Servicens Mecka

Min fru och jag lånade ut våra tre barn idag. Till deras Mormor och Morfar. Alla var glada.

Sen tog vi bussen och åkte på utflykt. Jag hade som mål att fika på lokal och kanske bara ha trevligt utan att behöva hålla koll på någon mer än mig själv (och min fru).
Det var superlätt.
På ett stort möbelvaruhus i Valbo var det typ 40000 miljarder personer, men jag tappade inte fattningen en enda gång! Vi kunde till och med gå genom korgavdelningen utan att jag började hyperventilera - and that is a first, I tell you.
Vi bara gled omkring och mötte kunder från "mitt" fik, föräldrar till Leonards fd dagiskompisar (som också låg inne på BB typ dagarna före vi checkade in för Sig/Hen (alltså inte dagiskompisarna, men föräldrarna)) så det kändes som om man var hemma - fast borta.
Det slog mig att vi var ifrån våra barn för första gången på länge, men vi ägnade kanske 95% av samtalen till dem. Märkligt, men sant.

En timme på IKEA räcker ganska bra, om man bara vill bränna en tusing.

Sen drog vi till en stad med ett namn som jag inte ville säga när jag var liten, eftersom det var så likt ett svärord.
Där finns det mest bara trevliga människor! Vi var lunchhungriga och hittade ett ställe som heter Brända Bocken och som ligger på torget, mitt i stan. Det är ett så festligt namn så man önskar nästan att man kommit på det själv!

Nåväl.

Där inne hade den värsta lunchrusningen gått över, men det fanns tydliga spår att det hade varit ganska fullt upp. Det största tecknet på det hela var att servitriserna verkade lite stressade eftersom det fortfarande var oomdukade bord med disk kvar - men det gjorde inte oss något.
Vi blev hänvisade ett bord och den trevliga, men något stressade servitrisen bad om ursäkt för röran och sa nåt om att det hade varit som att jobba i motvind hela förmiddagen. Vi förstod lite vad hon menade, när vi med våra fördomsfulla ögon såg vilket typ av klientel som satt runt de flesta av borden och vi sa att det inte gjorde oss något att hon inte hunnit torka borden - vi kunde gärna vänta.

Vi fick våra menyer och fick våra drickor och så beställde vi vår mat. Sen fick vi vänta.

Efter ett tag började jag undra om maten hade sprungit bort - men det gjorde ingenting för jag förstod att de förmodligen hade ganska mycket att göra i köket, och god mat kan ta lite tid att laga.
Vi satt och hade det trevligt, min fru och jag, så det gjorde inte så mycket att vi fick vänta. Men uppenbarligen tyckte servitriserna att det störde lite, för de kom fram och sa "snart är maten nog på väg..." efter ett tag.
Och det gjorde den. Och den var jättegod! Vi fortsatte att ha det trevligt och servitriserna kom fram och frågade hur det smakade och utan att förvränga sanningen sa vi att det var supergott! Sen fortsatte vi att äta.

Sen hände nåt trevligt. Den ena servitrisen, hon med de coola pilotbrillorna, kom fram och sa att vi hade gjort hennes och kollegans lördag lite bättre! Då blir man som kund glad. I alla fall blev vi glada, för det är roligt att göra folk glada.

Jag började tänka på hur fascinerande det är när servitriser ser det som nåt ovanligt att deras gäster kan njuta av mat och service - och kanske förmedla lite glädje till de som erbjuder det! Vi hade ju bara trevligt och förstod att de gjorde sitt bästa för att bli klara sig ända till stängning utan att tröttna ur - och det fanns ju inget att klaga på.

Men det var trevligt i alla fall, och sen fortsatte dagen i lite samma anda.
Skokillen på Stadium med fräsig frilla var också genuint trevlig och Zozo i kassan likaså. Baristan på fiket med en kaffemaskin för 84 lax var också trevlig, och snabbköpskassörskan på ICA var OCKSÅ trevlig! Det verkar som om folk i Gävle har rätt jobb med tanke på sina personligheter!

Gävle får 5 koppar av 5 möjliga.

Men hur gick det när vi besökte hon, kunden från igår? Hon som jobbade på café som köpte chokladboll av mig igår alltså?
Äh, det gick sådär. Hennes café var stängt när vi äntligen hittade dit.

Men fick jag inte fika på lokal då?
Jo, det fick jag. Efter en rundtur i bil och en promenad på 15 minuter så hamnade vi på ett café tvärs över gatan från det parkeringshus vi först ställt oss i. Ja, jag är inte känd för att vara smart.
Och hur det gick inne på caféet?
Jo, det gick väl sådär. Jag är ju mest van att stå på andra sidan disken och jag tycker själv att jag dröjde lite för länge i valet av fikabröd. Som tur var så var det ingen kö, men det kändes svagt av mig ändå. Det var inget fik med brickor - de hade en kille som gick runt, smal och bordstorkande iklädd förkläde, plockandes disk så det gick bra.

Jag ger mig själv 4 koppar av 5 möjliga.

Att sen hämta upp barnen var ganska trevligt, men kramarna vi fick var mycket trevliga.
Sen kom vi hem till ett släckt hus och då hade Earth Hour redan börjat.

Dagen får 5 koppar av 5 möjliga.

(Tänkte ha rubriken "De är Gävleigt serviceinriktade där" men jag vågade inte.)