Något jag tycker är kul

Innan du läser det jag ska skriva tycker jag att du läser om den här OS-medaljören. Jag blev tipsad av min kompis Marcus (som jag brukar tipsa om och har du inte lagt in hans blogg i RSS-läsaren så får du snart skärpa dig!) och det triggade igång lite tankar hos mig.

Det här med att skrämmas och luras.
På bus alltså.

Det är något som jag verkligen står för att jag gillar.
Tänkte lista lite olika sådana tillfällen (utan inbördes ordning) mest för att jag tycker att det kan vara allmänbildande.

Första tillfället jag minns, sådär på riktigt, var när jag gick i lågstadiet på Backens skola i Sorsele. Skolan hade två våningar och på entréplanet fanns ett (i mitt minne) blått mumintroll som var rätt stort.
En eftermiddag när skolan var slut sprang jag ner för trappen och gömde mig bakom Muminet. Sen kom en kompis ner för trappen - det kan ha varit Josef eller Fredrik eller Stefan - jag minns inte riktigt. Men när han i alla fall kom fram till trollet hoppade jag fram och jösses maggalena vad han blev rädd! Om jag inte minns fel så vände han på klacken och sprang tillbaka flera meter innan han insåg vad som hade hänt.
Och jag skrattade.

Det bästa med mina syskon är ju att jag tycker så mycket om dem! Och en bra sak med de här syskonen är att jag har en syster som jag brukade skrämmas lite extra med. (Vi kan kalla henne Berní så röjer jag inte hennes identitet för mycket.)
När vi bodde på Linnévägen i LSE så fanns det en källare. En gång skulle jag gå ner i matkällaren, säkert för att nalla knäck eller nåt annat gott, och så märkte jag att Berní var på väg ut från pappas office. Utan att jag hade planerat det så sa jag bu till henne när hon öppnade dörren - och jösses maggalena vad hon blev rädd. Och jag skrattade. Och hon slog mig sådär hårt som bara syskon kan - och jag skrattade.

En annan gång var när vi var på sportlovsläger i Åre. Jag var hel den här gången, och vi satt uppe och pratade bus med varandra. En av våra ledare som var lång, smal och hade ett namn som började på S tipsade oss om lite olika grejer man kunde göra.
Ett bustips som han hade var bra att utnyttja om någon hade somnat före de andra - och lägligt nog så hade vi en sån kille i ett av rummen.
Buset gick ut på att vi (kanske fem-sju pers) skulle smyga oss in i rummet och på given signal kasta oss på den sovande stackaren samtidigt som vi skrek BUNKE och sen skulle vi snabbt avlägsna oss ut från rummet.
Så vi gjorde det. Flera gånger, och jösses maggalena vad rädd han blev. Och jag skrattade. Varje gång.

Vad säger det här om mig?
Jo, att jag gillar att skratta åt andras rädsla. Men jag kan inte hjälpa det, det är ju så kul!

Och självklart fattar jag att du, om du nu träffar mig sådär live, kommer försöka skrämma mig så att jag kissar på mig. Men det tycker jag inte är kul.