torsdag 13 januari 2011

Sorry, my bad.

Pratade med min mamma idag om det här med min språkutveckling som barn.

Bakgrundsfakta för inlägget:
Vi har tre barn varav två är snart två år. "Tvillingar?" är en fråga jag brukar få och då svarar jag oftast ja.
Det finns även en 4åring i huset. "Enling?" är en fråga som väldigt sällan kommer men det gör inget.
Två av de här barnen pratar inte medan ett pratar så öronen på oss andra nästan trillar av. De är inte ljudlösa små varelser direkt, men de är väldigt svåra att förstå ibland - även om de verkligen försöker förmedla vad de vill med hjälp av gester och höga utrop.
Ibland vill man ha en sån här tofs att dra i.
Men det har vi inte.

Jag vet att man inte ska jämföra barn och att alla är olika med olika typ av utvecklingshastighet och alla är bra jadajadajada...

Men när man hör om andra, nästantvååringar, som typ redan har fått jobb som radiopratare på radiosporten så blir man lätt lite less. Inte på att andra får ens typ drömjobb (även om de är två år gamla) utan på att man förstår att de föräldrarna äntligen förstår sina barn fullt ut. Eller åtminstone lite. Kanske "ut i farstun-mycket", men du fattar vad jag menar va?

Slut på bakgrundsfakta till inlägget.

"Mamma, visst var det så att jag var ganska sen med att börja prata?" undrade jag försiktigt.
"Jo, du va' väl drygt två innan du börja prat" svarade min mamma med sin mjuka norrländska.
"Allvarligt? Över två år?"
"Schoo *inandning sådär som norrlänningar gör*. Men när du väl börja prata så kom en hel mening"
"Jaså? Vad då?"
"Ja, alltså du sa ju typ mamma och pappa innan, men en dag så komme du in å sa: 'Jag vill ha ett plåster på mitt knä'. Sen började du prata."

Okej. Så allt är mitt fel.

Slut på inlägget.

4 kommentarer:

  1. Min kunskap om småbarn är ju som sagt begränsad tack och lov. Men eftersom jag brukar ha åsikter och teorier om det mesta annat som jag inte vet så mycket om så kan jag ju ha en teori här också.

    Finns det inte en myt eller teori eller allmänt vedertagen sanning om att tvillingar väldigt tidigt (redan i mammamagen?) kan kommunicera med varandra? Det skulle ju isf minska motivationen att kommunicera med omvärlden.

    och då skulle det inta vara ditt fel (vilket du kanske var liiite snabb att konstatera, nu när du fick en chans... =)

    SvaraRadera
  2. Jag har en systerdotter som fyller två i februari och hon säger inte heller många ord. Och hon har en syster som pratar i hennes ställe också, så lillasyster känner väl inget större behov av att ta till orda. Ingen är särskilt orolig över det vad jag vet. Risken är minimal att hon förblir stum resten av livet. Det kommer. Snart har ni tre barn som pratar så era öron nästan trillar av, det tror jag.

    SvaraRadera
  3. Det är i vilket fall inte bara ditt fel. Jag har bestämt för mig att både Helena och hennes bror Jonathan inte pratade innan de fyllt 2 år. /Hälsningar från "en som var med på den tiden"

    SvaraRadera
  4. Daniel, det stämmer säkert! Och det roliga med det hela är att de ofta leker helt tyst med varandra - precis som om de vet vad den andra tänker. Men så bits de ibland, och då låter de. Och förresten, jag tar väl aldrig på mig skulden annars?

    Josefin - jag är egentligen inte heller orolig utan mest bara frustrerad på att jag inre fattar vad de säger (eller inte säger.) De är oxå frustrerade kan jag bara tillägga... och jag planerar redan nu att köpa bra hörselkåpor tills när de VERKLIGEN börjar prata. Om hundra år.

    Anonym som var med när det begav sig - Så skönt att höra att det alltså inte bara är mitt fel! Men lite oroväckande är det väl i så fall om Helena också var sen med pratet - hur sena kommer inte Sig/Hen vara då? Vill inte tänka på det...

    SvaraRadera