina favoriter. Det ska bli roligt hursomhelst att få heja på några lag nu när vintern är som kallast.
Eller idag så regnade det.
Men gäster kom och sken upp vår redan ljusa tillvaro med sin närvaro. En av mina absoluta förebilder och hans förtjusande fru och deras barn bjöds på middag och man inser ibland att tiden flyger fort ibland.
Nu till exempel borde jag sova, och det ska jag försöka göra snart.
En spännande vecka står framför oss.
Häng med om du vågar.
Kunde typ Ibis på "På Spåret".
Lördagmorgon med en lugn stund av njutning.
Cirkus Timeus på besök på Ica Maxi (självklart finns det andra stormarknader bla bla bla) och det gick topp.
Lördagkväll med... ja, vad gjorde vi egentligen? Frös tror jag minsann att vi gjorde.
Ris ska det vara till korvstroganoff och vi har lärt oss att 7+16=22 och att 31%+72% ska bli 100%. Detta är oviktigt i det stora hela eftersom jag vann! (Och ni som röstade på rätt alternativ...)
Bestämde mig för att börja följa lite olika lag i olika ligor och jag vågar säga att det blev Tottenham Hotspurs och Sevilla som numer är mina favoriter. Det ska bli roligt hursomhelst att få heja på några lag nu när vintern är som kallast.
Eller idag så regnade det.
Men gäster kom och sken upp vår redan ljusa tillvaro med sin närvaro. En av mina absoluta förebilder och hans förtjusande fru och deras barn bjöds på middag och man inser ibland att tiden flyger fort ibland.
Nu till exempel borde jag sova, och det ska jag försöka göra snart.
En spännande vecka står framför oss.
Häng med om du vågar.
lördag 15 januari 2011
Jag har också behov
Trodde du jag hade slutat, bara för att jag var lite ledig igår?
Nej, jag är kvar. Och jag har varit ledig idag också.
Och jag kom idag på vad "ledig" är för mig, och ännu mer vad "ledig lördag" är för mig.
Det är att ligga i soffan och kolla på fotboll.
Men.
Det det finns ett problem.
Jag har ett hockeylag och så har jag ett lag som jag hejar lite på under allsvenskan - men jag saknar nåt "riktigt" fotbollslag. Inget ont om Bajen - all heder åt dem - men det verkar så kul att heja på nåt stort lag också. Som spelar nu på vintern, när det är lite skönt att ligga i soffan och kolla på fotboll på lördagseftermiddagen.
Ipswich, Chelsea, Liverpool, Real Madrid, Roma och Manchester United - alla är de lag som har fans bland mina vänner och bekanta.
Men jag då? Varför har inte jag nåt lag som gör att det klappar lite extra när de spelar. Jennifer Wegerup på Aftonbladet bloggar om fotboll och hon skrev ett bra inlägg om kärlek till ett lag som jag tycker du kan läsa.
Jag har testat att hålla på lite olika lag, men inte fastnat för nåt sådär extra speciellt. Gör jag något fel? Är jag för gammal nu? Hur ska jag hitta ett lag som jag kan älska - jag känner att jag behöver det!
Kan någon hjälpa mig?
Nej, jag är kvar. Och jag har varit ledig idag också.
Och jag kom idag på vad "ledig" är för mig, och ännu mer vad "ledig lördag" är för mig.
Det är att ligga i soffan och kolla på fotboll.
Men.
Det det finns ett problem.
Jag har ett hockeylag och så har jag ett lag som jag hejar lite på under allsvenskan - men jag saknar nåt "riktigt" fotbollslag. Inget ont om Bajen - all heder åt dem - men det verkar så kul att heja på nåt stort lag också. Som spelar nu på vintern, när det är lite skönt att ligga i soffan och kolla på fotboll på lördagseftermiddagen.
Ipswich, Chelsea, Liverpool, Real Madrid, Roma och Manchester United - alla är de lag som har fans bland mina vänner och bekanta.
Men jag då? Varför har inte jag nåt lag som gör att det klappar lite extra när de spelar. Jennifer Wegerup på Aftonbladet bloggar om fotboll och hon skrev ett bra inlägg om kärlek till ett lag som jag tycker du kan läsa.
Jag har testat att hålla på lite olika lag, men inte fastnat för nåt sådär extra speciellt. Gör jag något fel? Är jag för gammal nu? Hur ska jag hitta ett lag som jag kan älska - jag känner att jag behöver det!
Kan någon hjälpa mig?
torsdag 13 januari 2011
Sorry, my bad.
Pratade med min mamma idag om det här med min språkutveckling som barn.
Bakgrundsfakta för inlägget:
Vi har tre barn varav två är snart två år. "Tvillingar?" är en fråga jag brukar få och då svarar jag oftast ja.
Det finns även en 4åring i huset. "Enling?" är en fråga som väldigt sällan kommer men det gör inget.
Två av de här barnen pratar inte medan ett pratar så öronen på oss andra nästan trillar av. De är inte ljudlösa små varelser direkt, men de är väldigt svåra att förstå ibland - även om de verkligen försöker förmedla vad de vill med hjälp av gester och höga utrop.
Ibland vill man ha en sån här tofs att dra i.
Men det har vi inte.
Jag vet att man inte ska jämföra barn och att alla är olika med olika typ av utvecklingshastighet och alla är bra jadajadajada...
Men när man hör om andra, nästantvååringar, som typ redan har fått jobb som radiopratare på radiosporten så blir man lätt lite less. Inte på att andra får ens typ drömjobb (även om de är två år gamla) utan på att man förstår att de föräldrarna äntligen förstår sina barn fullt ut. Eller åtminstone lite. Kanske "ut i farstun-mycket", men du fattar vad jag menar va?
Slut på bakgrundsfakta till inlägget.
"Mamma, visst var det så att jag var ganska sen med att börja prata?" undrade jag försiktigt.
"Jo, du va' väl drygt två innan du börja prat" svarade min mamma med sin mjuka norrländska.
"Allvarligt? Över två år?"
"Schoo *inandning sådär som norrlänningar gör*. Men när du väl börja prata så kom en hel mening"
"Jaså? Vad då?"
"Ja, alltså du sa ju typ mamma och pappa innan, men en dag så komme du in å sa: 'Jag vill ha ett plåster på mitt knä'. Sen började du prata."
Okej. Så allt är mitt fel.
Slut på inlägget.
Bakgrundsfakta för inlägget:
Vi har tre barn varav två är snart två år. "Tvillingar?" är en fråga jag brukar få och då svarar jag oftast ja.
Det finns även en 4åring i huset. "Enling?" är en fråga som väldigt sällan kommer men det gör inget.
Två av de här barnen pratar inte medan ett pratar så öronen på oss andra nästan trillar av. De är inte ljudlösa små varelser direkt, men de är väldigt svåra att förstå ibland - även om de verkligen försöker förmedla vad de vill med hjälp av gester och höga utrop.
Ibland vill man ha en sån här tofs att dra i.
Men det har vi inte.
Jag vet att man inte ska jämföra barn och att alla är olika med olika typ av utvecklingshastighet och alla är bra jadajadajada...
Men när man hör om andra, nästantvååringar, som typ redan har fått jobb som radiopratare på radiosporten så blir man lätt lite less. Inte på att andra får ens typ drömjobb (även om de är två år gamla) utan på att man förstår att de föräldrarna äntligen förstår sina barn fullt ut. Eller åtminstone lite. Kanske "ut i farstun-mycket", men du fattar vad jag menar va?
Slut på bakgrundsfakta till inlägget.
"Mamma, visst var det så att jag var ganska sen med att börja prata?" undrade jag försiktigt.
"Jo, du va' väl drygt två innan du börja prat" svarade min mamma med sin mjuka norrländska.
"Allvarligt? Över två år?"
"Schoo *inandning sådär som norrlänningar gör*. Men när du väl börja prata så kom en hel mening"
"Jaså? Vad då?"
"Ja, alltså du sa ju typ mamma och pappa innan, men en dag så komme du in å sa: 'Jag vill ha ett plåster på mitt knä'. Sen började du prata."
Okej. Så allt är mitt fel.
Slut på inlägget.
Hockey-VM
1. Sverige
2. Finland
3. USA
Så vill man ju att prispallen i Hockey-VM ska se ut. Eller statistiklistan här på Kavelmora Ink.
2. Finland
3. USA
Så vill man ju att prispallen i Hockey-VM ska se ut. Eller statistiklistan här på Kavelmora Ink.
onsdag 12 januari 2011
Statistik och Kokboksfråga
Det här med upprop var kul! Jag anser mig fortfarande vara nybörjare på det här med bloggeri och visste inte om det var kutym att göra sånt här, men det var mycket roligt.
6 personer har gett sig till känna och jag vill bara hedra er för ert mod - det tar guts att erkänna att man är här och kikar! Sverige, Finland, Årsta och Lycksele bland andra har varit representerade men jag ser i min statistik att även USA har varit på besök men inte gjort sig kända. Det gör inget och är förståeligt det med, eftersom det bara skrivs på svenska här på Kavelmora Ink - och det kan ju vara svårt att förstå om man bara pratar Engelska till vardags.
Jaja.
Det har varit en lugn dag i Kavelmora idag.
Leonard har varit sjuk och det kanske inte är så roligt att varken vara eller läsa om, men så har det varit i alla fall. Jag har tagit hand om honom på bästa vis och det har gått bra.
Men inte får jag nåt för det, inte.
Han och min fru är i maskopi mot mig och därför vänder jag mig till dig! Jag har på twitter frågat samma sak som jag tänker fråga här. Där verkade det vara vettiga personer som härjar, och jag hoppas och tror att Du kommer tycka samma som de.
Alltså, det här kräver en omröstning. I två dagar ska frågan ligga framme och sen bestämmer vi vad som är rätt och fel i fallet. Så enkelt är det bara.
Välj rätt bara.
6 personer har gett sig till känna och jag vill bara hedra er för ert mod - det tar guts att erkänna att man är här och kikar! Sverige, Finland, Årsta och Lycksele bland andra har varit representerade men jag ser i min statistik att även USA har varit på besök men inte gjort sig kända. Det gör inget och är förståeligt det med, eftersom det bara skrivs på svenska här på Kavelmora Ink - och det kan ju vara svårt att förstå om man bara pratar Engelska till vardags.
Jaja.
Det har varit en lugn dag i Kavelmora idag.
Leonard har varit sjuk och det kanske inte är så roligt att varken vara eller läsa om, men så har det varit i alla fall. Jag har tagit hand om honom på bästa vis och det har gått bra.
Men inte får jag nåt för det, inte.
Han och min fru är i maskopi mot mig och därför vänder jag mig till dig! Jag har på twitter frågat samma sak som jag tänker fråga här. Där verkade det vara vettiga personer som härjar, och jag hoppas och tror att Du kommer tycka samma som de.
Alltså, det här kräver en omröstning. I två dagar ska frågan ligga framme och sen bestämmer vi vad som är rätt och fel i fallet. Så enkelt är det bara.
Välj rätt bara.
tisdag 11 januari 2011
Davidpedia igen
Davidpedia verkar redan finnas och det är inte den Davidpedia som jag och den här killen tänker på.
Men våran Davidpedia är mycket bättre och förtjänar ett ännu bättre namn. Jag tror att han skulle uppskatta det faktiskt.
Men jag kommer inte på nåt. Ovanligt? Nej.
Men våran Davidpedia är mycket bättre och förtjänar ett ännu bättre namn. Jag tror att han skulle uppskatta det faktiskt.
Men jag kommer inte på nåt. Ovanligt? Nej.
Ibland undrar man...
... vem det är som har hittat hit till Kavelmora Ink egentligen. Och hur!
Asså, det är väl märkligt att det är folk från verkligen hela världen som kollar in på det här dravlet varje dag?
Jag är mycket glad för det - missta er inte och stanna gärna kvar om du trivs - men ändå?
Det vore roligt (tycker jag) att ha ett liksom upprop och kolla vilka som är här. Vad tycker du om det?
Asså, det är väl märkligt att det är folk från verkligen hela världen som kollar in på det här dravlet varje dag?
Jag är mycket glad för det - missta er inte och stanna gärna kvar om du trivs - men ändå?
Det vore roligt (tycker jag) att ha ett liksom upprop och kolla vilka som är här. Vad tycker du om det?
Det här med att försova sig.
Kommer det nåt gott ur att försova sig?
Vet davipedia nåt om det?
Är davipedia online? Hallå?
Vet davipedia nåt om det?
Är davipedia online? Hallå?
www.davipedia.com
Undra om Davipedia har svaret på varför lugn lek ALLTID följs av #2-blöjbyte?
För jag har det inte.
För jag har det inte.
måndag 10 januari 2011
Visitskortsuppdatering plus lite till
Pratade filosofi med en av våra stamkunder idag. Kom fram till att om alla använde sitt förnuft så vore världen en fantastiskare plats och min tanke är att det borde vara lösbart.
Vi har även konstaterat att våra mindre barn fortfarande inte använder ord i sin kommunikation. Andra barn (jag vet att man inte ska jämföra men vad gör man?) som snart är två år gamla komponerar glatt och lätt ihop tre-ords-meningar som är förståbara - men våra barn gör det inte. Singo körde en tvåordsmening häromdagen och jag blev mäkta stolt: "Nej, min"! sa hon argt till sin fyra timmar äldre bror. Jag tänkte att det kanske skulle lossna efter det, men det har det inte gjort.
Istället har vi nog blivit varse att inte heller katten pratar. Eller jamar. Så nu börjar vi miss-tänka (pun intended) att hon har blivit smittad av våra barn eller så är det bara det att hon har nån form av jamfel. Det är inte lika påfrestande att hon inte kommunicerar ordligt som det är med de här andra små grisarna som springer omkring - men det löser sig säkert om några år.
Visitkorten då, hur går det med dem?
Jotack, det går bra. Har fått lite kreativa tips och om ett tag borde de vara klara. Får vi hoppas. Min ambition är att de ska kunna gå att skrivas ut här från Kavelmora Ink - lite som biljetter till fotbollsmatcher i England - och att du sen kan dela ut det till någon som du kanske tycker skulle behöva en lektion hos Caféskolan. Men vi får se.
Nu somnade jag i soffan en liten mikrostund när Bamse visades ikväll, och jag känner ingen tröttma således. Detta är både bra och dåligt.
Bra, för att jag tänker att jag kommer vara trött i morgon när jag ska besöka tandläkaren och där hoppas jag sova mig igenom lagningen av tanden som tydligen är trasig.
Dåligt, för att jag borde sova nu.
Våra barn har ju börjat sova bra varannan natt hittills. (Statistiken sträcker sig 3 nätter bakåt i tiden.) Jag var nattansvarig igår när de sov bra och således är jag ledig i natt. Den ledigheten kommer spenderas i tvättstugan (inte vikandes tvätt) men väl sovandes lugnt och skönt. Kan man hoppas.
Vi får se.
Vi har även konstaterat att våra mindre barn fortfarande inte använder ord i sin kommunikation. Andra barn (jag vet att man inte ska jämföra men vad gör man?) som snart är två år gamla komponerar glatt och lätt ihop tre-ords-meningar som är förståbara - men våra barn gör det inte. Singo körde en tvåordsmening häromdagen och jag blev mäkta stolt: "Nej, min"! sa hon argt till sin fyra timmar äldre bror. Jag tänkte att det kanske skulle lossna efter det, men det har det inte gjort.
Istället har vi nog blivit varse att inte heller katten pratar. Eller jamar. Så nu börjar vi miss-tänka (pun intended) att hon har blivit smittad av våra barn eller så är det bara det att hon har nån form av jamfel. Det är inte lika påfrestande att hon inte kommunicerar ordligt som det är med de här andra små grisarna som springer omkring - men det löser sig säkert om några år.
Visitkorten då, hur går det med dem?
Jotack, det går bra. Har fått lite kreativa tips och om ett tag borde de vara klara. Får vi hoppas. Min ambition är att de ska kunna gå att skrivas ut här från Kavelmora Ink - lite som biljetter till fotbollsmatcher i England - och att du sen kan dela ut det till någon som du kanske tycker skulle behöva en lektion hos Caféskolan. Men vi får se.
Nu somnade jag i soffan en liten mikrostund när Bamse visades ikväll, och jag känner ingen tröttma således. Detta är både bra och dåligt.
Bra, för att jag tänker att jag kommer vara trött i morgon när jag ska besöka tandläkaren och där hoppas jag sova mig igenom lagningen av tanden som tydligen är trasig.
Dåligt, för att jag borde sova nu.
Våra barn har ju börjat sova bra varannan natt hittills. (Statistiken sträcker sig 3 nätter bakåt i tiden.) Jag var nattansvarig igår när de sov bra och således är jag ledig i natt. Den ledigheten kommer spenderas i tvättstugan (inte vikandes tvätt) men väl sovandes lugnt och skönt. Kan man hoppas.
Vi får se.
Preskriberingstid
Hej,
Nån som sitter med en lista på olika preskriberingstider för saker man har gjort?
Man vill ju inte berätta om saker som man själv eller andra kan åka dit för fortfarande...
Vore toppen om du som har en sån lista kunde maila den till mig eller skriva in den här i kommentarsfältet.
Tack på förhand.
Nån som sitter med en lista på olika preskriberingstider för saker man har gjort?
Man vill ju inte berätta om saker som man själv eller andra kan åka dit för fortfarande...
Vore toppen om du som har en sån lista kunde maila den till mig eller skriva in den här i kommentarsfältet.
Tack på förhand.
söndag 9 januari 2011
Dagens Caféskola. Om visitkort
Idag blir det ingen regelrätt lektion.
Jag tycker nämligen att det är så tråkigt att klaga på sådana som uppenbarligen inte läst Caféskolan och tagit in kunskapen om ålder ("Till barnen, Pannkakor med grädde och sylt - 20 kr") eller det här med tuggummi på bricka samt lektionen om hur brickor bör färdas från bord till brickvagn. Sen att de var sex vuxna personer gör ju det hela inte bättre.
Man vill nästan ge upp. Så känns det. Hopplöst och tröstlöst, det är vad det är.
Men vi ska inte ge upp! Här ska kämpas.
Och jag tar på mig skulden. Tydligen vet gästerna inte att det finns en Caféskola - som för övrigt är helt gratis (!) - här på Internet! Alltid öppet - men det verkar vara svårt att hitta hit (eftersom det är så många som inte går på den här Caféskolan.
Så jag har kommit på en idé. Det behövs ett visitkort som kan delas ut till alla som behöver/vill/borde/kan gå Kavelmora Ink's Caféskola.
Och här behöver jag din hjälp!
Vilken information ska jag ta med på det här visitkortet? Hur ska det se ut? Vilket format ska det vara? Färger?
(Jag har redan fått lite idéer av Killen med tidningarna och S men jag vill gärna ha fler idéer. (Era idéer var toppen men jag tänker att kanske fler vill vara med?))
Ja, det blir lite som en hemläxa kan man säga. Så, lycka till! Om du har någon fråga är det bara att höra av dig här nere i kommentarsfältet.
Tack på förhand.
Jag tycker nämligen att det är så tråkigt att klaga på sådana som uppenbarligen inte läst Caféskolan och tagit in kunskapen om ålder ("Till barnen, Pannkakor med grädde och sylt - 20 kr") eller det här med tuggummi på bricka samt lektionen om hur brickor bör färdas från bord till brickvagn. Sen att de var sex vuxna personer gör ju det hela inte bättre.
Man vill nästan ge upp. Så känns det. Hopplöst och tröstlöst, det är vad det är.
Men vi ska inte ge upp! Här ska kämpas.
Och jag tar på mig skulden. Tydligen vet gästerna inte att det finns en Caféskola - som för övrigt är helt gratis (!) - här på Internet! Alltid öppet - men det verkar vara svårt att hitta hit (eftersom det är så många som inte går på den här Caféskolan.
Så jag har kommit på en idé. Det behövs ett visitkort som kan delas ut till alla som behöver/vill/borde/kan gå Kavelmora Ink's Caféskola.
Och här behöver jag din hjälp!
Vilken information ska jag ta med på det här visitkortet? Hur ska det se ut? Vilket format ska det vara? Färger?
(Jag har redan fått lite idéer av Killen med tidningarna och S men jag vill gärna ha fler idéer. (Era idéer var toppen men jag tänker att kanske fler vill vara med?))
Ja, det blir lite som en hemläxa kan man säga. Så, lycka till! Om du har någon fråga är det bara att höra av dig här nere i kommentarsfältet.
Tack på förhand.
lördag 8 januari 2011
Nattsömn
Is da shit.
Hank, Leslie och Sänch - kör samma som igår natt är ni bussiga. Det var så sjukt skönt att vakna halv sju och inse att det var första gången den här natten - och vakenheten som efterföljde var priceless!
Ni får en femma mer i veckopeng om ni fortsätter såhär. Ska vi säga så?
Hank, Leslie och Sänch - kör samma som igår natt är ni bussiga. Det var så sjukt skönt att vakna halv sju och inse att det var första gången den här natten - och vakenheten som efterföljde var priceless!
Ni får en femma mer i veckopeng om ni fortsätter såhär. Ska vi säga så?
Published with Blogger-droid v1.6.5
fredag 7 januari 2011
Smått och gott från E4:an
När jag gick i skolan, för en sisådär hundra år sedan, så åt jag mat i skolbespisningen.
Ibland serverades det rester men på matsedeln stod det "Smått och gott ur frysen". Tänk att de kom på det på nåt mattantsmöte och trodde de verkligen att vi elever skulle gå på det faktum att de körde skåprensning när "Smått och gott ur frysen" serverades?
Vi brukade kalla det som titeln på det här inlägget. Det kom vi inte på under ett mattantsmöte, utan det var det man sa. Fast egentligen borde det kanske ha hetat "Smått och gott från E12:an" eller "Smått och gott från Blå Vägen" men det gjorde det inte.
Jag har pendlat en del de senaste 10 åren. Sthlm - Västerås 11 mil enkel väg i typ ettochetthalvt år. Falun - Tällberg 5,2 mil enkel väg i ett år. Kavelmora - Tällberg 5,1 mil enkel väg i typ tre år. Kavelmora - Sågmyra 3 mil enkel väg i snart ett år.
Mycket kanske någon tycker, och jag är böjd att hålla med. Kanske har jag pendlat 50 000 mil, jag vet inte.
Men det har gått bra. Mitt Road Kill Record är ganska litet. En grävling, en hare och nån fågel plus att jag kört över en räv som försvann. Inga av dessa encounters har hänt på väg till eller från jobbet, och jag vet inte om den här historien jag ska skriva om heller handlar om nån pendlare - men väl om ett RK.
Min syster med nästan samma namn som mig (två bokstäver skiljer) bodde i en lägenhet tillsammans med en kompis.
I lägenheten under deras bodde en man som var lite glad i flaskan. Han var inte heller känd som den vassaste kniven i lådan eftersom han gjorde såhär en gång:
Han och hans kompis var ute och åkte bil. Jag vet inte var, men det hade varit roligt om det var på vägen mot Husbondliden till exempel.
I Lappland finns det många renar. De här herrarna i bilen mötte en av dessa många renar ganska plötsligt och renen bragtes om livet.
Det normala i det här läget hade varit att ringa polisen eftersom de tydligen vill föra statistik på viltolyckor (ref att jag har testat idag och fått det förklarat så) men herrarna i bilen tyckte inte att det var en så bra idé.
En bättre idé i deras tycke var att lägga ner renen i skuffen på bilen och ta hem den. Jag tänker att de kanske sa på bred Lyckselebonnska: "Synn på se' fint kött, vi ta me han hem!" och så åkte de hem. Min syster bodde i lägenheten högst upp i ett trevåningshus, och följdaktligen hörde herrarna i bilen hemma på andra våningen.
Väl där började de hantera djuret. Alltså stycka det. I badkaret.
Ett badkar är en bra möbel för bad eller andra aktiviteter - men inte för slakt av djur.
Det gick säkert bra i början och kanske under hela själva slaktningen, men när de skulle rengöra badkaret stötte herrarna på patrull.
Renars päls har ganska tjocka hår och blod som koagulerar ihop med päls brukar skapa klumpar. Dessa klumpar fastnade i avloppet till badkaret och jag kan tänka mig att herrarna blev lite upprörda med tanke på fortsättningen av historien.
Men de löste problemet med sitt ickefungerande badkar - det ska vi ge dem! Hur då, kanske du frågar dig?
Jo, de tog resolut loss badkaret och bar ut det genom vardagsrummet och så hivade de iväg det ut på innergården! Från andra våningen, som du kanske minns att de bodde på?
Men historien slutar inte här.
Utan när polisen knackade på och undrade vad för gott som serverades ur kastrullen de stod och rörde i. Då tog historien slut.
Undra om de svarade: "Smått och gått från frysen".
Min husfru testade det här med att köra på ett rådjur idag.
Vi åt fryspizza till middag idag.
Ibland serverades det rester men på matsedeln stod det "Smått och gott ur frysen". Tänk att de kom på det på nåt mattantsmöte och trodde de verkligen att vi elever skulle gå på det faktum att de körde skåprensning när "Smått och gott ur frysen" serverades?
Vi brukade kalla det som titeln på det här inlägget. Det kom vi inte på under ett mattantsmöte, utan det var det man sa. Fast egentligen borde det kanske ha hetat "Smått och gott från E12:an" eller "Smått och gott från Blå Vägen" men det gjorde det inte.
Jag har pendlat en del de senaste 10 åren. Sthlm - Västerås 11 mil enkel väg i typ ettochetthalvt år. Falun - Tällberg 5,2 mil enkel väg i ett år. Kavelmora - Tällberg 5,1 mil enkel väg i typ tre år. Kavelmora - Sågmyra 3 mil enkel väg i snart ett år.
Mycket kanske någon tycker, och jag är böjd att hålla med. Kanske har jag pendlat 50 000 mil, jag vet inte.
Men det har gått bra. Mitt Road Kill Record är ganska litet. En grävling, en hare och nån fågel plus att jag kört över en räv som försvann. Inga av dessa encounters har hänt på väg till eller från jobbet, och jag vet inte om den här historien jag ska skriva om heller handlar om nån pendlare - men väl om ett RK.
Min syster med nästan samma namn som mig (två bokstäver skiljer) bodde i en lägenhet tillsammans med en kompis.
I lägenheten under deras bodde en man som var lite glad i flaskan. Han var inte heller känd som den vassaste kniven i lådan eftersom han gjorde såhär en gång:
Han och hans kompis var ute och åkte bil. Jag vet inte var, men det hade varit roligt om det var på vägen mot Husbondliden till exempel.
I Lappland finns det många renar. De här herrarna i bilen mötte en av dessa många renar ganska plötsligt och renen bragtes om livet.
Det normala i det här läget hade varit att ringa polisen eftersom de tydligen vill föra statistik på viltolyckor (ref att jag har testat idag och fått det förklarat så) men herrarna i bilen tyckte inte att det var en så bra idé.
En bättre idé i deras tycke var att lägga ner renen i skuffen på bilen och ta hem den. Jag tänker att de kanske sa på bred Lyckselebonnska: "Synn på se' fint kött, vi ta me han hem!" och så åkte de hem. Min syster bodde i lägenheten högst upp i ett trevåningshus, och följdaktligen hörde herrarna i bilen hemma på andra våningen.
Väl där började de hantera djuret. Alltså stycka det. I badkaret.
Ett badkar är en bra möbel för bad eller andra aktiviteter - men inte för slakt av djur.
Det gick säkert bra i början och kanske under hela själva slaktningen, men när de skulle rengöra badkaret stötte herrarna på patrull.
Renars päls har ganska tjocka hår och blod som koagulerar ihop med päls brukar skapa klumpar. Dessa klumpar fastnade i avloppet till badkaret och jag kan tänka mig att herrarna blev lite upprörda med tanke på fortsättningen av historien.
Men de löste problemet med sitt ickefungerande badkar - det ska vi ge dem! Hur då, kanske du frågar dig?
Jo, de tog resolut loss badkaret och bar ut det genom vardagsrummet och så hivade de iväg det ut på innergården! Från andra våningen, som du kanske minns att de bodde på?
Men historien slutar inte här.
Utan när polisen knackade på och undrade vad för gott som serverades ur kastrullen de stod och rörde i. Då tog historien slut.
Undra om de svarade: "Smått och gått från frysen".
Min husfru testade det här med att köra på ett rådjur idag.
Vi åt fryspizza till middag idag.
torsdag 6 januari 2011
En liten statusuppdatering om du vill
En röd, ledig dag!
Sovmorgon - det är lyx med en tjock guldkant det. Klockan 10 tycker jag är en lagom tid att sluta sovmorgna, men det är jag det.
Skotta snö gör man bäst i bra täckkläder och då passar det toppen att min Husfru gav mig lite täckbyxor och en fin jacka igår! Jag frös inte - snarare tvärtom och det finns väl inte så mycket som knäcker svettsnöskottning?
Nåt som KAN knäcka svettsnöskottning är fika hos svärföräldrarna - och så passande att vi då skulle åka till svärföräldrarna för en liten fikabjudning idag! Jag räknade till 200 sorter kakor - och gudskelov så är inte kakor godis.
Godisstoppet går bra igen efter semestern och vi klämde en påse chips till filmen ikväll. Eftersom inte chips är godis.
Nu är det fetnostalgi på hög nivå eftersom Snuten i Hollywood II visas på en reklamkanal. Jag tror det var den första film jag såg, förutom Dirty Dancing som mina systrar hyrde med en movie box när vi bodde i Sorsele. Jag tror de spolade tillbaka 23 gånger den sista scenen - men det var den värd.
Sista scenen här hemma visas nog bara en gång och den tar snart slut. Det vore kul att avsluta det här med Eddie Murphys skratt, men jag vet inte hur det stavas. Eheheh kanske?
Sovmorgon - det är lyx med en tjock guldkant det. Klockan 10 tycker jag är en lagom tid att sluta sovmorgna, men det är jag det.
Skotta snö gör man bäst i bra täckkläder och då passar det toppen att min Husfru gav mig lite täckbyxor och en fin jacka igår! Jag frös inte - snarare tvärtom och det finns väl inte så mycket som knäcker svettsnöskottning?
Nåt som KAN knäcka svettsnöskottning är fika hos svärföräldrarna - och så passande att vi då skulle åka till svärföräldrarna för en liten fikabjudning idag! Jag räknade till 200 sorter kakor - och gudskelov så är inte kakor godis.
Godisstoppet går bra igen efter semestern och vi klämde en påse chips till filmen ikväll. Eftersom inte chips är godis.
Nu är det fetnostalgi på hög nivå eftersom Snuten i Hollywood II visas på en reklamkanal. Jag tror det var den första film jag såg, förutom Dirty Dancing som mina systrar hyrde med en movie box när vi bodde i Sorsele. Jag tror de spolade tillbaka 23 gånger den sista scenen - men det var den värd.
Sista scenen här hemma visas nog bara en gång och den tar snart slut. Det vore kul att avsluta det här med Eddie Murphys skratt, men jag vet inte hur det stavas. Eheheh kanske?
Published with Blogger-droid v1.6.5
onsdag 5 januari 2011
Mer information
Imorgon är en ledig dag. Husfrun är också ledig. Alla är lediga. Ja, det brukar ju tydligen vara så på röda dagar... I wouldn't know, never happens to me.
En sak till som är av den informativa arten:
Det har kommit till min kännedom att vissa läsare (en) är lite orolig för att jag skriver så mycket om mitt jobb och att det kanske kan bli strul om nån av de som jag möter kommer hit till Kavelmora Ink och inser att det är just de som har sagt något roligt eller glömt ta bort brickan eller nåt sånt och så blir de sura och stämmer mig - men det är ingen fara.
Det är som en preskribering som är i det närmaste obefintlig. Typ så fort kunderna har gått ut ur lokalen kan jag börja knappa in tokigheterna - om jag vill. (Vilket jag ofta egentligen vill men jag har ju även ett jobb att sköta så därför får knappandet ofta vänta tills jag kommer hem och alla har lagt sig osv osv.)
Så du behöver inte vara orolig. (Om du nu var det.)
En sak till som är av den informativa arten:
Det har kommit till min kännedom att vissa läsare (en) är lite orolig för att jag skriver så mycket om mitt jobb och att det kanske kan bli strul om nån av de som jag möter kommer hit till Kavelmora Ink och inser att det är just de som har sagt något roligt eller glömt ta bort brickan eller nåt sånt och så blir de sura och stämmer mig - men det är ingen fara.
Det är som en preskribering som är i det närmaste obefintlig. Typ så fort kunderna har gått ut ur lokalen kan jag börja knappa in tokigheterna - om jag vill. (Vilket jag ofta egentligen vill men jag har ju även ett jobb att sköta så därför får knappandet ofta vänta tills jag kommer hem och alla har lagt sig osv osv.)
Så du behöver inte vara orolig. (Om du nu var det.)
Public Service - Kavelmora Ink style
Det är för festligt att man listar lärare man kommer ihåg lite extra - och så glömmer man "minnescoachen" från Affärsturism! Där har du ironi så det sjunger om det. Förlåt Lena. (Om jag minns rätt.)
Men jag kommer ihåg minneslistan och tänkte bjuda på den här:
Men jag kommer ihåg minneslistan och tänkte bjuda på den här:
- Spett. Tänk att du ska komma ihåg nåt, och för att minnas vad det är så kör du ett spett rakt igenom det.
- Tå. Du står verkligen på tå för att nå det du ska komma ihåg.
- Träd. Ett träd fullt av det som du ska komma ihåg (tänk fruktträd så blir det enklare, och ska du komma ihåg äpplen så är det busenkelt.)
- Lyra. För en brännbollsfantast så är det här en klockren minnespunkt. Vad är det som du ska komma ihåg? Jo, det som kommer flygande i luften och som du fångar i en fin enhandslyra.
- Hem. Vad är det som ligger där på dörrmattan när du kommer hem?
- Kex. Du öppnar ett paket med ... ja vaddå? Den sjätte saken du ska komma ihåg såklart! (Kan vara annat än ballerina men det underlättar något om det är det.)
- Sjuk. Du måste ta medicin i form av en spruta, och sprutan är formad som en ... ja, typ den sjunde grejen som du behöver minnas.
- Råtta. Tänk en liten råtta, men svansen är ... ja - precis vad du vill komma ihåg!
- Bio. THX-ljudet har brummat klart, ridån går först ihop och när den öppnar sig så - WHAM - är det du ska komma ihåg som nummer nio på silver screenen!
- Rio. Vad gör man i Rio? Dansar. Vad dansar man då? Ja, vad är det du håller i dina armar som du inte får glömma? Kanske tionde saken på listan?
tisdag 4 januari 2011
Statistik
Sverige - 38
USA - 30
Finland - 16
Spanien - 1
Dagens sidvisningar på Kavelmora Ink. Det hade varit roligt om det var OS-medaljlista men ett OS med fyra nationer, hur kul hade det varit?
Men hur kan Amerika ha hittat hit så mycket idag? Och Finland!? Och vem är i Spanien såhärdags, (Messi?)
Till lilla Kavelmora... helt otroligt.
USA - 30
Finland - 16
Spanien - 1
Dagens sidvisningar på Kavelmora Ink. Det hade varit roligt om det var OS-medaljlista men ett OS med fyra nationer, hur kul hade det varit?
Men hur kan Amerika ha hittat hit så mycket idag? Och Finland!? Och vem är i Spanien såhärdags, (Messi?)
Till lilla Kavelmora... helt otroligt.
Min nya fave
Flight of the Conchords.
Ord att beskriva:
Ord att beskriva:
- Fenomenalt
- Briljant
- Underbart
- Superbra
- Top of the line
- Office-klass
- Gammeldags bra
- Roligt
- Jättetoppen
Gamla lärare man minns
Lågstadiet -
Astrid. Hon var en av de bästa fröknar jag haft.
Mellanstadiet -
Agneta. Tydligen minns hon mig för när Ma träffade på henne för ett tag sen så kände hon igen min mamma och undrade vad jag gjorde nuförtiden.
Kjell-Ove - Han hade skyltar med olika budskap på som han visade vid olika tillfällen. "Choklad Pucko är gott" stod det på en av dem
Britt-Marie - Gillade snobben.
Högstadiet -
Robert. Han hade träskor ibland och så spelade han pingis.
Lars.Vi hade en lärare som hette Lars som vikarierade i Matte och Natur-Kunskap. Han pendlade till Umeå varje dag (och jag klagar över tre mil enkel väg. Asså vad man är klen ändå) och han var lite för smart för att undervisa högstadieungdomar. Ibland när vi inte orkade räkna matte så kunde man fråga honom hur man räknar ut vikten på ett berg - och vips hade man en 25 minuters paus från matten. Han bjöd även på alger och sa man att man behövde frisk luft så fick man gå på en promenad.
Öjvind. En norsk gympalärare som skjutsade mig till akuten en gång när jag var tvungen att sy bakom örat. En lektion var slut och vi skulle gå till våra skåp. När jag kom ut ur klassrummet så skojade min kompis med mig och sparkade till ena foten lite lätt, sådär så att den fastnade bakom den andra du vet. Enda problemet var att jag just höll på att ta ett steg med den foten och följdaktligen tappade jag balansen. Det hade kunnat bli ett toppenprank om det inte var så att det fanns bänkar fastsatta i väggen utanför lektionsalarna och hörnet på bänken var precis där jag ramlade med mitt öra. Jag såg stjärnor och min glasögonskalm trycktes in i huvudet så att det började blöda. Han hade en vit Honda.
Gunnel. Min spanskalärare. Hon sa en gång att jag hade känsla för språk och det valde jag att tro på. Men jag vet inte om hon bara sa det för att vara snäll...?
Gymnasiet -
Birgitta. Kvinnosakskvinna som alltid ville att jag skulle vara representant för manssläktet eftersom jag var den enda killen i en klass med 20 tjejer. Ja, iofs var det några killar där ibland, (Björn Ferry bland annat *skryt*) men oftast var det bara jag.
Vår franskalärare. Åh, vad hette hon? Hon var rolig i alla fall. Ett tillfälle så trodde jag och min vän Glassbilschauffören att hon hade tappat det totalt, lyssna: På golvet låg sladden till OH-projektorn. Du vet hur hög en sladd är va? Typ 5 mm. Hon gick fram till sladden, stannade till och så HOPPADE hon över sladden - lite som han Betjänten hos Grevinnan med björnhuvudet på golvet. Men vad hette hon egentligen...
Men visst var det fler roliga? Visst har jag missat några? Du minnesstarke som läser detta - hjälp mig!
Universitetet -
Frasse. Han tyckte att jag skulle ta av mig mössan på en av lektionerna.
Ja, jag läste inte så mycket på Universitetet... och jag minns bara Micke förutom Frasse. Micke hade tydligen pluggat Älvdalska, på plats.
KY Affärsturism
Gun. Administratören. Oj vad jag gillade henne...
Rolf. Tyckte inte att jag skulle åka på älgjakt men han lärde mig mycket om säljtrappor.
Bodo. Han berättade stories i början av varje lektion, en gång minst berättade han om sin katt. Han hade också en egen liten väckarklocka som han använde så han visste hur lång lektion vi hade haft.
*********************
Tänk vad många lärare man har haft i sina dagar (och då har jag ändå inte kommit ihåg alla plus att jag kanske har valt att inte skriva om alla)!
Otroligt.
Och så kan man såhär lite ändå... så jag ber alla ovan beskrivna lärare om ursäkt.
Det var inte ert fel, det var jag.
Astrid. Hon var en av de bästa fröknar jag haft.
Mellanstadiet -
Agneta. Tydligen minns hon mig för när Ma träffade på henne för ett tag sen så kände hon igen min mamma och undrade vad jag gjorde nuförtiden.
Kjell-Ove - Han hade skyltar med olika budskap på som han visade vid olika tillfällen. "Choklad Pucko är gott" stod det på en av dem
Britt-Marie - Gillade snobben.
Högstadiet -
Robert. Han hade träskor ibland och så spelade han pingis.
Lars.Vi hade en lärare som hette Lars som vikarierade i Matte och Natur-Kunskap. Han pendlade till Umeå varje dag (och jag klagar över tre mil enkel väg. Asså vad man är klen ändå) och han var lite för smart för att undervisa högstadieungdomar. Ibland när vi inte orkade räkna matte så kunde man fråga honom hur man räknar ut vikten på ett berg - och vips hade man en 25 minuters paus från matten. Han bjöd även på alger och sa man att man behövde frisk luft så fick man gå på en promenad.
Öjvind. En norsk gympalärare som skjutsade mig till akuten en gång när jag var tvungen att sy bakom örat. En lektion var slut och vi skulle gå till våra skåp. När jag kom ut ur klassrummet så skojade min kompis med mig och sparkade till ena foten lite lätt, sådär så att den fastnade bakom den andra du vet. Enda problemet var att jag just höll på att ta ett steg med den foten och följdaktligen tappade jag balansen. Det hade kunnat bli ett toppenprank om det inte var så att det fanns bänkar fastsatta i väggen utanför lektionsalarna och hörnet på bänken var precis där jag ramlade med mitt öra. Jag såg stjärnor och min glasögonskalm trycktes in i huvudet så att det började blöda. Han hade en vit Honda.
Gunnel. Min spanskalärare. Hon sa en gång att jag hade känsla för språk och det valde jag att tro på. Men jag vet inte om hon bara sa det för att vara snäll...?
Gymnasiet -
Birgitta. Kvinnosakskvinna som alltid ville att jag skulle vara representant för manssläktet eftersom jag var den enda killen i en klass med 20 tjejer. Ja, iofs var det några killar där ibland, (Björn Ferry bland annat *skryt*) men oftast var det bara jag.
Vår franskalärare. Åh, vad hette hon? Hon var rolig i alla fall. Ett tillfälle så trodde jag och min vän Glassbilschauffören att hon hade tappat det totalt, lyssna: På golvet låg sladden till OH-projektorn. Du vet hur hög en sladd är va? Typ 5 mm. Hon gick fram till sladden, stannade till och så HOPPADE hon över sladden - lite som han Betjänten hos Grevinnan med björnhuvudet på golvet. Men vad hette hon egentligen...
Men visst var det fler roliga? Visst har jag missat några? Du minnesstarke som läser detta - hjälp mig!
Universitetet -
Frasse. Han tyckte att jag skulle ta av mig mössan på en av lektionerna.
Ja, jag läste inte så mycket på Universitetet... och jag minns bara Micke förutom Frasse. Micke hade tydligen pluggat Älvdalska, på plats.
KY Affärsturism
Gun. Administratören. Oj vad jag gillade henne...
Rolf. Tyckte inte att jag skulle åka på älgjakt men han lärde mig mycket om säljtrappor.
Bodo. Han berättade stories i början av varje lektion, en gång minst berättade han om sin katt. Han hade också en egen liten väckarklocka som han använde så han visste hur lång lektion vi hade haft.
*********************
Tänk vad många lärare man har haft i sina dagar (och då har jag ändå inte kommit ihåg alla plus att jag kanske har valt att inte skriva om alla)!
Otroligt.
Och så kan man såhär lite ändå... så jag ber alla ovan beskrivna lärare om ursäkt.
Det var inte ert fel, det var jag.
måndag 3 januari 2011
Onödigt kunnande, Inbjudan.
Konstaterade idag att jag kan en hel massa helt onödiga saker. Saker som bara slösar bort min värdefulla hjärnkapacitet... (typ som att jag kan säga "schyssta apelsiner" på amharinja..)
Har du nån sån onödig kunskap eller talang som du vill dela med dig av?
Det vore väl kul om vi alla kunde göra en liten sammanställning av alla dessa och göra ett litet kapitel om det i Kokboken?
Du får go nuts i kommentarsfältet helt enkelt!
Lycka till.
Har du nån sån onödig kunskap eller talang som du vill dela med dig av?
Det vore väl kul om vi alla kunde göra en liten sammanställning av alla dessa och göra ett litet kapitel om det i Kokboken?
Du får go nuts i kommentarsfältet helt enkelt!
Lycka till.
söndag 2 januari 2011
Att skoja kan göra en glad.
Nu har jag ju inte jobbat sen ifjol, så det börjar kännas lite avlägset men ett minne dröjer sig kvar.
Det kom en kund som är en skoförsäljerska i grannbutiken. De hade redan packat ihop för året och hon skulle handla lunch.
Vi började skoja lite med varandra och frågade om vi skulle jobba nästa år - och jag sa nåt i stil med: "...ja, vi får väl se..."
En kund längre bak i kön, som brukar komma in och köpa fika av oss (men som inte brukar vara överdrivet pratsam) tittade på mig med lite förfäran i blicken (som jag såg det) och sa:
"Va, ska du inte jobba nästa år? Då måste du ta ett snack med din chef för du kan ju inte sluta, du gör ju så goda lattes!"
Det gjorde mig glad, och jag sa tack.
Det kom en kund som är en skoförsäljerska i grannbutiken. De hade redan packat ihop för året och hon skulle handla lunch.
Vi började skoja lite med varandra och frågade om vi skulle jobba nästa år - och jag sa nåt i stil med: "...ja, vi får väl se..."
En kund längre bak i kön, som brukar komma in och köpa fika av oss (men som inte brukar vara överdrivet pratsam) tittade på mig med lite förfäran i blicken (som jag såg det) och sa:
"Va, ska du inte jobba nästa år? Då måste du ta ett snack med din chef för du kan ju inte sluta, du gör ju så goda lattes!"
Det gjorde mig glad, och jag sa tack.
lördag 1 januari 2011
Nyårskrönika
En gammal man, med böjd rygg och käpp stapplar förbi utanför fönstret.
Bredvid skuttar en ung pojke förbi, full av energi.
Ja, det är den bilden jag alltid ser framför mig när det är nyårsdags. Jag fick den berättad för mig för ungefär hundra år sedan, och jag tyckte alltid att den var lite ledsam. Kanske var jag i 8-9årsåldern, för jag fattade liksom att gubben höll på att kola och det var lite läskigt tyckte jag - och det tycker jag nog lite fortfarande.
Men är du inte nyfiken att höra om lite olika nyårsaftnar som jag spenderat? Här kommer de på ett bräde:
1978. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Sorsele.
1979. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Tanzania.
1980. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Tanzania.
1981. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Tanzania.
1982. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Sorsele.
1983. Kommer inte riktigt ihåg, men kanske spenderades den i Sorsele.
1984. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Skansnäs. Eller inte.
1985. Kommer inte ihåg, men kanske den spenderades i Sorsele. Det kan ha varit det här året som jag skulle få vara uppe till midnatt men inte orkade varpå mina föräldrar lovade att väcka mig så jag skulle få se fyrverkerierna på TV. De hävdade dagen därpå att de väckt mig och att jag sett firandet men jag vet inte om de talade sanning - för jag minns inte.
1986. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Vormsele. Det var en nyårsafton som vi var i Vormsele och det var så sjukt kallt så vi fick fira den hos en tant som var farmor till en tjej som skulle komma att gå i min klass när vi sen flyttade till Lycksele.
1987. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Sorsele.
1988. Kommer inte riktigt ihåg, men kanske spenderades den i Lycksele. Det kan ha varit det här året som jag smälte stearin på en masonitplatta och bildade som ett månlandskap i olika färger av stearin.
1989. Kommer inte riktigt ihåg, men jag har för mig att det var i den här vevan som vi började åka till Umeå för att äta pizza på Nyårsafton. MaoPa och jag - och ibland nån av mina systrar - åkte till Umeå över kvällen som kompensation för att jag inte hade nåt annat kul att göra. Jag var väl inte den mest socialt aktiva ungen på den tiden och nyårsaktivitetsutbudet för 11åringar var väl inte toppenstort heller, så för att jag inte skulle tråkas ut helt så tog vi bilen och åkte iväg 12 mil för en pizza. Vi hann alltid tillbaka tilll midnatt så vi kunde se fyrverkerierna nere vid älven.
1990. Förmodligen åkte vi till Umeå. Det kan ha varit det här året som vi åt på Kinarestaurang och fick bevittna ett inbrott i tobaksbutiken tvärsöver gågatan. Två personer, en av dem i blonda flätor gick fram till dörren och tjejen sparkade den nedre glasrutan i dörren och smet in. De kom ut med saker i famnen och sen sprang de iväg. De tappade ett par cigarettpaket och jag hade svårt att äta de friterade bananerna med glass och sirap sen.
1991. Vi åkte säkert till Umeå. Antingen Kinarestaurang eller Pizzeria. Det kan ha varit det året när det var strömavbrott i alla byarna från Granö till typ där man svänger av i Vännäs.
1992. Kommer inte ihåg. Kanske åkte vi till Umeå eller så var vi hemma. Var vi hemma så åt vi nog ostbricka på kvällen.
1993. Samma som föregående år. Det kan ha varit det här året som min mellanäldsta syster kom och hämtade mig klockan 3 på natten för att jag skulle få vara med när hon och hennes kompisar skulle smälla av en jubileumsbomb på älven. Det var den maffigaste nyårsraketen jag har upplevt!
1994. Förmodligen så hände det nog inte så mycket konstigt det här året annat än att jag firade nyår i Eureka, CA. Men annars var det nog rätt lika från de andra åren.
1995. Ja, eller så var det nu som jag var i USA och utbytesstudentade. Jag är och var kass på matte så vi får bara spekulera. Men trevligt var det säkert.
1996. Kommer inte ihåg, men förmodligen firades nyår i Lycksele.
1997. Var det inte det året det var nyårskonferens i Umeå? Var det inte det året vi var tvungna att sitta i en kyrka precis på tolvslaget så vi missade alla fyrverkerierna? Nån som vet?
1998. Det här året firade jag nyår på fest på Duvan i Lycksele. Det var en glad tillställning men min tjej var i falun på nyårsfest här och där släpptes bomben att hon hade skaffat kille. Tydligen var hon populär på den tiden också och vissa verkade ha blivit besvikna när de fick beskedet. Jag hade trevligt på kalaset på Duvan och en kompis som jag skrivit om förut som jag nog har kallat för Nike hade en grym slipsknut.
1999. Vänta nu här. Det måste ju alltså vara Millenieskiftet vi pratar om nu - och det celebrerades i Falun på fest i då PK och nu CK. (Pingstkyrkan goes Centrumkyrkan. Different name, same stuff.) Det var en trevlig tillställning och vi åt en grym potatisgratäng.
2000. Nu börjar det bli en sån här liten gråzon igen. Men det kan ha varit det här året vi firade i Lycksele, typ hemma i -25 grader (utomhus that is). Kanske inte så mycket action men vi klädde på oss varmt och vandrade ner till älven för att kolla på fyrverkerierna, och så gick vi hem igen. Handske i handske.
2001. Kan det nyåret ha firats i Stockholm kanske? Eller Falun? Det är under den här tiden som man borde komma ihåg vad man gjort men samtidigt är det den här tiden som allt bara flyter samman till ett enda trevligt minne.
2002. Vårt första nyår som gifta och jag har inget minne av var vi firade det. Känns tryggt.
2003. Kan det ha varit det här året som nyår spenderades i Mariannelund hos goda vänners föräldrar? Eller var det förra året? Nån som minns?
2004. Tja. Tips anyone?
2005. Spenderades på Tällmans. Gick okej faktiskt att jobba över nyårsskiftet och vilken middag jag kom hem till sen. Modedoktorn hade kokat ihop en bulgurotto (som jag pratade om igår) med oxfilé - grymt gott. Jag tror jag åt middag klockan 02.00 om jag inte missminner mig - men det gick det med!
2006. Första nyåret med Leod. Han minns nog ungefär lika mycket som jag skulle jag tro...
2007. Detta nyår firades här i Kavelmora med Modedoktorn och Killen med tidningarna. Lax tror jag att jag stekte, och det fick väl kanske en 5 av 10 på en skala. Vi smällde av lite raketer och så minns jag att Leod vaknade när grannen med började skjuta fetraketer klockan halv ett på natten.
2008. Firades med Kransmännen hos dem. Stekte älgkött och det är alltid gott. Vi pratade om hur festligt det skulle vara om twinsen skulle komma där på kvällen och vad drygt det skulle vara om de hamnade på varsin sida om årsskiftet. De dröjde en dryg månad med att kika ut.
2009. Firades i Tällberg hos kollegor eftersom jag jobbat. Eftersom den ene av kollegorna är F&B och den andre Köksmästare så var det inget fel på maten. Löjrom i mängd och annat gott. Klädkoden var mjukbyxor - jag bytte glatt om från uniform till denna underskattade nyårsklädsel.
2010. Firades igår hos Kepsmannen och hans familj tillsammans med Kransmännen. Jag hade höga förväntningar på kvällen men visste att barnen skulle kajka ur och göra det till en plågsam nyårsafton. Där misstog jag mig (tackolov). Kvällen avlöpte utan gnäll, sig/hen somnade i sina vagnar på verandan klockan halv nio och Leod hängde med hela kvällen. (Han somnade iofs direkt vi spänt fast säkerhetsbältet men det passade ju ganska bra.) Melontzatsiki och räkor till förrätt, Chèvrebakad Oxfilé med Potatiskaka till varmrätt och Chokladtårta och hemmaglassad Kiwiglass till dessert. Om det hade handlat om fotbollsbetyg i Italien så hade kvällen fått en sjua. För den var topp! Om jag hade haft ström i min android så hade jag gärna tagit kort men du får måla en mental bild (som vanligt).
Ja, det var min krönika över mina nyår. Jag vill såklart reservera mig för eventuella fel (jag kan ju ha varit för full för att minnas ordentligt) och du får jättegärna komma med rättningar eller egna kommentarer om du minns något mer än mig. Om det är så att jag har glömt att skriva med viss information, som kanske handlat om just dig - så är det inte för att vara elak som jag inte skrivit det.
Det här som står är taget direkt från mitt klena teflonminne så vi får ta det för vad det är.
Och Gott Nytt År. Det är du värd.
Bredvid skuttar en ung pojke förbi, full av energi.
Ja, det är den bilden jag alltid ser framför mig när det är nyårsdags. Jag fick den berättad för mig för ungefär hundra år sedan, och jag tyckte alltid att den var lite ledsam. Kanske var jag i 8-9årsåldern, för jag fattade liksom att gubben höll på att kola och det var lite läskigt tyckte jag - och det tycker jag nog lite fortfarande.
Men är du inte nyfiken att höra om lite olika nyårsaftnar som jag spenderat? Här kommer de på ett bräde:
1978. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Sorsele.
1979. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Tanzania.
1980. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Tanzania.
1981. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Tanzania.
1982. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Sorsele.
1983. Kommer inte riktigt ihåg, men kanske spenderades den i Sorsele.
1984. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Skansnäs. Eller inte.
1985. Kommer inte ihåg, men kanske den spenderades i Sorsele. Det kan ha varit det här året som jag skulle få vara uppe till midnatt men inte orkade varpå mina föräldrar lovade att väcka mig så jag skulle få se fyrverkerierna på TV. De hävdade dagen därpå att de väckt mig och att jag sett firandet men jag vet inte om de talade sanning - för jag minns inte.
1986. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Vormsele. Det var en nyårsafton som vi var i Vormsele och det var så sjukt kallt så vi fick fira den hos en tant som var farmor till en tjej som skulle komma att gå i min klass när vi sen flyttade till Lycksele.
1987. Kommer inte ihåg, men kanske spenderades den i Sorsele.
1988. Kommer inte riktigt ihåg, men kanske spenderades den i Lycksele. Det kan ha varit det här året som jag smälte stearin på en masonitplatta och bildade som ett månlandskap i olika färger av stearin.
1989. Kommer inte riktigt ihåg, men jag har för mig att det var i den här vevan som vi började åka till Umeå för att äta pizza på Nyårsafton. MaoPa och jag - och ibland nån av mina systrar - åkte till Umeå över kvällen som kompensation för att jag inte hade nåt annat kul att göra. Jag var väl inte den mest socialt aktiva ungen på den tiden och nyårsaktivitetsutbudet för 11åringar var väl inte toppenstort heller, så för att jag inte skulle tråkas ut helt så tog vi bilen och åkte iväg 12 mil för en pizza. Vi hann alltid tillbaka tilll midnatt så vi kunde se fyrverkerierna nere vid älven.
1990. Förmodligen åkte vi till Umeå. Det kan ha varit det här året som vi åt på Kinarestaurang och fick bevittna ett inbrott i tobaksbutiken tvärsöver gågatan. Två personer, en av dem i blonda flätor gick fram till dörren och tjejen sparkade den nedre glasrutan i dörren och smet in. De kom ut med saker i famnen och sen sprang de iväg. De tappade ett par cigarettpaket och jag hade svårt att äta de friterade bananerna med glass och sirap sen.
1991. Vi åkte säkert till Umeå. Antingen Kinarestaurang eller Pizzeria. Det kan ha varit det året när det var strömavbrott i alla byarna från Granö till typ där man svänger av i Vännäs.
1992. Kommer inte ihåg. Kanske åkte vi till Umeå eller så var vi hemma. Var vi hemma så åt vi nog ostbricka på kvällen.
1993. Samma som föregående år. Det kan ha varit det här året som min mellanäldsta syster kom och hämtade mig klockan 3 på natten för att jag skulle få vara med när hon och hennes kompisar skulle smälla av en jubileumsbomb på älven. Det var den maffigaste nyårsraketen jag har upplevt!
1994. Förmodligen så hände det nog inte så mycket konstigt det här året annat än att jag firade nyår i Eureka, CA. Men annars var det nog rätt lika från de andra åren.
1995. Ja, eller så var det nu som jag var i USA och utbytesstudentade. Jag är och var kass på matte så vi får bara spekulera. Men trevligt var det säkert.
1996. Kommer inte ihåg, men förmodligen firades nyår i Lycksele.
1997. Var det inte det året det var nyårskonferens i Umeå? Var det inte det året vi var tvungna att sitta i en kyrka precis på tolvslaget så vi missade alla fyrverkerierna? Nån som vet?
1998. Det här året firade jag nyår på fest på Duvan i Lycksele. Det var en glad tillställning men min tjej var i falun på nyårsfest här och där släpptes bomben att hon hade skaffat kille. Tydligen var hon populär på den tiden också och vissa verkade ha blivit besvikna när de fick beskedet. Jag hade trevligt på kalaset på Duvan och en kompis som jag skrivit om förut som jag nog har kallat för Nike hade en grym slipsknut.
1999. Vänta nu här. Det måste ju alltså vara Millenieskiftet vi pratar om nu - och det celebrerades i Falun på fest i då PK och nu CK. (Pingstkyrkan goes Centrumkyrkan. Different name, same stuff.) Det var en trevlig tillställning och vi åt en grym potatisgratäng.
2000. Nu börjar det bli en sån här liten gråzon igen. Men det kan ha varit det här året vi firade i Lycksele, typ hemma i -25 grader (utomhus that is). Kanske inte så mycket action men vi klädde på oss varmt och vandrade ner till älven för att kolla på fyrverkerierna, och så gick vi hem igen. Handske i handske.
2001. Kan det nyåret ha firats i Stockholm kanske? Eller Falun? Det är under den här tiden som man borde komma ihåg vad man gjort men samtidigt är det den här tiden som allt bara flyter samman till ett enda trevligt minne.
2002. Vårt första nyår som gifta och jag har inget minne av var vi firade det. Känns tryggt.
2003. Kan det ha varit det här året som nyår spenderades i Mariannelund hos goda vänners föräldrar? Eller var det förra året? Nån som minns?
2004. Tja. Tips anyone?
2005. Spenderades på Tällmans. Gick okej faktiskt att jobba över nyårsskiftet och vilken middag jag kom hem till sen. Modedoktorn hade kokat ihop en bulgurotto (som jag pratade om igår) med oxfilé - grymt gott. Jag tror jag åt middag klockan 02.00 om jag inte missminner mig - men det gick det med!
2006. Första nyåret med Leod. Han minns nog ungefär lika mycket som jag skulle jag tro...
2007. Detta nyår firades här i Kavelmora med Modedoktorn och Killen med tidningarna. Lax tror jag att jag stekte, och det fick väl kanske en 5 av 10 på en skala. Vi smällde av lite raketer och så minns jag att Leod vaknade när grannen med började skjuta fetraketer klockan halv ett på natten.
2008. Firades med Kransmännen hos dem. Stekte älgkött och det är alltid gott. Vi pratade om hur festligt det skulle vara om twinsen skulle komma där på kvällen och vad drygt det skulle vara om de hamnade på varsin sida om årsskiftet. De dröjde en dryg månad med att kika ut.
2009. Firades i Tällberg hos kollegor eftersom jag jobbat. Eftersom den ene av kollegorna är F&B och den andre Köksmästare så var det inget fel på maten. Löjrom i mängd och annat gott. Klädkoden var mjukbyxor - jag bytte glatt om från uniform till denna underskattade nyårsklädsel.
2010. Firades igår hos Kepsmannen och hans familj tillsammans med Kransmännen. Jag hade höga förväntningar på kvällen men visste att barnen skulle kajka ur och göra det till en plågsam nyårsafton. Där misstog jag mig (tackolov). Kvällen avlöpte utan gnäll, sig/hen somnade i sina vagnar på verandan klockan halv nio och Leod hängde med hela kvällen. (Han somnade iofs direkt vi spänt fast säkerhetsbältet men det passade ju ganska bra.) Melontzatsiki och räkor till förrätt, Chèvrebakad Oxfilé med Potatiskaka till varmrätt och Chokladtårta och hemmaglassad Kiwiglass till dessert. Om det hade handlat om fotbollsbetyg i Italien så hade kvällen fått en sjua. För den var topp! Om jag hade haft ström i min android så hade jag gärna tagit kort men du får måla en mental bild (som vanligt).
Ja, det var min krönika över mina nyår. Jag vill såklart reservera mig för eventuella fel (jag kan ju ha varit för full för att minnas ordentligt) och du får jättegärna komma med rättningar eller egna kommentarer om du minns något mer än mig. Om det är så att jag har glömt att skriva med viss information, som kanske handlat om just dig - så är det inte för att vara elak som jag inte skrivit det.
Det här som står är taget direkt från mitt klena teflonminne så vi får ta det för vad det är.
Och Gott Nytt År. Det är du värd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
