Gästblogging is da shit

Jag skrev häromdagen om att jag tyckte du kunde gästblogga här på Kavelmora Ink och nu börjar det:

Without further ado - I give you Modedoktorn. En stor applåd till dig, både nu och efter inlägget. Varsågoda!

____

Ett blogginlägg?


Det är väldigt tidsenligt och modernt att blogga. Nästan lite omodernt att låta bli. Och jag är ett barn av min tid, i det att jag gillar vad internet gjort för kommunikationen vänner emellan. Jag står gladeligen för att jag tycker Facebook gjort det nästan för enkelt att ha daglig kontakt med vänner som jag 2006 hade kontakt med endast på vecko- eller månadsbasis. Jag har några vänner vars bloggar jag följer och gärna kommenterar, eftersom jag gillar det jag läser. Kompisbloggen som fick mig att överhuvudtaget fundera på att man kan läsa bloggar är tyvärr igenslagen, men ibland läser jag de gamla inläggen och de är fortfarande livet i en liten ask! Jag har precis upptäckt en annan väns blogg, ägnat de senaste dagarna åt att läsa ikapp och har både frustat av skratt och gråtit ohejdat. Jag följer gärna en reseblogg om den är kul och spännande, och om jag känner resenären. Ibland kan en blogg ge en djupare förståelse för hur en annan människa upplever livet just nu.

Eftersom jag är en flitig fb-användare och (hoppas jag) uppmuntrande bloggläsare har det tryckts på från lite olika (och ibland ganska otippade) håll, om att jag borde ha en egen blogg. Detta har inte lockat mig, av flera anledningar:
• Jag känner mig inte helt säker på att världen är i behov av ytterligare en blogg
• Jag tycker att samtal/dialog med en eller flera människor jag har förtroende för är svårslaget som kommunikationsform
• Det jag ibland upplever behov av att bearbeta tycker jag allt som oftast passar bättre i ett mer slutet rum/sällskap, än till allmän beskådan
• Jag har förstått att det finns gott om människor som gärna läser allsköns bloggar och kommenterar dem ganska elakt. Givetvis anonymt. Och det har jag inget som helst behov av. Fegt? Säkert. Klokt? Enligt mig, absolut.
• Tid. Denna eviga fråga om tid. Hur ska den räcka till, och var hämtar man mer när den tar slut? En trist frågavi alla måste möta ibland. Men för mig är det så enkelt att jag hellre tar en promenad om det finns en halvtimme över på kvällen, än sätter mig och skriver.

Så vadan detta? Jo, som en klok paleontolog sa i en populär sitcom: ”I feel like I´ve been given the gift of time!”. Jag har brutit min svanskota, och är därför hemma i några dagar. Och kan inte vare sig möblera om, snickra ngt, hänga i lekparken eller göra ngt annat utöver att ligga på sidan eller möjligen sitta lite framåtlutad. Vilket begränsar aktivitetsmöjligheterna till läsning, tv/film, telefon eller möjligen ngt datorbaserat. Ingendera är någon dålig aktivitet, men då jag är ganska van att ha mkt att göra om dagarna, och just nu inte är särskilt påverkad i mitt allmäntillstånd som man kan bli av exv influensa, så händer det att jag känner mig en smula uttråkad. Så hur kan jag inte nappa på Kavelmora Inks förfrågan om gästbloggare?

Kavelmora Ink är en trevlig och rolig blogg som ”handlar om det som jag tänker på, antingen gamla minnen eller händelser som kommer bli minnen.” Detta enligt ägaren. Så vad tänker jag på?

Det uppenbara, dvs hur ont ont det kan göra i en trasig svanskota vid oförsiktig rörelse? Ja och nej, jag tänker på det vid oförsiktig rörelse men inte annars…

Det gnälliga, tråkiga, dvs hur orättvist (livets orättvisor är nämligen ganska populärt att blogga om, har jag förstått!) det är att just jag skulle drabbas av denna smärtsamma åkomma? NEJ! Ingen tvingade mig att åka den där härliga, branta rutschkanan. Det gjorde jag endast för mitt höga nöjes skull.

Det klassiskt svenska såhär års, dvs hur besvärligt det är med kylan och halkan? Ingalunda. Jag gillar våra svenska årstider, vintern ska vara kall och snöig tycker jag. (Om man tycker det är så besvärligt och ffa överraskande varje år så kan jag upplysa om att det finns massor av länder där det inte finns någon snö.)

Det klyschiga, dvs hur gott livet kan vara en vanlig torsdag i januari? Japps. Oh yes. Definitivt.

Varför sitter jag och tänker på det kanske någon undrar? Jo, av samma anledning som i historian om hunden och hans genitalia: för att jag kan! För att livet ÄR gott. Och trots att 2010 bjöd på en och annan ren råsop på det personliga planet så bjöd det även på massor av härligheter. Nya vänner, nya minnen och nya skratt. Och detta väljer jag att tänka på idag. Jag menar inte att du ska sopa allt som är obehagligt under mattan, självklart behöver ska du bearbeta det som lämnat spår i dig, på det sätt som synes dig lämpligt! Ngt jag för övrigt ägnat de sista veckorna åt. Både nytt och gammalt har kommit upp, och en hel del mentalt arbete har krävts. Sånt är lätt att grotta in sig fullkomligt i, och ibland behöver jag bryta tankebanorna. Så idag väljer jag att tänka på allt fint som givits mig under det gångna året. Nya kollegor som visat sig vara mer än ”bara” roliga rumskamrater. Relationer som återupptagits/fördjupats. En uppskjuten resa som visade sig bli en av de bästa i mitt liv. Personliga framgångar för vänner som kämpat i motvind. Sist, men störst av allt just nu: det ofödda barnet jag bär, som vi väntat på och längtar så mycket efter! Osv. Etc. Mm.

Få kan ha missat Forrest Gumps klassiska replik om livet och chokladasken. Otrolig visdom och sådan bra vardagsfilosofi! Så, därför blir mitt råd till oss alla inför detta år och de kommande: förskräcks inte när du inser att du just bet i en körsbär i likör/marsipanbit/fransk nougat/ngt annat som inte faller dig i smaken. Spotta, fräs, skölj munnen och våga sen sticka ner handen i asken igen. Förr eller senare kommer kokos-kolan*!
Ett riktigt bra 2011 önskar jag dig!

M

*Bör bytas ut mot din egen favoritpralin