En fråga

Hej och ursäkta,
Det har skrivits ca 40000 miljarder inlägg på den här internetsidan det senaste året av varierande längd (ping Kepsmannen) och kvalitet. Så många så att jag själv knappt kommer ihåg allt som skrivits, och det väcker en fråga hos mig: Är det någon av dig som har läst alla mina inlägg?
Om det är så vore det kul att veta vem du är och om du har någon favorit bland alla inlägg. (Jag fattar att du kanske inte vill hänga ut dig här på internet, men det går bra att maila mig om du inte vågar skriva i kommentarsfältet.) (fredrik.timeus@gmail.com)

Ja, det var bara det den här gången.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Dagens ungdom

Vilodagen.
Sovmorgon till halv nio - gjorde inte så ont nånstans. Vem är det som har sagt att det tufft att ha småbarn?

En vanlig söndag med obligatorisk och mycket uppskattad lunch hos svärföräldrarna. En bonus idag var att en Kransk familj hängde med (minus Kransmannen) och gladde upp tillställningen något.
Leonards kompis hade med sig ett pussel med 48 bitar. Men det var inte bara ett pussel! När man byggt ihop det så blev det *voila* en bilbana!

När en annan var ung så fick man ju leka med kottar.

Svar på frågan. !!Spoiler Alert!! Men ändå, svar på frågan.

Min fru och jag har ett par barn. (En rolig sak med min fru är att hon bloggar för en lokaltidnings lördagsbilaga, och idag var det en "puff" i tidningen där det stod att hon har börjat träna...)

Men nu går vi vidare. (Men läs gärna det hon skriver, du kommer inte bli besviken.)

Nåväl. Vidare.

Våra barn har under sina första år kollat en del på TV. Vissa tycker det är förkastligt att låta sina barn titta på TV - JAG tycker det är briljant. Sen kan det vara dåligt också, men så får det vara.
Oftast tittar de på barnprogram, och oftast tittar de på Teletubbies.
Det är inte så många föräldrar som gillar Teletubbies, och det kan jag förstå. Själv väljer jag att göra nåt annat när Teletubbies går igång - men varje gång undrar jag över en sak:

Spelas Teletubbies in utomhus eller i en studio?

Det finns Internet här i Kavelmora, men jag har till idag inte kunnat hitta svar på min fråga...förrän idag!
Jag läser en blogg som jag tipsat om förut. En briljant blogg som idag tog upp det här med Teletubbies och dess fäbless att repetera allt till döddagar vilket jag brukar undvika med att spola framåt på våra fyra inspelade avsnitt.
Jag tog min chans och frågade i kommentarsfältet om Fredrik Backman eller någon av hans läsare visste svaret på min fråga - och Lo and Behold - det var det! JGradus tipsade om en länk och Julia Uppviglerskan hade en massa matnyttig information som verkligen gav svar på min fråga!

Om Ni, JGradus och Julia Uppviglerskan skulle läsa detta - Jag är evigt tacksam! Verkligen, true story (*helt oironisk för en gångs skull*) och om jag kan återgälda detta på nåt sätt - säg bara till. Jag bjuder er gärna på fika om det är nåt värt..

Men så alltså. Om du är redo för sanningen om Teletubbies, klicka här.

Det här med autografer

Jag har inget autografblock.
Men jag tycker det är fränt med kända människor, och det finns några som det vore kul att träffa och kanske be om deras autograf.

Nu är det ju sportlovstider här i Mellansverige. Eftersom vi har barn som bara går i Livets skola än så länge, så påverkas vi inte nämnvärt av det här med sportlov annat än att det kanske kommer komma mer stoff till Caféskolan nästa vecka...

Men jag har haft sportlov.
Och med sportlov kommer läger.
Lägger man ihop det, så blir det sportlovsläger och då kommer jag osökt att tänka på när ungdomarna från LSE åkte till Åre ett par vintrar i streck. Vecka 10 brukade vi ha sportlov på den tiden, men det är inte relevant för det här inlägget.
Vi åkte till Åre. Vi landade i en liten ort utanför Åre som heter Duved, och där fanns det en stugby där vi skulle bo.
Jag hamnade i en stuga med tre äldre grabbar, och vår stuga låg längst bort. Det fanns ett skoterspår som vi fick gå på för att komma till vårt hem, men det skulle nog gå bra.
På måndagen började vi vår skidåkning. Jag var grymt taggad för att åka och vi satte fart ner för Åreskutan. De säger ju att man ska stå över första och sista åket för att minimera risken för skador, och det skulle jag ha lyssnat till.
För typ i sista åket hände det.
Jag åkte med mina polare och det gick hur bra som helst. Vädret var inte på topp, det var lite dimmigt och jag vill minnas att det småsnöade - men jag hade bra kläder och humöret var på topp.
Tills vi skulle hoppa lite.
Ni vet hur det kan bli, när man åker i ett litet spår utanför den preparerade backen och sen svänger in i pisten igen - då kan det bli som ett litet hopp som man kan hoppa i. Vi gjorde det.
De jag åkte med tog ett litet mysigt hopp och skuttade in i backen. Jag valde ett annat hopp.
Under vintern, där i åttan, så hade jag fått glasögon. Dessa gjorde att mitt avståndsbedömande blev lite sisådär och när jag var mitt i hoppet insåg jag att jag hade missbedömt storleken på hoppet kontra min hastighet kontra min förmåga att landa bra vilket resulterade i att jag svävade iväg som en liten twittrande fågel.
Men jag landade på fötterna. Fast jag tappade balansen och föll bakåt.
Den ena staven fastnade i snön och gjorde att min tumme hamnade i en tokig vinkel och det gjorde lite ont. Mina kompisar kom med staven jag tappat och jag åkte ner till liftstugan, med smärtande vänsterhand. Vi tog linbanan upp till toppen igen eftersom jag trodde att det stukningen skulle lägga sig, men det gjorde den inte. (Nu kommer jag inte ihåg om jag åkte med linbanan ner igen direkt eller om jag åkte ner i pisten - men det spelar ingen roll. Ont gjorde det i alla fall.)

När vi kommit ner igen så tog vi bussen till sjukan. Alltså, vi tog hela stora bussen till sjukan och där konstaterades det att jag hade fått en spricka i vänster tumme och som belöning för det så fick jag gips upp till armbågen! Grattis mig!
Jag frågad doktorn om jag skulle få åka nåt mer den veckan, och han tyckte att jag skulle vila på tisdagen så att gipset skulle få stelna ordentligt men att jag kunde åka igen på onsdagen. Om jag höll mig i barnbacken...

Kul. Barnbacken när man är typ 14 och på läger med en massa fräna, äldre tonåringar - det är ju inte det man vill, liksom.
Så jag kom på en plan för att trotsa doktorns rekommendation.
Jag bestämde mig för att åka med min syster och hennes kompisar - eftersom de i mitt tänkande kanske skulle åka lite lugnare än mina omogna kompisar.
Och till viss del så funkade det resonemanget. Ända tills vi hade käkat vår medhavda matsäck och skulle förflytta oss till den andra sidan av liftsystemet och hamnade i den svarta backen. Inte den svarta barnbacken, utan verkligen den svarta backen. Tur att inte doktorn var där...
Eller otur, eftersom mina stålkanter slant mitt i branten och jag sträckte ut knät och det började svida där i stället för vänsterhanden. Eller ja, den sved ju fortfarande - men nu fick jag ont i knät också som grädde på moset!
Fast det som var dumt med det här att jag inte kunde stödja på knät var att vi var så långt upp i backen och att det var så långt ner till botten. Plus att jag hade ont.

Men men.

Jag tog av mig skidorna och hasade mig ner för backen, tillsammans med Marcus och Bengt som var vänliga nog att hjälpa mig ner. När det var typ 250 meter kvar ner till liftstugan så kom en skoter och hämtade mig, och så fick jag användning för mitt motto "Potius sero quam numquam".
Och så tog vi bussen till sjukan igen.
Och jag fick samma doktor igen.

Att ljuga har aldrig varit min starka sida, så jag erkände i skadeformuläret man måste fylla i att jag kanske hade testat nån annan backe än barnbacken också - och doktorn skällde lite på mig och gav mig en krycka.

Sen var det färdigåkt.
Men då fick jag tid för annat, bland annat autografjagande!
På torget där i Åre så höll de på med en TV-inspelning av nåt program med Staffan Ling - och vips så fick jag hans autograf på mitt gips! (Eftersom jag inte hade nåt autografblock då heller.)

Det var på det hela sammantaget ett bra sportlovsläger.

Mission Accomplischt

Åh, jag är helt slut!
Med mina goda vänner Daniel och Marcus har jag haft ett twitterVSfacebook-battle som tog på krafterna ordentligt! Nu sitter jag här, både nöjd och varm.

Vad var det vi battlade om då?

Jo, frågan som vi ville ha svar på var vad hamburgerstället i Storuman som blev Frasses hette innan.
Skulle uppskatta det till att kanske ett hundratal (eller något färre) personer var inblandade i det här dramat som fick sin lösning via Facebook.

Stället hette Grill 79.

Nu tar jag paus.
Nöjd och varm.
Av både det faktum att vi fick svaret och kanske pga att jag har tjocktröja och långkasch fortfarande.

Dagens Caféskola. Bara om påtår.

Det här gillar jag.

Public Service at its best.

Här har vi en medmänniska som behöver svar på en fråga, och så får Caféskolan hjälpa till.

Caféskolans svar var på twitter lite korthugget men här kommer ett längre svar för dig som undrar:

Hållbarheten på en påtår kan vara väldigt varierande. Påtåren kan vara giltig allt ifrån 30 minuter till flera timmar, och detta är ofta beroende på vem köparen är.

En vanlig riktlinje brukar vara att så länge köparen befinner sig i lokalen så går det bra att utnyttja sin påtår, men har h*n lämnat densamma så förbrukas påtårsrätten.

MEN.

Om köparen är av det trevligare slaget så kan det vara så att påtårstiden förlängs, ibland med flera timmar. Det kan till och med vara så att köparen har möjlighet att utnyttja sin påtår även om denne har lämnat lokalen för att långt senare komma tillbaka. Sällan går det att utnyttja sin påtår ett annat datum, men det har förekommit vet Caféskolan.

MEN.

En viktig aspekt att ta i beaktning, som köpare när man fiskar efter påtår att de flesta baristas (eller en i alla fall) tycker att en köpare inte ska kräva en påtår utan man bör fråga först. Vissa baristas (eller i alla fall en) kan tycka det är lite störande med köpare som kommer och KRÄVER påtår - detta ska vara mer som en gåva och gåvor kan inte krävas.

Sen är det ur baristans perspektiv viktigt att så långt det är möjligt att alltid erbjuda påtår eftersom det sprider positiva ringar i kaffekoppen - och det är alltid bra.

Frågor på det?

Ps. Självklart går det bra att byta ut kaffet mot te. ds.

Reseminnen från Lapplands inland

Du vet väl att jag åker bil till jobbet?
Jag vet, det är inte så särskilt miljövänligt att göra det men det kommunala transportsystemet här i trakten är ungefär i klass med SL, och med lite färre alternativ.
Jag har räknat ut att jag kört ungefär 250000 mil de senaste sju åren. Det är ungefär lika mycket som 40000 miljarder kilometer, så då förstår du hur mycket jag suttit i bilen.

När man åkt så mycket så börjar man känna igen sig i trafiken och på vägarna. Man börjar jämföra sina vägminnen från förr, och det tänkte jag tänka lite på här på Kavelmora Ink. Det här kommer bli ett sånt här interaktivt inlägg - jag vet ju att du älskar dem - där du gärna får dela med dig av dina vägminnen. Det behöver inte vara från Lapplands inland, just so you know.

Som vanligt börjar jag.

1. Mellan Sorsele och Blattnicksele fanns det ett par minnesmärken, men det som är starkast i mitt minne är den där stenen som var så skjukt stor! Den var så stor så den räckte mer än halvvägs upp längs en björk, och när man körde förbi den så visste man att det var halvvägs till Blattnicksele.

2. Slussfors. Hela Slussfors är som ett vägminne. Slussfors låg (och ligger) på vägen upp till vår sommarstuga, så det "samhället" har passerats ett otal gånger. Det låg en mack där, och ibland så stannade vi till där och fick gå in och köpa en Storstrut eller Top Hat eller nåt annat lyxigt. Det var fest.
När man åkte igenom Slussfors så fanns det ett par hus att kolla på, och några av dem hade alltid skotrar och små fyrhjulingar ute på tomten. Det var enormt viktigt att kolla på de här grejerna, annars så kändes inte resan komplett.
Efter Slussfors så svängde man alltid vänster, mot Dikanäs. Efter bara ett par hundra meter så kom en smal bro som gick över en älv, och det var ca 250 meter ner till vattenytan. Kändes det alltid som. Det kanske var 15, men för en 8-åring så kändes det som 250. Och bron var smal, kändes som den var typ 2 meter bred. Men nu finns det en ny bro. Den brukar jag inte åka över.

3. Kurvan mellan Lycksele och Umeå. Du vet, den där som var typ 90 grader som låg ute på en åker. Finns den kvar?

Ja, det här var tre minnen jag fått under alla mina år på vägarna.
Vad har du för minnen från vägarna? Dela gärna med dig om du vill. Som sagt, det är inte obligatoriskt att skriva om E12an.

Och om du undrar vad som fick mig att tänka på det här så var det när ett litet barn började gråta inne på jobbet idag när de var tvungna att gå ut till bilen och jag tänkte att det kanske berodde på att hon inte fått nån chokladboll och så minns jag hur det kunde vara när vi åkte genom Slussfors utan att stanna på macken och jag inte fick nån glass och så tänkte jag att hon kanske kommer få speciella minnen från det här och kanske kommer att bli färgad för livet av det här. Men jag vet inte.

Dofter av minnen

Jag har delat lägenhet med några grabbar i mina dar.
Schlager, Tjommen, Fille och Mike är några av de jag bott ihop med - härliga killar hela bunten.
Vid ett tillfälle bodde jag i en garderob, men det var bara härligt att komma ut ur den på morgnarna.

Nåt som folk kanske tror, fördomsfulla som de är - folk - är att grabbar som delar lägenhet inte kan klara av det här med fräschör ordentligt.
Så är det inte.

Min äldste son och jag har begåvats med ett luktsinne som superhjältar skulle vara avundsjuka på.
På gott och ont.
Han frågar ofta vad det är som luktar med en skepsis eftersom det ofta kanske inte luktar hallon - och jag är likadan. Börjar disktrasan lukta det allra minsta så ryker den, så är det bara.

Men vi kan också känna dofter.
En av de ljuvligaste dofter man kan känna är när man har nytvättad tvätt där sköljmedlet verkligen märks - det är en av de bästa.

Folk säger (eller vad vet jag om det, jag bara fabulerar här utan några som helst belägg) att vi har ett enormt luktminne, vi människor.
Jag tror det i alla fall.
Häromsistens så hade jag en kund och jag började direkt tänka på min gamle (alltså inte till ålder) rumskompis som vi här kan kalla Tjommen. En frisk, fräsch doft spred sig i fiket och jag flyttade direkt tillbaka till Larsbodaskolan med den blå brickan och "Uncle Bens-glasen" med tillhörande vitamin var framdukade på det runda bordet i köksdelen av lägenheten. En grå Tigertröja uppenbarade sig också för mig - och minnesbilden var komplett.

Underbara minnen från en underbar tid bara sköljde över mig som ett fruktigt sköljmedel, och det var en ljuvlig känsla.

Men.

Jag vet fortfarande, till denna dag, INTE vilket sköljmedel han brukade använda.

!!...

Tänker lite på det här med punktuation. Alltså, nu pratar jag inte om punktering och såna saker, utan om punkter och utropstecken och andra skiljetecken.

Jag tror att jag är en utropsteckensmissbrukare.
Varje mening avslutar jag med utropstecken, what is up with that? Det går inflation i mina utropstecken och snart är de inget värda - så jag måste använda två åt gången om jag vill betona nåt!!

Sen är det de här punkterna...som liksom inte avslutar nåt utan bara gör att tankarna flyter vidare...tills nån äntligen sätter punkt.
Jag älskar dem! (Jag älskar dem!! menar jag...)
Det bästa är sen när man softar in två punkter, om man inte vill att tanken ska flyta på så länge..

Alltså, svenska skriftspråket är det grymmaste!!!
Sen tycker jag inte man ska överdriva..

Kvällens tips!

Ja, jag kan inte hålla mig när det handlar om bra grejer:

Njut. Tryck gärna repeat, den går att skrattas till flera gånger.

Fått tipset av Aspeboda Församlings roligaste kille - så är det bara. Tack Nigge.

När hjärnan stammar

Det är mycket svärta här på Kavelmora Ink nuförtiden. Eller ja, det är ju kanske alltid är när jag tänker efter, rent färgmässigt - men jag tänkte nu på det här innehållet liksom.
Men så är det.
"Take it or leave it" som jag hade kunnat säga om jag hade haft nåt mod innanför västen...

Men jag kommer på saker hela tiden - och i min Terapiserie här på Kavelmora Ink så ingår det att skriva av sig.
Och det gör jag. Tänker och skriver.

Idag tänker jag på det här med mental stamning.
Stamning kan innebära att det blir paus i talflödet - och det är lite så i mina tankar ibland. Det låser sig och jag vet INTE vad jag ska svara. Detta brukar hända när jag hamnar i en situation som jag inte riktigt vet hur jag ska tackla, typ om nån kommer med en hetsig fråga eller en stark åsikt som jag inte har hunnit tänka igenom tidigare.
Det kan hända när jag pratar med min fru eller när chefer eller kollegor pratar med mig - och det är mycket obehagligt.

Därför brukar jag välja the safe road i olika sammanhang. Bara prata om sånt jag tänkt igenom tidigare och liksom vet hur jag ska förhålla mig till.
En gång så kom kallade ett par chefer in mig på sitt kontor och ifrågasatte min kompetens och lite sånt, och jag bara stelnade till och visste inte vad jag skulle säga. Man kan säga att min hjärna stammade till - och när jag kom ut därifrån hade jag tusentals saker att säga men då var dörren redan stängd.

Det här drabbar mig ibland, och det är enormt frustrerande.
Jag jobbar med det, och som sagt så är den här Terapiserien här ett litet verktyg för mig att bemöta det här problemet och laga till det - för jag vet att det går.

Tack för att du lyssnar, även om jag är tyst.

Musikens toner

Skaffat Spotify.
Men säg den glädje som varar längre än 800 till 1000 minuter i månaden?

Visst är låtar kortare än så nuförtiden?

Det skrivna ordet...

Det skrivs så mycket nu för tiden.
Det bloggas, twittras och fejsbookas och annat. Artiklar, inlägg, böcker, tidningar, SMS och fax - allt blir skrivet.
Hela tiden!

Jag har börjat skriva lite, har jag märkt. Du har kanske också märkt det?

Varför gör jag det egentligen?
För att jag tycker det är roligt och för att jag gillar att det.

Nu tänkte jag göra en grej som jag inte brukar göra: jag ska berätta vad några har skrivit till mig.
En twitterkompis skrev en gång ungefär nåt sånt här: "Du är helt i klass med svenska ståuppkomiker ju! Lika många followers!"
(Och då tänkte jag helt klart på de braiga svenska ståuppkomikerna.)
Min syster (kanske något partisk och lite storasysterblind) skrev också nån gång nåt i den här stilen: "...sluta aldrig skriva, Fredrik.." och då blev jag glad.

Jag blir glad när folk gillar det jag gör - och uppenbarligen så gillar du lite av det här jag skriver eftersom du brukar klicka in dig här ibland.

Fast jag har ju lite dåligt självförtroende också.

Min fru sa till mig häromdagen att hon fick ett fint SMS av mig, och det fick hon. Tyckte hon. Och kanske jag också, för jag menade vad jag skrev.

När hon sa det insåg jag två saker:
1. Jag är ganska bra på att skriva saker, folk verkar gilla det. Även min fru.
2. Tänk om jag är roligare och trevligare i skrivet format än vad jag är live?

Men då får det vara så.
Jag, en svensk ståuppkomiker. Fast med färre followers.
Eller bara jag.
Som tänker fortsätta skriva...

Dagens Caféskola, bland annat om tedrickande

Dagens lektion är ganska kort, så häng med!
Alltså, om du kommer till ett fik där det säljs te så är det inte okej att ta med sin egen tepåse och visa den för din barista.
Ännu sämre är det om du först har frågat om "varmt vatten" är gratis och fått ett motvilligt "Nja" till svar av baristan som naivt tyckt lite synd om dig eftersom han kanske trodde att du haft lite ont i halsen och av medlidande prutat bort 10 kronor för ditt (i hans huvud silverte) - då är det inte läge att visa att du har med egen tepåse.

Du FÅR däremot gärna ge fem kronor i dricks när baristan ljugit dig rätt upp i ansiktet när han sagt att kortdragaren är trasig och på så vis bjudit dig på en kopp te värd 10 kronor.

Jag kan förstå om det här verkar svårt, allt det här snacket om teinköp, men om du bara följer reglerna ovan så kommer det gå bra.

Sammanfattning:
Kostar te 10 kronor så kostar det 10 kronor. Varmt vatten kostar också 10 kronor och du bör inte ta med egen tepåse till det fik du besöker.

Frågor på det?

Published with Blogger-droid v1.6.6

Dagens Caféskola. Bland annat om Hunsade Män och om hur man bäst får gratis fika

INTRODUKTION
Den första delen av lektionen riktar jag främst till mina manliga läsare. Det går också bra att läsa det här om du är kvinna men då bör du känna en man eller åtminstone ha träffat eller sett en för att kanske tänkas förstå avsnittet.
De andra delarna är ganska okönsstyrda.

SJÄLVA LEKTIONEN SOM HAR LITE OLIKA DELAR
Mitt mål med den här dagen var att få möta människor och kanske göra deras dag till en trevlig upplevelse. Jag tror inte jag lyckades i hundra procent av fallen, men några tror jag att jag gladde.

Men.

DEL I
Vissa män i sina 30+ år behöver lite hjälp. Här är en läxa till er:
Det är på sin plats att du inte frågar din fru vad du ska beställa när du är på ett fik med ca 4 olika alternativ på "mat". Du bör ha frågat det innan ni åker till fiket så att det verkar som att du kan sköta om dig själv.

DEL II
Om en barista hälsar på dig så vet vi av fakta att det är jobbigare att fortsätta med utstrålningsvägran än att faktiskt bara säga hej.

DEL III
Den här delen i lektionen har vi gått igenom förut, men tydligen så behövs repetitionen väldeliga.
Om du vill ha gratis fika när du går på ett fik så förbättrar du inte dina odds genom att först fråga efter chefen. När denne inte är på plats så lönar det sig sällan att gå till fiket och ropa högt över lokalen att det är "Du som ska ha gratis fika".
Det är inte okej tycker JAG som rektor för den här Caféskolan.
Om det ändå är så att du får gratis fika så kan det vara så att baristan har gett fikat med armbågen och då kommer det inte att smaka lika gott som det hade kunnat göra - om baristan fått ge det gratis på eget bevåg. Just sayin.

DEL IV
Det här är mest en reflektion till mig själv: Pröva att INTE skoja med folk som inte hänger med på min humor.

CONCLUSION
Ja, det var lite olika punkter att notera för er.
Om det är så att du vill träna på det här nu i helgen eller har frågor så är det bara att höra av dig eller, better yet, komma förbi fiket.
Jag tar emot mellan 10.00 och 17.00 i morgon och på Söndag.
Telefontid, övriga tider
Önskas hembesök så går det också bra. Medtag eget fikabröd.

LYCKA TILL! Och var försiktiga där ute.

Ogillalistan the real

När man är hemma och är ledig (med bara småcheferna som bossar) så hinner man tänka ganska mycket. Idag så har jag slipat lite på min ogillalista och här kommer den.

• Jag gillar inte vissa färska blommor eftersom de luktar bajs i min näsa
• Jag gillar inte paddor. Jag avskyr paddor mer än du kan ana. Mer än nån kan ana faktiskt.
• Jag gillar inte korta hörnor i fotboll. Hur många gånger funkar de egentligen?
• Jag gillar inte skitsnack.
• Jag gillar inte falskhet.
• Jag gillar inte Brunchrapporten i P3. Så lite faktiskt att jag inte ens ids länka till dem.
• Jag gillar inte konflikter och bråk. Så gillar jag dem att jag försöker undvika dem så mycket det bara går. Jag vill helst att alla ska vara sams, men det funkar inte så i den riktiga världen har jag förstått - så jag håller på att träna mig att acceptera att konflikter finns.
• Jag gillar inte mobbare men jag är mycket rädd för dem.

Vet du, det är jättesvårt att skriva en ogillalista. "Varför?" undrar du.
Tja, svarar jag - jag tror det handlar om de två sista punkterna.
Jag tycker det är läskigt att säga vad jag ogillar eftersom det kan leda till en konflikt - och eftersom jag vet lite om hur det känns att bli mobbad så vill jag helst inte riskera att bli utfryst.

Det du precis har läst är faktiskt lite historiskt eftersom jag aldrig har skrivit nåt sånt här.
Du kanske inte tycker att jag sticker ut hakan särskilt långt med den här tunna listan, men för mig är hakan så långt utsträckt att du skulle kunna landa ett flygplan på hakan utan att den ens skulle köra vilse i skägget när den kom taxat fram dit.
Så utsträckt.

Jag gör det inte för någon medalj eller en klapp på ryggen för att jag är "så himla modig" utan jag gör det för att utmana mig själv.
Att bli bättre.

Yes, I can. Definitivt.

Tankar om humor

Humor är kul, men det är också skjukt svårt. (Obs, jag stavar fel på skoj.)
Jag bestämde häromsistens att jag skulle sluta skämta men dagen därpå så ångrade jag mig och gjorde en Mubarak - fast tvärtom.
Jag har blivit kallad på samtal med en kollega där h*n tyckte att jag inte behövde skoja så mycket.
Ibland när jag jobbade i telefonväxel (inte en så avancerad växel) så brukade jag skoja med de som ringde och jag visste aldrig om det föll i god jord eller inte - det var jättesvårt att förutsäga hur det skulle gå.

Men jag har aldrig kunnat sluta skoja. Det är bara för roligt.

Men.

Får man skoja om vad som helst? Vilka är reglerna? Finns det regler?
Tillåt mig dryfta lite om det här med dig:

För några dagar sen så var det en politiker som råkade göra en räknegroda i TV-sändning.

Det är ju lite tokigt att hon räknar helt käpprätt åt fel och hon tycker säkert att det är lite pinigt, men det är ju bara så roligt. Tycker jag.

Om man som jag läser på twitter så har detta blivit ett skämt som används flitigt, jag har själv gjort det när jag skrev att jag "gärna ville sova 40.000 miljarder timmar en natt..." och jag tycker att det är roligt varje gång.

En annan rolig liten film är den här som handlar om pojken som läser in ett meddelande till sina föräldrar som är på restaurang medans han är hos Katrin och Samuel för att kolla på SimPsons... (skitblogger gör att jag inte kan få in filmen här i inlägget men du kan youtuba om du vill... eller klicka på länken här ovanför.)

Och en annan rolig film är den med Nicklas Bäckström från Lilla Sportspegeln som har varit med i ett tidigare humorinlägg här på Kavelmora Ink som också gör att jag drar på smilgroparna - varje gång!

Mitt dilemma i det här humorinlägget handlar alltså om vad man får skratta åt egentligen. Jag läste på Twitter (igen) en användares profil där h*n skrev att h*n gjorde sig rolig på sin egen bekostnad - och det tyckte jag var bra. Men jag lever inte BARA efter den devisen, obviously, eftersom jag kan skratta åt klippen här ovanför.

Jag fattar egentligen själv var gränsen går för att göra sig rolig på andras bekostnad - men hur ska man tänka? Det är kanske svårt att skriva här vad man tycker är okej att skratta åt och jag förstår att inte alla tycker samma saker som jag är roliga, men JAG tycker de är roliga i alla fall.

Och sen ett problem till - när blir humor mobbning?

Det kan gå hur fort som helst från skratt till hån, och där får vi hjälpas åt. Nätkärlek är ju bättre än Näthat och vi borde uppmärksamma Näthån också...

Åh, jag som tyckte det var så roligt med humor... nu har jag nästlat in mig i ett filosofiskt snickelisnack som jag inte själv vet hur jag ska ta mig ur!

Kan vi inte bara skratta lite i stället? Åt nåt kul?

Hjälp.

Jag tycker humor ska vara rolig, annars är den inget att ha.

En Zlatanist kan gilla båda

Jag gillar Zlatan lite mer och jag gillar Tottenham.
Det kanske beror på att vi är tidigt in i vår relation, Spurs och jag - och att vi inte hunnit lära känna varandra än? Och att gammal kärlek sällan rostar?

Published with Blogger-droid v1.6.6

Likheter

Är det så att Foppa och jag har samma favoritlag i fotboll?

Published with Blogger-droid v1.6.6

Ogillalistan

Min kompis Daniel tyckte att jag skulle ha en ogillalista också, eftersom jag hade en gillalista och jag har grunnat lite på en sån lista.
Men det är svårt, mycket svårt faktiskt, att skriva en sån lista för mig - och jag vet inte riktigt varför. Eller jo, jag vet ungefär varför och jag tänkte skriva lite om det här för att se om det kanske hjälper mig att skriva en ogillalista snart.

När jag bodde i Stockholm och Helena pluggade på Kaggeholm så hängde jag ganska mycket med henne. Jag var ju kär, så go figure.
Och det blev automatiskt att jag hängde med hennes kurskompisar, och du kunde lätt kalla mig en hangaround.
Vid ett tillfälle så skulle hennes klass planera ett projekt. De skulle åka till ett östafrikanskt land och där skulle de komponera ihop ett dataspel och för att göra det så anordnade de ett planeringsmöte.
Jag hängde (som vanligt) med och satte mig lite bakom min dåvarande flickvän, numera fru.

Diskussionen flöt på som det gör i en klass med många starka viljor och jag satt och lyssnade, tills jag kom på en idé. Det var kanske inte den bästa av idéer, men jag tänkte att jag i alla fall skulle dela med mig av den så jag harklade mig och sa vad jag tänkte.
"Det tycker INTE jag!" sa en av klasskompisarna som svar på min tanke, som mest var en liten flyktig idé taget ur luften. Jag vet ju att jag egentligen inte var där för att vädra mina tankar, men jag tog ändå illa vid mig när jag fick repliken kastad emot mig.

"Det tycker INTE jag!" är nog min värsta motreplik. Jag har rädits (rätts?, räddts? varit rädd för!) den ända sen dess och det är där jag tror min konflikträdsla att säga vad jag tycker tog en nystart. Innan det var jag mest bara lite blyg och inte alltför självstark, men jag tror att det var den kvällen som jag verkligen började tystna och vänta in vad andra sa och tyckte - bara för att mitt sköra självförtroende inte skulle få en för stor törn.

Fegt, kanske vissa tycker.
Ja, verkligen. Men tyvärr så har jag känt så och det är inte så roligt som det verkar.

Och en tråkig sak i det hela var att hon som sa de fyra orden inte visste vad hon gjorde - för så sa de i den klassen hela tiden! (Ingen skugga ska falla över dem, de är fantastiska människor - men du fattar det va?)

Det jag kan göra är att jobba med det här nu och spänna pannan lite.
Wish me luck.

21

Det här var inte ett av de inlägg jag hade tänkt skriva tidigare - men det måste skrivas.
Tydligen ska Peter Forsberg sluta spela ishockey. Många verkar tycka att det är lite tjatigt med hans ständiga comebacker och att det inte gör varken till eller från om han spelar hockey eller inte.

Jag tycker att det gör något. Jag gillar Peter Forsberg och tycker att han är bra. Han har varit skadad, men ändå har han varit bra.
Nu har han ju inte dött, och det är ju tur, så vi behöver ju inte sörja ihjäl oss bara för att han går i pension - men jag tycker ändå att det är på sin plats att vi här på Kavelmora Ink delar med oss av våra finaste (hittills) minnen med Peter Forsberg.

Okej, jag börjar.

Det var en söndageftermiddag 1994. Jag skulle åka till Norrängsskolan för att spela innebandy, men OS-finalen bara fortsatte och fortsatte och ville aldrig ta slut!
Sverige mot Kanada, lite av en prestigematch skulle man kunna säga om man jobbar med understatements.
Förlängningen kom och gick, och sen kom straffläggningen.
Nummer 21 gled fram och skulle lägga en straff. Man visste ju att Foppa var duktig, men man trodde ju inte att han var helt cockobello i skallen med att tänka "...tja, varför gör jag inte en helt galen straff och lurar upp Hirsch på läktaren, nu såhär i sista straffomgången i en OS-final..?"
Men så gör han det. Frimärksstraffen. Holy unbelievebly!
Och vi var alla sena till Norrängsskolan den söndagseftermiddagen.

Nästa minne är det inte så många som känner till.
Jag har pallat blåbär från Foppas tomt.
Det smakade blåbär.

Nå, har du något minne att dela med dig av?
Gör gärna det, om du vill.

Alla har 24 timmar

Så många inlägg, så lite tid.
Andra dagar finns det så mycket tid, men inga inlägg.

Varför är det så?

Pensionen

Jag tror ingen kommer sakna mig lika mycket när jag går i pension.
Oddsen att det ens kommer skrivas om det i tidningarna är väldigt ... antingen höga eller låga, jag är värdo på oddssättning.

Gårdagens citat

"Everybody needs a blogger."

- Sherlock

Published with Blogger-droid v1.6.6

Minnessvag

Jag börjar bli lite orolig. Vissa av mina inlägg här på Kavelmora Ink är ju så kallade återblickar i det förflutna - men så inser jag emellanåt att jag inte minns vissa saker.
Här behöver jag din hjälp:
Kan inte du i kommentarsfältet skriva ner saker som jag borde komma ihåg så jag inte strular till det och far med osanning?
Det vore toppen.
Tack på förhand!

Published with Blogger-droid v1.6.6

En ny skola - Vinternjutningsskolan!

Vad hände igår?
Inget inlägg från Kavelmora?!

Skandal kanske du säger. Jag säger: märkligt.

Men nu är det en ny dag med nya möjligheter - klockan är ju bara 22.03 här så nåt borde väl kunna hända som jag kan skriva om.

Mellon till exempel. Skandal kanske du säger, jag säger likadant. Så värdo omgång! De som sjöng på sitt eget språk gick inte vidare och så var det dåliga låtar och Hurry Cane var inte rolig. Sen vågar jag sticka ut näsan och tycka att "Life on Mars" inte är nåt särskilt att skriva hem om. Så tycker jag.

På Spåret till exempel. Nja, det fanns inte så mycket att skriva om där heller. Jag kunde typ två frågor, och en som jag trodde att jag kunde hade jag fel på. Lumen liksom, det skulle ju vara Candela. Skandal.

Makaronsallad till exempel. Det skulle jag kunna skriva om egentligen! Men det var inte så mycket roligare än så att Tanten med hög röst och butter framtoning ville ha en "Makaronsallad", av varje och en kokosboll. Kanske en ganska lätt beställning för en van (?) barista men det ryckte i skrattmusklerna ordentligt - särskilt när hon pekade på sockerbollarna samtidigt som hon deklarerade att hon ville ha en kokosboll. Ja, du ser - det var inte mer än så och det fyller väl inget inlägg?

Nej, vi tar och skriver om det här med snösoffor i stället.
Min fru, aka Husfrun sa till mig ikväll att hon aldrig hade suttit i en snösoffa förrän hon träffade mig och min familj!
How weird is not that?!
Alla har väl suttit i en snösoffa?
Eller är det så vi på Kavelmora Ink måste starta en Vinternjutningsskola också?

Jaja, vi gör väl det. Det är ju public service vi jobbar med här på bloggen, så varsågoda.

Hur man njuter en vinter:
1. Se gärna till att det är soligt och ca 4-6 minusgrader. Det bästa är om det inte blåser.
2. Åk gärna ut på ett fjäll eller en sjö. Det går också bra att gå utanför huset om du inte har varken fjäll eller sjö i närheten, eller om det är så att du har små barn som "försvårar" möjligheten att ta dig långt bort.
3. Om du har en skoter, använd den. Om du saknar skoter, använd annat färdmedel. Buss, bil, tåg, apostlahäst, skida eller annat medel går finfint.
4. När du har kommit ut, hitta en plats som inte kommer att skuggas i det snaraste. Det bästa är om du är på ett fjäll och hittar solsidan av fjället och ser till att "slå läger" ovan trädgränsen, då är skuggrisken minimerad.
5. Gör gärna upp en eld. Är du på en sjö, tänk på att snö och is smälter av värme. Därför, se till att göra upp elden på landbacken. Är du utanför ditt hus, går det bra att göra upp elden i en eldkorg.
6. Den kanske viktigaste delen för vinternjutningen: Snösoffan. Tydligen känner inte alla till den här (ping min fru som för förtydligens skull känner till snösoffan nu) så jag ska försöka göra det så pedagogiskt som det går (lycka till, mig och dig som ska försöka förstå.)
Du tar alltså en spade av valfritt slag. Det viktigaste är att du ska kunna hantera den.
Sen börjar du gräva en grop. Åt andra. Och dig själv.
Gör kuber av snö och lägg dem ovanför gropen så att det bildar ett lä. Storleken på kuberna bör vara inte större än att du orkar (försiktigt) kasta/lägga upp dem ovanför det som kommer bli soffan.
Gör soffan så bred som du behöver ha den. Tänk in att de som kommer sitta i soffan inte är klädda i bikini direkt, utan kanske har de typ skoteroverall på sig - alltså behövs lite mer sittyta än i en vanlig soffa.
Tänk på att göra en nivåskillnad i soffan nedanför själva sittdelen eftersom man bör placera sina fötter och ben någonstans. Denna del av snögropen bör vara så pass stor att man ska kunna förflytta sig relativt lätt utan att behöva trampa på eller snubbla över någon annans fötter.
Ryggstödet är en viktig del av snösoffan. Se till att lutningen är bra, inte för brant och ej heller för sluttande. "Perfect" is the key word here. Det ska vara bekvämt att kunna luta sig tillbaka och njuta av solen men det ska inte vara för svårt att sätta sig upp när man ska inmundiga sitt fika.
Se gärna till att det finns möjligheter att ställa undan rykande chokladmuggar eller varma kaffekoppar nära den som fikar. Snösnickra gärna till ett bord av ett par snöblock så du kan ställa termosar och andra attiraljer lättåtkomligt - man vill ju inte ställa sig upp i onödan när man väl satt sig i snösoffan!
Putsa! Glöm inte att planputsa soffan - det finns inget värre än knölar under renskinnen! Glöm inte ryggstödet heller.
7. Nu när soffan är klar så kommer det till renskinnen. Det går även bra med liggunderlag eller filtar - men tänk på att snön är kall och blöt så se gärna till att det du sitter på är någorlunda vattenavstötande. Placera det du ska sitta på så att det inte glider ner för mycket, för då kan det bli obekvämt.
8. Sätt dig! Kasta dig inte för hårt ner i snösoffan för då kan det bli en för djup grop som kan vara svår att ta sig upp ur, om detta skulle behövas. Men tryck gärna till lite grann med ändalykten för då skapar du en formpressad "stolsdyna" som kommer vara som gjuten just för dig!
9. NJUT! Sola, fika, njut.

Så enkelt är det. Till och med min fru (som är en av de smartare jag känner) har lärt sig dettal, så du kan också!
Bara ut och träna nu - ju oftare desto bättre.
Vill du se hur det kan se ut i verkligheten, kolla på filmen här bredvid (kanske snett ovanför åt höger) så förstår du säkert bättre!

Väl mött på fjället!

Ny omröstning

Okej, eftersom jag har svårta att bestämma över min egen blogg har jag startat en omröstning.

Två av mina viktigaste läsare har uttryckt sina åsikter om kommentarshanteringen här på Kavelmora Ink. Den ene tycker att pop-up är från Hades och den andre tycker att pop-up är det nya svarta.

Jag vet inte, eftersom jag så sällan kommenterar på min egen blogg. (Nej, inga av de anonyma kommentarerna är mina. Även om det kanske skulle vara troligt och inte så oväntat.)
Men det gör ju Du - och det är jag så glad för!!

I det här kommentarsfältet så får du jättegärna skriva varför du tycker som du tycker och i sann majoritetsanda så gör vi som majoriteten tycker. Jag vill bara också säga att jag inte tänker avgå i första taget härifrån Kavelmora Ink, så nu vet du det också.

Men hursomhelst. Var gärna med och tyck till!
Om du vill.

Snöskottning

Mina fingrar är så trötta att tangenterna kanske trycks ner fel.
Mina ben är så stumma att Charlie Chaplin hade kunnat låna dem.
Mina armar vilar på sekretärens skiva, oförmögna att lyfta handen för att torka svetten ur pannan.
Mitt huvud är trött av alla snöflingors flygande genom luften.

Varför blir jag alltid illamående när jag skottat snö?
Är jag så otränad?
Varför åker vår granne bort utan att lära mig köra fyrhjulingen med snöskottsblad?
Är jag så bortskämd?

De här frågorna ska jag alltså gå till sängs med, utan att få svar.
Så får det bli.

Kvällens tips eftersom jag måste skotta snö

Det ryktas om att det ska starta fler skolor... och det gillar jag.
Förresten tycker jag att du ska klicka på den här länken ovanför, för då hamnar du på en MYCKET bra blogg som min kompis har.

Hon har hotat med att kanske sluta blogga och det är inget som vi gillar, bara så du vet. Inte för att ge henne nån press att fortsätta om hon inte vill så tycker jag att vi gör ett och flera besök på hennes braiga blogg och så hittar vi ett tillfälle att kommentera att vi INTE tycker hon ska sluta blogga så blir det här en bra kväll.
Jag vill för allt i världen inte riskera att missa Friskisskolan som hon tänker starta!

Så alltså, jag länkar här ett par gånger till hennes blogg så har du alla chanser att hitta dit.

Nu går jag och skottar så har du nåt att göra medans jag gör det.

En uppmaning, it's not you - it's me

Till den det berör,

Jag blir så glad när du kommenterar här på Kavelmora Ink. Jätteglad! Sluta aldrig, om jag får be.

Men.

Så länge jag har kompisar med samma namn och med samma stavning av sina namn så måste vi klura ut nån slag lösning på det här bekymret jag har när jag får kommentarer från "Anonym" och det inte följer med nån avatar och så står det nåt vackert namn längst ner.
Som kanske nån annan också har.

Missförstå mig inte nu, du får gärna heta ditt namn som absolut är ett av de finaste och bästa namnen som finns - och det passar just på dig - men det är hos mig problemet ligger.
Jag fattar ju inte alltid exakt vem det är så jag har ett litet förslag som några redan har anammat:

Vi kör med alias eller så ger man kanske en liten förstabokstaviefternamnet-ledtråd så trögjag kan fatta vem det är som skriver!

Eller så gör du som du vill. Vi lever i ett fritt land, vare sig man heter Niclas, Fredrik eller Åsa. Eller Kepsmannen, Killen med tidningarna eller Nigge.
Jag vill helst ha kommentarerna - det är det viktigaste...

Grisen gal i granens topp

Dagens up:
När vänner får roliga nyheter.

Dagens down:
Att jag är värdo på telefonväxlar.

Kontenta:
Up är roligare.

Published with Blogger-droid v1.6.6

Att gilla olika

Du som känner mig vet att jag försöker vara en mycket flexibel person som kan anpassa mig till nästan varje situation jag hamnar i.
Jag är mycket duktig på det, men det gör mig hela tiden lite rädd också.
Det svåraste jag vet är att tycka saker om olika saker, och kanske särskilt att tycka "fel" om olika saker eller helt enkelt tycka om fel saker.

Du som känner mig kanske vet att jag är en mes i många fall. Vissa finlandsläsande vänner (eller en åtminstone) har sagt att jag inte ska skriva sånt (så har jag tolkat det i alla fall och jag vet att det är skrivet med kärlek) men jag gör det och idag tänkte jag spotta upp mig och testa att skriva vad jag gillar och sånt jag inte gillar.

• Jag gillar rockmusik. Väldigt många typer av rockmusik - allt från Metallica till Linkin Park till Blindside till Mammuth (RIP) till U2 till P.O.D till alla möjliga typer av rock.
• Jag gillar Oskar Linnros.
• Jag gillar kött som mat.
• Jag gillar CSI.
• Jag gillar På Spåret.
• Jag gillar att gå i kyrkan eftersom jag tror på Gud.
• Jag gillar innebandy och annan sport också för den delen.
• Jag gillar öl.
• Jag gillar P3 och musiken som de spelar där.
• Jag gillar Facebook och andra sociala medier.
• Jag gillar att åka skoter.
• Jag gillar räkor, champinjoner och skinka på min pizza.
• Jag gillar Sportbladet.
• Jag gillar Peter Forsberg.
• Jag gillar att grilla korv.
• Jag gillar att vi har nysvenska personer som kryddar Sverige bara genom att våga komma hit.
• Jag gillar svart kaffe.
• Jag gillar humor.

Med mera.
Jag fattar att du kanske inte håller med om de här sakerna och det tycker jag är läskigt. Läskigt för jag vill inte att du inte ska gilla mig för att jag kanske tycker olika.

Men man tycker olika, och det är bra. Det jag gillar är att jag kan gilla dig även om vi tycker olika.
Och jag hoppas du kan gilla mig även om jag gillar nåt som inte du gillar.
Jag är bara människa.

Ännu mer statistik!

Välkommen Norge och Tjeckien. På era språk kan jag inte "välkommen".

Förlåt.

En till måndag

Drack kaffe med min son idag. Vi åt delicato och han berättade att han gillade kaffe med skum bättje.
Jag gillade att sitta och fika med honom - jag kan inte sticka under stol med det.

Det gäller att njuta när man kan och härda ut när man måste.
Det där är så visa ord, så de kan jag inte ha kommit på själv - och det har jag inte heller. Jag har snott dem från en blogg och jag har för mig att bloggskribenten hade fått orden från nån annan.
Men orden är bra, oavsett vem som har sagt dem.

Idag njöt jag lite och så försökte jag härda ut emellanåt också. Det är så man får göra - simple as that.
Och njutstunderna blir fler och fler och längre och längre och snart är det vår.

Statistik, igen.

Tanzania är med på listan! Jambo och karibo och allt sånt annat swahili som vi kan!

Jag gillar Afrika.

Den barmhärtige svarttaxiföraren

Hur skulle du göra?
Du är i perfekt tid till jobbet, solen börjar gå upp och du har precis sett två älgar bredvid vägen.
Då ser du en bil som står i diket. Strålkastarna lyser och det står en man bredvid vägen med en cigarett i mungipan. Bilen är inte jätteidiketkörd, bara lite sådär lagom med två hjul fortfarande på vägbanan.
Du ligger 3 minuter före tidschemat.

Stannar du?

Jag gjorde det. Jag vet, jag är värsta supersamariten och borde få en medalj eller nåt. Eller not.

Det är väl bara automatiskt att man stannar och hjälper till, eller?

Jag gjorde det. Stannade. För hjälpte till gjorde jag egentligen inte. Varför då kanske du undrar? Jo, för jag körde Opel och bilen i diket var en bil i modell större, typ som en 245:a fast mycket nyare (jag har tystnadsplikt och vill inte röja vem föraren var eller vilken bil han eller hon körde) och det var isgata plus bara framhjulsdrift på min bil.
Men jag försökte. Jag låtsades hjälpa till så mycket jag bara kunde, men han eller hons bil rörde sig bara en meter mot Sågmyra och det räckte inte eftersom de egentligen skulle åt andra hållet.

Nu låg jag efter i tidschemat. Med typ en kvart och det kändes sådär. Inte "sådär" = bra utan mer "sådär" = lite dåligt och vi hade fortfarande inte fått upp bilen ur diket. Jag visste ju att vi inte skulle få upp den, men samtidigt ville jag inte säga till dikesoffren att jag var tvungen att åka till jobbet.

Men till slut så sa jag det, och då fick jag helt plötsligt byta keps.

Från Bärgar'n-keps till Svarttaxi-kepsen, eftersom det visade sig att han eller hon som kört bilen bodde i Sågmyra och vi tillsammans kom på idén att de kunde åka med mig dit.

Jag tror jag skulle passa perfekt i att köra taxi, och jag tror att det skulle vara perfekt för Kavelmora Ink.
Får kanske börja en Taxiskola också?

Sleepless over Seattle och lite Caféskola

Visst har alla sett På Spåret nu?
Man vill ju inte spoila nåt ... men jag tar chansen och skriver lite om det. Och om lite annat.

Först lite Caféskola.

• Om dina kunder tar med grädde till kaffet så behöver det inte betyda att de automatiskt har humorn med sig.
• Sen kan det vara bra för oss baristor att tänka på att vi laktoskänsliga/intolleranta kan bli MYCKET upprörda om det fik vi/de besöker saknar laktosfria produkter (annat än mjölkfria chokladbollar). Eller måste varje fik ha en massa allergialternativ? Om det bara försöker vara fyrstjärnigt? Nån som vet?

Nu till På Spåret.
Igår tog jag så många frågor så det var nästan fränt. Osteologi (hade jag inte kunnat om jag inte haft en syster som är arkeolog), Preussen (gissade jag rätt till svärfars förtjusning) och handkontrollerna var några av svaren jag kunde.
Men det jag blev mest imponerad av mig själv var Seattle som jag tog på andra meningen (Space Needle). Jag fattar knappt hur det gick till!

Men det ledde mina tankar till en annan gång som Seattle var på tapeten.
2002 så var det ett kalas i Bollnäs som jag inte var bjuden på, men som jag ändå deltog på. Där var också min bror, min fine storebror. Mina andra syskon var också där, och de är också fina - men nu tänkte jag mest på min bror.
I vår familj så brukar vi när nån av oss gifter sig spela upp en liten sketch (eller drama) om den som gifter sig. När min bror gifte sig så spelade jag till exempel honom när han lekte Kung och hade en annan syster som slav. Min bror satt på en tron på ett bord och vår syster satt under bordet och gjorde allt som vår bror bad henne om.

Jaja.

Den här festen i Bollnäs hade också ett skådespel utan dess like, framfört av mina syskon och föräldrar. Min bror, som är tio år äldre och mycket snyggare än mig, spelade mig.
Han hade en orange tröja som jag brukade ha, han hade samma cowboyhatt som jag hade när jag följde med på älgjakt och han låtsades vara mig. Och han gjorde det bra!
I sketchen så användes olika skyltar med namn på ställen jag varit på eller städer jag bott i och det visade hur många olika platser jag hade hunnit med under mina 24 levnadsår.

Skansnäs, Lycksele, Stockholm, Mariannelund, Eureka och Seattle.

Det enda konstiga i den här raden av skyltar var den sista.
Jag hade aldrig varit i Seattle. Eller ja, det stämmer inte riktigt. Jag och min fina fru hade mellanlandat på Seattles flygplats och eftersom det var många förseningar den resan fick vi i stort sett obegränsat med bananchips (som renderade i något som skulle kunna bli ett eget inlägg faktiskt.)

Men varför stod det Seattle på skylten?
Jag hade fått en liten slags trumpet eller tuta att låta i om jag tyckte att deras gestaltning var felaktig av mig, och när Seattleskylten kom upp så tutade jag och ifrågasatte varför de hade skrivit det!
Min bror var så inne i sitt agerande (som han gjorde fenomenalt) så han struntade i att svara på mina frågor varför de skrivit Seattle på skylten och bara fortsatte.

Jag har än idag inte fått svar på hur de kom på att skriva Seattle på skylten.
Är det nåt av mina syskon eller nån annan som kan svara på det nu? Ni får 10 poäng.

5000 kr helare bil

Hämtade bilen hos verkstan i morse. Vad kan bilen vara värd? 15 lax kanske? Och så lagar man den för 5000 kronor! Helt galet, om du frågar mig. Saker som inte syns, tokfrans man är ändå.
Men handbromsen funkar ordentligt nu och jag kände mig som värsta rallyförarn när jag åkte hem och ryckte kryckan i var och varannan kurva - lite som … ja vem tror ni jag kände mig som?

Lyckseles okrönte handbromssladdarkung. Du var och är och kommer alltid att vara min sladdförebild och kvällsresorna i GTI'n glömmer jag aldrig.

Och visst var den bilen värd runt 5000 kr eller mer?

Published with Blogger-droid v1.6.6

Vänskap

Jag är nog inte ensam om att känna en saknad efter mina tonårsvänner.
Vänner som på riktigt betydde allt, som man delade drömmar och längtan med. Som man grät och skrattade ihop med.
Som inte var bundna med hus och barn och jobb och ansvar, som man kunde lita på jämt, som man kunde ringa mitt inatten.
Som var en familj.

Har du fortfarande såna vänner?
Grattis i så fall, tror jag.

För kanske var den typen av vänskap något som hörde just tonåren till, som man behövde för att klara den hormonstormande bergochdalbana som det var.

Kanske är vuxen vänskap nått annat?
Kanske är förväntningarna för stora för att man vill att det ska vara så som det var när det var som bäst, eller i alla fall när det kändes som mest...
kanske vi borde sluta hoppas och vara tacksamma för det vi har.

Jag tänker mycket på vänskap för tillfället
Jag och blogginnehavaren var vänner. Inte bästa bästisvänner, men sova över -vänner.
Vi hade många viktiga, nödvändiga samtal. Om livet, om Gud, om allt...
Nu är vi twitter-vänner
Det är inte samma sak, men bra ändå.

Men jag tror överlag att vi vuxna sover över hos varandra för lite.
Varför är det så?

/D

2 februari. En solig dag.

Onsdagar brukar vara lite tråkiga sen mammas nya kille slutade sändas. Det är tydligen ofta bloggstrejk på onsdagar och det är VÄRDELÖST!

Idag var det onsdag igen, och det var en fin dag. Vi fick fira våra små lintottar idag, på en solig dag. Min fru skrev igår en lite bra text om hur det gick till för två år sen, och jag tänker inte ens försöka beskriva det dygnet eftersom jag inte har så mycket att komma med varken nu eller då. Det jag bidrog mest till under det dygnet var att sabba den här elchockssmärtlindringen som Helena tänkte testa och så höll jag på att somna mellan Henrys ankomst och Signes lite senare ankomst. Det är ju inget man skryter med när ens tappra hustru går igenom lite tuffa kval - för att uttrycka sig milt.

Det är faktiskt mycket roligt att de fyller två år idag, våra barn.
Simple as that.
Inte värdelöst nånstans.

Fisketur

Har fiskat efter gästbloggare idag.

*håller tummarna*

Och så har jag gjort lite till, men inget särskilt viktigt. För två år sen gjorde min husfru nåt bra, kolla det om du vill.