Att sladda i vänsterkurva

Det var ganska halt på vägen till jobbet idag. (Hoppas inte mamma eller husfrun läser det här. Nej just ja, det gör de nog inte. Men skvallra inte för dem, okej?)
För mig så gör det inte så mycket om det är halt eller inte, för jag brukar anpassa hastigheten efter väglaget och de bilar jag hamnar bakom.
Idag var det inte så många bilar, det var mest bara jag och isbanan som var ute och njöt i vintervädret. (Hade så skjukt gärna suttit på en skoterled med en skoter under mig, men det fick duga med opel.)
Vägen jag åker till jobbet är ganska kurvig, och då är det viktigt att man kommer ihåg hur man gjorde när man var på halkbanan.

Min halkbanesejour skedde på Gunnarns Flygplats, en sommarkväll i typ juni. Pappa hade skjutsat dit mig (eller det var väl säkert jag som körde, men ni fattar?) och lämnade mig med de andra "privatisterna" och instruktören.
"Sommarkväll och halkbana?"  kanske du tänker.
Ja, är det någe konstigt med det? I Lapplands inland är det ju alltid 30 cm is på vägarna - eftersom isbjörnarna måste ha rättmätigt underlag för att må bra - inget konstigt med det.

Eller.

Värsta hightech var det: En bil, typ Volvo 940 (kändes hemtamt efter alla mil i Karlssons MNE) med fyra extra hjul på en ställning runt bilen. De här hjulen var liksom hydraliska och kunde alltså höja upp de ordinarie hjulen så att det blev mindre friktion => halare väglag fastän värmen gjorde hägringsdallringar på landningsbanan och shortsen satt som fastsvettade i tygklädseln på Volvon.

Nåväl.

Det var alltså här jag lärde mig hur jag skulle hantera väglaget som var idag. Den gången, på Gunnarns flygplats lyckades jag tappa kontrollen på Volvon så kapitalt så vi dörnade ut i sandfållan bredvid asfalten - ungefär så nära jag nån gång kommer att komma en Formel 1-avkörning...

Idag däremot så var det faktiskt vinterväglag men jag höll mig på vägen.
Men gosse i min låda vad jag sladdade!

Och då insåg jag det: Jag sladdar bäst i vänsterkurvor.

Sånt här triggar igång mina minnen.
Som till exempel när jag och min kompis (som vi kan kalla Steve eftersom han inte har gett sitt godkännande att figurera här på Kavelmora Ink och jag inte gärna vill röja hans identitet) var på väg hem till honom en kväll. Vi var ofta på väg hem till honom, för de hade så grymt bra fika hos honom.
Den här kvällen körde vi min systers Volvo 144. Röd och med sån här mysig klädsel och sportratt. En av världens bästa sladdarbilar, och det utnyttjades även denna kväll.
När man kör upp till Steve och hans föräldrar så åker man på en väg som heter Sandstensvägen. Det är en raksträcka som slutar i en t-korsning, där man bör svänga vänster (och precis där bor/bodde min gamla Franskafröken) innan man måste svänga höger igen.
Ett perfekt läge för sladdande.
Man ville alltså få bra förstaställ i vänsterkorsningen, få retursladd som sedan skulle hålla i sig så att man gled in i högerkorset och sen var det bara full fart uppför gatan (förbi min gamla jägarskolelärares hus) och vidare fram till Steves föräldrars hus. (Jaja, jag länkar väl en liten kartbild så ni fattar hur det ser ut i verkligheten eftersom jag är så kass på att beskriva. Och för tydlighetens skull så är inte flaggan på Steves föräldrars hus, utan mer på min jägarskolelärares hus. Som sagt tidigare, vill inte gärna röja folks identiteter.)

Det kanske låter lätt, men det är det inte. Kanske gjorde vi den sladdturen 15-20 gånger den kvällen, och coolaste av de misslyckade gångerna var när fronten på bilen plöjde in i snödrivan och det forsade snö över hela huven medans jag kämpade med retursladden och hoppades att de inte hade satt upp nåt elskåp i onödan den vintern... och det hade de inte.

Och även då var vänstersladden lättast. Lite som idag.