Att grilla vid Mårdseleforsen - lite mer om vänstersladdar men också om hur kompisars föräldrar kan hantera en situation

Mitt liv är ju det jag levt. Jag är inte stolt över mitt minne eftersom det ibland felar något - och jag ber därför dig som har läst alla mina inlägg (ingen vad jag vet) om ursäkt om jag återupprepar mig. Det jag tänker skriva om idag har jag upplevt och det känns som om jag har skrivit det men jag vet inte om jag bara har glömt att jag skrivit om det eller om jag bara minns det så väl så att det känns som om jag skrivit om det.

Men här goes it.

Igår skrev jag lite om sladdning och det finns ju ganska mycket att ösa ur den källan så här kommer det lite mer sladdhistoria.
Min kompis Kickeli (som kanske egentligen heter Kickan) och Miriam (som heter vad hon heter) skulle åka till Mårdseleforsen en sommarkväll för att grilla.
Vi fick låna Miriams föräldrars Volvo Amazon och jag, som var den "ansvarsfulle i gänget" (eller den ende med körkort) skulle köra. Bilen lastades med typ grillkorv och så drog vi iväg.
Det gick jättebra att köra. Vi hade det trevligt i bilen och såg verkligen fram emot att landa vid Mårdseleforsen för att mata mygg och njuta av korvgrillning tills de bestämde sig för att byta väglag mitt på vägen.
Precis innan en vänsterkurva bytte vägen karaktär från asfaltsbelagd finväg till en gammal grusväg med stora, rullande stenar liggandes över hela vägbanan.
Det gick inte så fort, men jag var oerfaren. Amazonen var motsatsen till baktung (inte framlätt) och stjärten på bilen började fladdra åt sidan.
Mitt vintervägssladdande lönade sig lite. Ända tills jag fick retursladd på retursladden och sladdade ner i diket med baken före!

När dammet hade lagt sig frågade jag mina vänner hur det hade gått med dem, och de mådde ganska bra. Amazonen var inte riktigt utrustad med nackskydd eller säkerhetsbälten och det var väl olämpligt just den kvällen också, men som tur var så tror jag mest att vi chockades lite.

Vi hade precis passerat en samling hus så vi stapplade tillbaka de hundratals metrar som behövde tillryggaläggas för att komma fram till bebyggelsen och så knackade vi på.
Det är aldrig roligt att ringa till någon och berätta att man precis har kört deras bil i diket även om det rör sig om Miriams pappa - men jag gjorde det ändå. Ungefär så här minns jag samtalet:
... tut  ... tut... (alltså telefontut, men det fattar ni väl?)
 - Miriams pappa, svarade han med en tv-tittande röst.
 - Ja hej, det är Fredrik, sa jag med en moloken röst.
 - Men tjena! Hur går det?
 - Jo, det är så här... att jag har kört i diket lite. Vi mår bra, men det är inte så kul liksom, fortsatte jag med lite gråt i rösten.
 - Jaha... svarade Miriams pappa lite förfärat, men ändå lugnt. Okej. Vad bra att ni mår bra. Var är ni för nånstans?
 - Vi är i ett hus bredvid vägen och vi fick låna telefonen här.
 - Okej. Jag kommer dit, jag ska bara kolla på Ludmila innan jag åker. Jag kommer.
 - Oh-okej... svarade jag lite förvånat men samtidigt lättad över hans otroligt avslappnade attityd gentemot mitt klanteri med hans fina, benvita, klassiska Volvo Amazon.

Jag tror inte att han kollade på Ludmila, för bara en kort, liten stund senare var han där.
Tiden vi väntade så har jag absolut INGA minnen från men jag minns att jag var väldigt glad när Miriams pappa bromsade in i deras vita Camry där vid vägkanten och att han konstaterade att det inte verkade vara sån stor fara med bilen heller.
Sån vill jag också bli när jag blir stor och mina barns kompisar kör i diket. Som Miriams pappa.

Och jag åkte inte till Mårdseleforsen den kvällen. Trots att det var en vänsterkurva jag hade sladdat i.


Ps. Om det är någon som har tilläggsinformation så får Du gärna lägga till den i kommentarsfältet. Jag vill också passa på att säga att det här är mina minnen och jag kan inte ansvara fullt ut för att de är helt sanna eller kompletta, men det är såhär jag minns dem.