2011. Som ni alla också upplevt.

Det här med sentimentalitet är drygt. Minns när jag var liten och såg den här gamla gubben gå förbi. Mot ingetet.

Nu är det slut, det här året.

Jag tror det i stort var ett bra år. (Egentligen var det väl ett skitår, men sånt brukar jag glömma. Med flit?)

Tänker att 2012 kommer bli ett ljust år. Vi har ju lärt oss en massa som gör oss beredda på framtiden?

Tänk den där gamla gubben. Han var klar med sitt. Jag är klar med 2011 och det är skönt.

Published with Blogger-droid v2.0.2

Ett inlägg om klubbsport

Kollade precis på dokumentären om Peter Forsberg. Inte hela, eftersom vår annars så utomordentliga inspelningsbara box valde att skrota de sista minuterna. Det bröts precis i "Jag är så besviken på Börje... han är så värdelös att.." 
Där bröts det.
Men vilken kille. Peter Forsberg alltså. Jag känner honom inte på annat vis än att jag pallat blåbär från hans tomt och sen upplevde jag det som att han hälsade på mig i somras utanför Urban Outfitters på Biblioteksgatan. Så väl känner jag honom.
Men jag gillar honom. Han är bra.

En annan kille jag gillar är min äldsta grabb. Vi var ju uppe och firade jul med min familj nyss, och en av dagarna hade min bror bokat sporthallen. Vi åkte dit, Leonard, Henry, jag och alla de andra (förutom Signe, Helena och farmodern och farfadern). Det spelades fotboll, svingades i lianer och sprangs. Efter ett tag tog Henrys tålamod slut. Vi behövde lunch.
Jag frågade Leonard om han ville stanna kvar eller åka med hem. Han funderade. Bestämde sig. Och ändrade sig. Och stannade kvar.

Att han sedan tydligen först räddat ett skott med armen (med tårflöde som följd), sedan tagit sig samman, tekat och fått göra sista målet - det hade jag väldigt gärna velat vara med för att se. Det hade jag gillat.

Idag hade jag tid hos terapeuten. Jag jobbar lite med mig själv, kan man säga.
Hon tyckte jag skulle träna på en grej, att liksom småprovocera lite. Hon tyckte jag skulle gå runt och säga att jag hejar på Brynäs.
Det tyckte jag var väldigt provocerande och det sa jag att det kommer jag aldrig säga. Jag sa det lite bestämt och det tyckte hon var bra.

När man sen öppnar upp sin Facebook och ser en så kallad "vän" som ser fram emot att nåt lallarlag från Skellefte ska tvåla till mitt Modo - DÅ BLIR JAG RIKTIGT PROVOCERAD.

Jag skrev "Mäh." i hans kommentarsfält. Så nu vet han vad jag också inte gillar.

Ett inlägg om jobb och humor

När ens kollega whatsappar, och väcker en, klockan strax runt åtta på morgonen och undrar om man inte ska vara på jobbet idag - då blir man lätt lite osäker.
Men när det sen bara visar sig att denna kollega har lite lappsjuka och längtar efter en, då känns det genast lite bättre.

Och så blir man lätt lite glad när man inser att ens kollega har humor.

Ett inlägg om politik

Alla (läs @thomps och min bror) har önskat och önskat en hel massa ämnen från listan jag skrev om igår! Så jag gör väl som jag lovade och skriver om det som ni har önskat!

Första önskade ämnet var politik-punkten, så politik it is.
Vi har nog aldrig pratat politik i min familj. Någonsin. Men i förrgår hände det.
Jag sa att det fanns vissa bra grejer med dom från högern och sen att det finns vissa bra grejer med dom från vänstern och att det ju vore toppen om man kunde samköra på nåt vis.
Då sa Pappa att det kan vara svårt att hitta ett parti som liksom möter båda sidorna och då sa min syster att hon förmodligen är mer socialdemokratisk än vad hennes barns morföräldrar är.
Klockan var halv elva och mina föräldrar behövde åka till stället de sov över på, så "diskussionen" var över på mindre än tre minuter.

Men politiksnacket var inte över där:
Vi andra satt kvar. Min bror wordfeudade, hans ena son satt och läste i en kamratposten-bok, jag förklarade för hans andra son vad en kommunist är, min syster skötte om sitt smurfland och hennes dotter satt och iakttog. Och ställde sig upp och bad om uppmärksamheten.
Hon började beskriva hela situationen: hur Chrish satt med mobilen, hur hans son bara läste i sin bok, hur hennes mamma också satt med mobilen och ibland kollade upp (hastigt, med en flackande blick) och allt var PÅ PRICKEN beskrivet. Sen råkade hon, min systerdotter, vifta till och tappa sin mobil och tröttfnissig som hon (och vi andra) var så brast vi alla ut i gapskratt!

Varpå hon sa till sin mamma: "Mamma, jag tror jag borde bli kommunist när jag blir stor!"

En jul i ett inlägg

Jul hos bror i Norra Sverige.
Ganska många dagar, ganska många händelser att skriva om.

Vad tycker du att jag ska skriva om?
* alla julklappar jag fick?
* att åka bil genom halva sverige?
* när vi pratade politik i min familj för första gången? (Någonsin.)
* när jag pratade med min brorson om terapeuter?
* hur roligt det kan bli om ens brorsdotter byter ut ordet komiker mot kommunist?
* wordfeud?
* hur man gör i mörkerkörning med hel- och halvljus?
* hur roligt det är att skrämma sin storebror utan mask efter att han försökt skrämma mig (och misslyckats men samtidigt lyckats skrämma ihjäl (halvt åtminstone) sin son samt väcka halva huset) med en mask? (Och jag förstår såklart att det har med mitt utseende att göra, så gör er inte lustiga på den punkten så mycket.)
* hur härligt det är att komma hem efter en härlig jul?
* nedfallna träd?

Ja, så vad säger du? Vad tycker du att jag ska skriva lite mer fördjupat om?

Livet. Osminkat, ganska.

Man vill egentligen bara skriva om det rosa. Det som är fint, glatt, kul. Barnen som leker med sina stjärnögon. Lagom högljudda. Solens strålar. Glädjen.
Om att man mår bra. Att bilen rullar. Att det bara snöar på vägen så man slipper skotta uppfarten och att det aldrig slaskar. Att man får vara pigg och alert.

Det är lite skämmigt att erkänna att det inte bara är tiptop hela tiden. Även om jag fattar att det är få (om ens någon) som alltid har det toppen.

Jag brukar ha en ganska tjock fasad. En glädjens fasad. Som jag har valt själv, för jag tänker att den funkar. Det gör den också.
Men ibland, bakom fasaden, så är det lite oglatt. Jag grubblar mycket. Har extremt dåligt självförtroende. (Emellanåt.) Kanske provocerar jag någon med att skriva det här, men jag gör det ändå. Jag kanske provocerar mig själv? Jag vet inte.

För det ser så fint ut. Vi bor bra. Har fina barn. Jobb. Hela tjottaballongen. Vi gillar varandra, min fru och jag. Och det finns ändå en grå, trist sida. En liten del av insidan. Ofta orkar jag inte med att vara tålmodig här hemma. Skyller på barnen. Är tråkig, sur och tråkig. Det är det aldrig nån som får se det. Knappt så att jag vågar skriva det här, för internet är ju öppet så folk kan läsa. Har jag förstått.

Men jag vill bara visa en så hel bild som möjligt. Så långt jag vågar. Jag hoppas inte jag stjälper någon, bara. Det är aldrig min mening. Jag vill bara hjälpa. Tänker att det är något jag är bra på.

Känner att lite grubbel lossnar. Glömmer bort hyperstressande virvelbarn med gnällröst. Tänker på luciatåg. Tre barn hand i hand, de lite större dragandes de mindre. Milt. Fyra lucior, 2 av dem tjejer. 2 pepparkaksfigurer. Andra outklädda. Alla fina. Sockerstinna på pepparkakor och lussekatter. Livet.

Det är så det är. Bådeoch. Inget är rättare eller felare än det andra.
Jag fortsätter.

Dagens körskola. Om vinterväglagskörning

Det är vinter.
Kanske inte överallt, men på lite olika ställen är det vinter. När det är vinter brukar det komma snö. Antingen gillar folk snö eller så avskyr de snö. Eller så är de mitt emellan. Alla har en åsikt om snö.

När snön faller så blir väglaget lite halare. Folk tenderar att halka omkring i väglaget som om de inte har varit på någon halkbana på länge, och det tycker jag är lite oroväckande. Därför har vi på Kavelmora Ink bestämt oss för att ha en grundkurs, teoretisk givetvis, i hur man kör på snöigt väglag.

Varför jag vågar ta upp ett sånt här ämne? Jo, det vågar jag eftersom jag har enorm erfarenhet av snökörning. Jag har stått fast i drivor i Hemavan, jag har sladdat in i snö oftare än du kan räkna till och jag vet faktiskt hur man gör. (Med detta sagt kommer jag väl sitta i diket i morgon på väg till jobbet, men det får det vara värt.)

Del I. Slira aldrig
En gång när jag bodde på en gata som jag kallade Forsränningsgatan i Farsta hörde jag en bil stå och spinna. Det hade snöat ymnigt och jag var på väg hem. Säkert hade jag skottat loss vår egen bil, det var en sån kväll. Jag upptäckte en Mercedes som stod och slirade för fullt, på ett och samma ställe. Han som körde trodde att det skulle gå bättre om han slipade till vägen lite extra så att den blev ännu glashalare för hans sommardäck genom att gasa som en galning, men han hade fel. Bilen stod på en parkering plan som ett salsgolv men däcken hade grävt små gropar i snöisen så bilen stod som i små gropar. Jag gick fram till bilen och frågade om han kunde sluta slira. Det kunde han. Sen bad jag om nåt spadlikt - fick en skurkäpp. Jag högg lite i snön så att groparna inte var lika djupa för hjulen och sen bad jag honom att inte slira. Han kom loss.

Del II. Slira aldrig
Idag hade vi varit och fikat hos grannarna. Vi gör så i den här byn. Fikar. (Jag gillar den här byn.) Det är en backe från våra grannar upp till vägen, och en av våra grannar skulle åka från våra grannar hem till sitt hus, som ligger i grannskapet. Han kom inte upp för backen för han slirade. (Han hade inte läst den här bloggen, det är ett som är säkert.)
Om han hade undvikit att slira från början så hade jag och vår andre granne sluppit springa upp för backen, puttandes hans lilla bil (medan han med en dåres envishet fortsatte slira) upp till vägen. Men eftersom han inte hade läst här så är vi generösa med vår feedback och hoppas att det ska gå bättre nästa gång!

Del III. Slira aldrig
Om det nu, mot all förmodan, skulle vara så att du får slir på dina däck så behöver du inte bryta ihop och sluta köra bil för alltid. Det kan hända den bäste. Hände mig idag, till exempel. Och jag har inte slutat köra bil, vad jag vet.
Det finns ett knep: Märker du att det börjar slira så släpp på gasen. Lägg i motsvarande växel (framåtväxel om du slirar bakåt och vice versa) och försök få grepp för däcken som driver. Är det svårt att få grepp, försök få bilen i "gungning". Detta betyder att du kan få växla som en galning fram och tillbaka tills du får sånt momentum att bilen faktiskt rör sig dit du vill att den ska. Har du någon som kan hjälpa dig så kan du be honom eller henne att putta bilen lite lagom - se bara till att detta sker i synkroni med växleriet så att bilen inte puttas framåt när den ska åka bakåt och vice versa.

Sammanfattning:
Det är ganska lätt att köra i vinterväglag om man undviker att slira.

Så, frågor på det?

Dagens kokboksinlägg. Varm macka de luxe

Vissa saker faller lätt i glömska.
Kavelmora Inks kokbok till exempel. "Men det är aldrig för sent att plocka upp en boll som inte kallnat" som vi brukar säga här på Kavelmora Ink.
Idag tänker vi på den här bloggen ha en liten kurs i hur man gör en fantastiskt god varm macka. Kanske kommer den vara lite annorlunda om man jämför med Backmans mackor. Men han är ju proffs, om man säger som så. Vi här jobbar ju med möten och trixar som hemmabaristas och så vidare. Men vi kan göra mackor. Ändå.
Det är inte alltid så enkelt som folk tror att göra varma mackor. Därför har vi gjort en ganska pedagogisk genomgång, och dagen till ära har vi även använt bilder.
Häng med, och ställ gärna frågor i slutet om något verkar oklart.

Först behöver du baka bröd. Se gärna till att det är runt och otroligt platt. Skär isär. (Har du inte bakat på sistone så går det nästan lika bra med köpebröd.)
Steg två är att slunga ihop en liten dressing. Det kan man tro att jag har gjort. Sen ska man breda ut den på bröden.

Sen är det otroligt viktigt att ha en bra assistent med sig i köket. Välj med fördel en entusiastisk person som svarar "Jaha!" på allt du ber henne om.

Svamp är gott. Om man tycker det är gott, vill säga. Du bör välja egenplockad skogssvamp (för vars annars hittar du svamp?) av nobel karaktär. Om du inte har det eller aldrig ens har plockat svamp annat än ur din grannes färdigrensade kasse med kantareller så går det bra med burksvamp.

Protein är viktigt. Vi har på den här varma mackan valt att köra med tre olika sorters djur: Korv från Falugris, Kyckling som har grillats på nåt glatt ställe och Vurst från djuret Med. (Det går säkert att köra nåt vegetariskt alternativ, se bara till att det blir gott när det är varmt. Och självklart går det att använda andra grejer som pålägg också. Typ älg eller tonfisk.)

Lök ger en skön sötma till den varma mackan. Det bästa är om man har silverlök, schalottenlök eller nån annan svårstavad lite dyrare lök, men om det inte är möjligt så går det bra med rödlök. Eller purjolök. Men idag valde vi röd. (Notera att den lilla biten kyckling fortfarande ligger kvar mellan brödhalvorna.)

Vill man, och det vill man, ha en lite medelhavsk känsla så funkar det utmärkt att toppa den varma mackan med lite fetaost. Här har vi valt att skiva upp den i lite olika stora bitar och sedan har vi strött den över den varma mackan lite nonchalant. Men glöm inte hörnen som vi har gjort på den här bilden. (Högre halvans nedre "hörn")

En gratinerad macka blir ju inte gratinerad utan ost. Man bör och måste ha riven ost, gärna flera olika sorter. Som tur var hade vi en gammal påse med en kvarts deciliter riven ost av oklart ursprung och så tog vi och hyvlade osten. Mest för att vi kunde och för att vi var grymt hungriga vid det här laget. (Assistenten, om ni undrar vad hon gör under tiden, står och "diskar" med sin bror.) Notera även att vi nu justerat fetaostfördelningen på den varma mackan i det nedre hörnet.

Sen skjuts in i ugnen! 175 grader Celsius i lite drygt 11 minuter. Tiden varierar lite beroende på ugn och hur grillad ni önskar ha er varma macka. Men glöm för allt i världen inte att lägga på några härliga färska örter på mackan innan ni svischar in den i ugnen! Basilika, mejram, gurkanis, nejlikor och peppar är namn på olika kryddor som vi inte valde att ha på vår varma macka. Vi knövlade sönder lite oregano och så var det bra så. Det kan vara såna här saker som skiljer proffsen från amatörerna, jag vet inte.

Ja, så här ska alltså en varm macka se ut om man gör den enligt konstens alla regler. Och mätt blir man. Nej, efter ett bra avsnitt av På Spåret och med en godis/varmmackemättnad inte av denna världen tar jag nu min Morbergska frisyr och går och lägger mig. Men om du har några frågor kring det här med min frisyr eller om varma mackor så är kommentarsfältet alltid öppet.

Morbergsk frisyr. Och låneglasögon. Och skägg. Och jag.

Att cementera könsroller

Jag är inte den som är den.
Står det på bekräftelsen att de har beställt en konferensvärdinna så gör det ju det.
Ska jag vara konferensvärdinna så ska jag. Inget konstigt med det.

Men för att inte cementera könsrollerna helt så körde jag faktiskt giget i skjorta och byxor.

Att erkänna fel

Jag är inte alltid den som är den som absolut måste "vinna" argumentationer. Ser inget högre syfte i det, egentligen. Det är därför jag har så svårt att engagera mig i politik eller de diskussioner som finns däri. (Jag fattar att det inte är en tävling där i politiken, men jag tycker det är lite drygt med bråk.)

Men vissa frågor är viktigare än andra. Och ibland så vet man att man har rätt, tror man.

Och så ringer man till kundtjänsten hos ett stort företag som säljer oihopbyggda möbler för att bekräfta sin sida av storyn. Och de bekräftar det man själv tror.
Men så ger sig inte kollegan.
Så man ringer tillbaka till kundtjänsten, twittrar med de i ens nätverk som jobbar på företaget (på en ledande position) som bekräftar det man själv tror.
Och kollegan ger sig inte.
Så man ringer tillbaka till kundtjänsten. Som i sin tur ringer upp till en specifik butik utanför Gävle och där får uppgifter från (förmodar jag) chefskocken att det inte är som man trott.

Utan på viset som kollegan trott.

Då får man lätt en fattig känsla i kroppen. Och inser att det kan dröja länge innan man diskuterar nåt igen.

(Och att man hädanefter kommer kolla extra noga om det verkligen SKA vara rödvinssky till den helstekta kotlettraden.)

Ett inlägg om kärlek

För tretton år sedan såg jag en film. Minns inte vilken, och den var säkert inte särskilt bra.

Jag satt bredvid en tjej och vi hade hennes jacka som täcke. Det var många i rummet. Vi tog varandras händer. Trodde ingen såg.

När jag hämtade våra barn hos dagmammorna idag fick jag ett halsband av Leonard. Det var mest gula pärlor, för han vet att jag gillar gult.

När vi kommer hem brukar jag gå på toaletten. Det gjorde Leonard också. Signe och Henry lekte, men så plötsligt blev det sådär tyst.

De hade tagit en påse bullar och pepparkaksburken och gått och bjudit Leonard, där han satt. Själv satt jag med låst dörr.

När jag bar Leonard från soffan efter hjärnkontoret, så sa han några visa ord till mig:

"När man kramas måste man hålla i sig."

Han sa det med sina patenteterade j:n och med en sån självklarhet att jag bara kunde hålla med.

13 år går ganska fort när man tänker efter. Det är inte guld och gröna skogar hela tiden, men varje dag är ny.

Och jag funderar om jag inte ska ha halsbandet till jobbet imorgon.

Published with Blogger-droid v2.0.1

Kavelmorabygget, second edition. The House

Min kompis Kepsmannen. Han tycker att Kavelmora Ink är så tråkig (som jag förstår honom i alla fall) och att jag borde skriva om nåt roligare. Typ som att våra vänner håller på att bygga hus ett par hundra meter nedanför oss.
Så det kan jag väl göra (för såvitt jag vet så har de ingen egen blogg).

Idag har jag hjälpt Mästersnickarn med att resa en mast. En mast med lampor i toppen. Nu kan han och hans fru bygga hur sent på kvällen de vill, för det blir ljust som på dagen när man slår igång lamporna.
Jag gjorde inte så mycket nytta, men han, min kompis Mästersnickarn, är snäll och säger alltid att jag har varit så duktig så. Jag vet inte om jag tror honom, men det får stå för oss båda.

Nu är det så att det är en dag imorgon också. Vi får se vad som händer då och vad som kommer skrivas här på Kavelmora Ink. Det vet man aldrig.

Nåt roligt var det ja

Jag lovade ju att om någon berättade om sitt roligaste minne/aktivitet/grej så skulle jag också berätta mitt. Nu har det ju varit sån sjuk trafik på kommentarer och inlägg (folk har tillochmed faxat in berättelser) så då är det väl på sin plats att jag berättar också.
Men det finns ett problem. Det som jag gjorde kan innefatta en viss preskriptionstid. Jag är fortfarande provanställd konsult och är något rädd om mitt jobb, så jag kommer berätta som i en rebus. Så att jag har mitt på det torra, så att säga, om någon skulle anmäla det här till någon. Man vet ju aldrig.
Men here goes:
Här till höger ser ni en liten film som heter "zamboni". Kolla på den och addera en kontorsstol så kan ni nog förstå hur roligt jag hade det. (Och kanske någon kollega, men eftersom jag har tystnadsplikt så kan jag inte säga så mycket mer än så.)
Eventuellt så finns det rörliga bilder och om det är någon som minns och påminner oss på Kavelmora Ink någon gång efter nyår så kanske det kan komma upp nån liten film här.

Annars då?
Jo, en toppendag med solsken, bobåkning, femårskalas hos några av Aspeboda sockens trevligaste människor, Glada Timmen (julavslutningsfest) med obligatorisk clementin i godispåse, badvaktning av tvills innehållande ett fynd av en extra, brun leksak skvalpandes, lite fint internettande och nu snart inspelat På Spåret.

Living the dream, som jag kunnat sagt om jag vore rockstjärna.

Ett surt inlägg

Jamen om ingen tänker berätta vad det roligaste man har gjort är, så tänker inte jag heller berätta vad som jag gjorde igår.

Sådeså.

(Sur gubbe)

Det roligaste

Det är ganska trist med såna här ofullständiga inlägg där skribenten bara skriver halva meningar. Utan att säga nåt.

Men Kavelmora Ink vill göra en förfrågan. Jag hävdar att jag idag har gjort kanske det roligaste som går att göra (förutom gokart och några andra grejer) men vill kolla med dig som läser vad du klassar som en rolig aktivitet. (innan jag berättar vad jag gjort och gör dig avundsjuk.)

Så använd kommentarsfältet och dela med dig! Vad är det roligaste du har gjort? Om du berättar så berättar jag imorgon.

Deal?

Published with Blogger-droid v2.0.1

Dagens Konferensskola/Caféskola/Livsskola. Om tappkranar

Det är inte så roligt att ta fram pekpinnen med jämna mellanrum, men nån måste göra det. Det håller inte. Så pay attention, för jag kommer bara säga det här en gång och det är inte särskilt roligt att gå igenom det här heller. Jag gör det för er skull. Och era medmänniskors skull, för jag räknar iskallt att ni sprider det här vidare. För det är en farsot som vi måste mota i grind. Lite som Olle. (Stackars Olle.)

Först vill jag börja med att säga att Ni börjar bli bra på det här med att inte trycka ner servetter i kopparna. Ni har bara en liten bit kvar till perfektion, men snart är Ni där. Vi på Kavelmora Ink tror på Er!

Nåväl. Nog med silkeshandskar. Nu har rektorn ordet.

Idag ska vi prata om det här med tappkranar. Ni vet såna här som finns på större kaffedispensrar, vattenbehållare och kanske bensinpumpar. (Den här lektionen kommer inte att fokusera just på bensinpumpar, men principen funkar där också.)

Det finns en vattenmaskin utanför mitt akvarium på jobbet. Man kan välja på bubblande vatten eller stilla vatten. Man kan blanda, för det är två kranar. Själva maskinen lockar lätt fram ett vattensug, men det går även att missbruka den. Jag gillar inte att generalisera, men oftast så är det barn som väljer att vara och okynnesanvända den där vattenmaskinen, och det är inget vi Konferenskoordinatorer gillar. Vi gillar barn, ofta har vi ett par stycken själva hemma, men vi har svårt för de som dricker och sen går direkt in på toan, för då känns det som onödigt. Många barn är vattenmaskinsmissbrukare. Det vill vi Konferenskoordinatorer sätta P för. Därför brukar vi stänga av maskinen.
Vi brukar dra ur sladden, ta bort muggarna och sätta på två pappmuggar på kranarna. Så att man ska förstå att den inte är i funktion. Är det inte tydligt, så säg?

Men det är tydligen otydligt. Idag, när vi hade "stängt av" vattenmaskinen för att rädda några vattenmissbrukarbarn från att fylla sina blåsor innan föreställning så blev jag varse att det bara satt kvar en mugg på den ena kranen efter lunchen. Jag tänkte inte nåt mer på det annat än att det kanske berodde på nån vindpust som knackat ner koppen eller så kanske nån hustomte hade plockat av den eller så kanske nån behövde en liten pappkopp. Vad visste jag?
Mitt schema just då hindrade mig från att sätta dit en ny mugg och jag la ingen vikt på det.
Men då kom konferensdeltagare ner från sin lokal. De ställde sig framför vattenmaskinen som saknade muggar och hade den ena kranen övertäckt.
Tror ni det hindrade dem?
Nej. Självklart tog en av konferensdeltagarna den kvarvarande, kranskylande muggen och försökte fylla den med vatten.

Varför gör man så? Är det verkligen så otydligt att maskinen är "ur funktion"? Det kan ni diskutera i smågrupper.

Detsamma gäller för färdigfyllda termosar med kaffe med en kopp över kranen, eller vadsomhelst annat som kanske på ett tydligt sätt är markerat att det är off limits.

Så alltså. Vi på Kavelmora Inks Konferensskola/Caféskola/Livsskola vill alltså idag lära er om hur man måste/bör respektera avstängda saker. Eller fråga nån i närheten om det är okej att ta.

Frågor? Annars är det hopp och lek.

I kväll har jag...

1. Vikt hälften av tvätten

2. Pratat med min fru

Published with Blogger-droid v2.0.1

Gissa Djur

När man som jag går omkring och funderar en massa, så blir man lätt lite trött. På sig själv.

Redan igår började jag tänka på hur det skulle kännas att vara RIKTIGT bra på något. (Jag har skrivit om sånt här förut och min största fobi är att upprepa mig, men jag tänker att det här är min internetsida och det kanske går bra ändå.)

Alltså sådär gammeldags bra på nåt. Inte såhär halvbra, som jag kanske är på vissa grejer. Utan typ zlatanbra. Eller Erik Nivabra. Eller Housebra.

Så bra. Så folk liksom tänker; "hm, det här skulle jag behöva hjälp med. Tänk om jag skulle prata med han som har den där Kavelmora Ink om inte han kunde hjälpa mig..."

Typ så bra.

Men jag har inte riktigt självförtroendet för det.

Men så idag kom jag på det. Jag är fett bra på "Gissa Djur" när vi äter middag. Det är sällan jag inte klarar djuren som Leonard tänker ut.

Men det kanske inte man behöver hjälp med så ofta.

Och medans jag tänker ut vad jag ska ha som superkraft så fortsätter jag försöka vara den jag är och kanske hjälpa nån på vägen.

För det kan jag i alla fall ganska bra.

Och så leker jag väl vidare med att gissa djur.

Published with Blogger-droid v2.0.1

Dagens Förskoleklass. Om förskoleklass

Vår femårige son går i förskolan.
Idag var vi, min fru och jag, på informationsträff för hans förskoleklassdebut som kommer ske hösten 2012. (Det är inte samma sak, förskola och förskoleklass. Men det visste ni säkert?)
Det ska bli jättespännande och Leonard tycker säkert också att det kommer bli kul.

Hursomhelst så kändes det jättebra. Lite gråtmild blev jag när insåg att han kommer gå omkring där och vara som han är. Fast i skolmiljö.
Men det kommer bli jättebra.

Jag har ju själv gått i skola. När jag till exempel gick på folkhögskola i Småland. Där hade jag en klasskompis som jag brukade sitta bredvid, ty hon var smart. Det som kännetecknar mig mest är kanske inte att jag pluggar hårdast i klassen, men jag är väldigt bra på att smöra* samt att skriva av mina klasskamraters anteckningar. Den här klasskamraten jag brukade sitta bredvid var mycket bra på att anteckna och jag fick ganska bra betyg på den utbildningen.
Nu hoppas jag och tror att min son har ärvt den här klasskamratens talang för studier, men om han dessvärre är lik mig så hoppas och tror jag att han kommer få fina klasskamrater att lära sig tillsammans med. Och min dröm är och kommer alltid att vara att få bli klasspappa tillsammans med Nigge och Elsander. (Sen kanske de inte tänker på samma vis, men jag ska nog övertyga dem.)

Behöver jag för övrigt friska upp minnet om något särskilt inför förskoleklasspappaskapet? Nån förskoleklasslärare som vet? Tacksam för hjälp.

















*Behandla lärarna med den respekt de förtjänar och på samma gång få så många fördelar som möjligt

Ett inlägg om storebröders kärlek

Min fru och vän har åkt till Stockholm. Alltså, det är samma person, min fru och min vän. Hon ska få ha trevligt, för en helgs gångs skull. Det är hon värd.
Vi har tre barn. Det är inte så mycket om man jämför med en familj från tidigt 1900-tal, men det är ganska tillräckligt för oss. I mesta laget ibland, och ibland så undsläpper vi oss lite klag. För att vi är trötta människor. Men vi är lyckligt lottade.
Det är en storebror och en lillebror och en lillasyster i vår familj. (Ska man vara petig så är det två småbröder och två småsystrar och en storebror, men vi är inte petiga här på Kavelmora Ink. Så ofta.)

Igår så berättade Helena att hon skulle åka iväg och att storebrodern skulle åka iväg i helgen. En av småsystrarna i familjen, alltså den minsta, snart treåriga lillasystern, började gråta. Hon klagade på att Nonan skulle åka iväg. Nonan är storebrodern. Tårarna rann på lillasystern.

Storebrodern skulle sova hos mormorn och morfarn. För att jag skulle få en lite sportslig chans och inte vara i totalt 3 mot 5-boxplayläge (fast 1 mot 3) och för att alla ville det. Förutom lillasystern då.

Idag var det skarpt lämningsläge. Vi körde upp på uppfarten hos mormorn och morfarn och jag undrade hur det skulle gå.
Tårarna började såklart trilla på systern som varken ville åka från mormors hus eller att Nonan skulle kliva ur bilen.

Men det är i såna där lägen som jag blir varse om vår äldste sons fina insida.
"Leonard, ge Signe en kram så kanske hon blir gladare" sa jag medan jag klev ur bilen för att plocka ur hans lilla väska. Genom fönstret såg jag honom ge sin syster en varm storebrorskram fastän hans syster var argledsen och puttade bort honom.
Och så sa han de finaste orden en storebror kan säga när han ska sova på annan plats än sina syskon:

"Gjåt inte Singe och Hänju. Ni fåj gärna låna Mack och Jadjostyjajen. Vi ses imojon näj mojmoj och mojfaj kommej hem, och då kommej jag också."

Världens finaste bror.
Och som de kommer leka med Radiostyrda bilen och lastbilen Mack imorgon.

Antingen eller så går ni vidare till något roligare

I det här inlägget skulle jag kunna berätta om att jag i morse var så himlans stolt över mig själv att jag nästan kunde ha spruckit. Också kunde jag ha berättat om att jag, lika stolt som jag var på förmiddagen, tröttnade på min glömska på eftermiddagen och att jag återigen insåg att jag var och är en människa.
Men det var skönt så länge jag satt där på min höga häst.

Eller så skulle jag kunna ta mitt ansvar och börja rekommendera andra internetsidor, när jag nu inte tycker att jag själv har så himlans mycket att bidra med.

Det är ju ändå första december. Och då MÅSTE man öppna luckor. Oioioi. (Du som är insatt eller som klickar > här < kommer att fatta min lilla pastisch på häpetuttrycket ojojoj.)

Varsågoda.

Dagens Konferensskola. Om anteckningsblock

Tänk er en föreläsningssal. Storleken spelar ingen roll. Det är bord och stolar. Som ett klassrum. På varje plats ligger ett block och en penna. Blocket har ett par linjerade papper och pennan har förmodligen en logotype.
Det är dagens lektions scen. Pay attention. 

En av fördelarna med mitt nya jobb är att jag får städa efter konferenser. Plocka lite skräp, ställa till stolar och kolla folks anteckningar efter (tråkiga? intressanta? spännande?) föreläsningar och informationsmöten. Vi på Kavelmora Ink vill inte vara de som rangordnar gäster men hittills så har snickare haft de bästa, kvarlämnade blocken med klotter (konst?) efter en föreläsning. Maken till kreativa människor har nog sällan skådats.

Så del ett av den här lektionen är alltså: Klottra gärna på blocken som ligger framme. Det gör inget. Och klottra gärna så fint du kan, det blir roligare för konferenskoordinatorn som kommer städa. Fula ord undanbedes.

Men det finns en del två på den här lektionen också. Den är lite allvarligare, men lika viktig. Så pay attention här också, okej?
När du som konferensgäst sitter och "lyssnar" på föreläsaren och känner för att "anteckna" något.  
(Här känner jag att det är läge för en parentes. Det här hände 1998, på hösten. Vi hade åkt från en småländsk folkhögskola till en annan småländsk folkhögskola för att vara med på en konferens med internationella talare. Vi i vår klass satt längst bak. Vår rektor satt på raden bakom oss och sov och jag hamnade bredvid en tjej i min klass. Vi hade fått anteckningsblock och så började vi skriva till varandra. Hon på sitt block och jag på mitt. Eller så skrev vi på samma. Jag minns inte riktigt och jag kan inte fråga heller för hon som vet är på restaurang. Men hursomhelst så skrev vi och den där dagen gick väldigt fort. Och det roligaste av allt var att våra klasskompisar tyckte vi var så otroligt ambitiösa som antecknade så mycket.)
Då är det jättebra om du väljer att faktiskt skriva något och inte bara gör en liten prick på framsidan. Eller fyller i pärmhålen. För hur miljövänlig en konferensanläggning än försöker vara så känns det fel att inte ta bort det kluddade papperet. Så sluta. Rita nåt fint istället så det känns värt att kasta bort papperet! Eller om det är riktigt fint så kanske det hamnar i nåt galleri här på Kavelmora Ink.

Så. Det var dagens lektion. Nu tar ni kaffekoppen och ställer den i den blå backen utanför lokalen (och tryck inte ner servetten i koppen). Det är helt okej att ta med pennan hem. Tack för besöket. Och välkommen åter.

Frågor på det?

Måndag. The extended version going on Tuesday

Ja, jag är känd för att vara dagvill.
Men jag hann inte skriva nåt ordentligt igår. Så jag gör det nu istället.

Jag är astigmatiker. Med dubbelseende. Det har min ortoptist sagt. Trött är jag också.
Det blev låneglasögon. Jag ser ut lite som Adam Alsing. Fast inte lika rik som han.
De är snyggfula, glasögonen. Inte riktigt fulsnygga, men nästan. Det känns som att jag skojar, när jag går omkring i mina glasögon. Men de funkar.

Jag är så trött att jag igår inte ens orkade ta in att vår äldste son tyckte jag var snygg och såg ut som en "jockstjäjna". Det är en såkallad dal just nu,

Men idag är det tisdag och jag försöker kämpa mig upp till ljusrosa på färgskalan. Sånt som hjälper när man strävar ditåt är samtalssession med proffs, lunch med fru och lite egentid. (För dig som inte förstår syftet med egentid så kan jag förklara det någon gång.)

Jag gillar den här sidan Kavelmora Ink. Jag trivs här. Jag sa till en person idag att det är min sida - men det är inte riktigt sant. Det är din också. Du som läser. Hoppas att du kan trivas här med mig.

Just nu sitter jag i Hökviken och skriver. Ensam. Med radion som vän. Och där leder Modo. Det är också sånt som hjälper i rosaskapandet av min personliga färgskala.

Imorgon är det onsdag.
Nån som vet om det är nåt på tv då?

Måndag.

Ikväll tänker jag i stället för att skriva.

Published with Blogger-droid v2.0.1

Kavelmora Inks ordskola

Några dagar som denna internetsida inte uppdateras. Jag tänker att kanske inte hela världen går under pga det, men nu är jag igång igen. Varför vi har varit borta? Jo, av två anledningar:

1. Långpanna
2. Tröttma

När jag i fredags nämnde att en "långpanna" drog igång vid halvåttablecket på morgonen så var det folk som reagerade. Och frågade vad som skulle lagas.
När man som jag jobbar inom lite olika branscher så lär man sig olika saker, och just "långpanna" är ett sådant ord jag lärt mig från kockeriet. (Jag är inte, har aldrig varit och kommer säkert aldrig att bli kock. Nu vet ni.) Jag har som ni nu vet aldrig varit kock, men jag har jobbat nära några. Och i den branschen, eller kanske faktiskt inom hela restaurangbranschen i stort, så använder man ordet "långpanna" när man ska köra ett långt pass. Jag tror de i forntidens restauranger diskuterade huruvida det kanske skulle heta ¨"långpassa" men jag tror nån humorbegåvad kock nog kom på att det kunde bli lite dubbeltydigt om man kallade det "långpanna" eftersom det ju handlade om mat. Ni kan googla på det om det är sant eller inte.

När man kört en långpanna från halv åtta på morgonen till halv ett på natten så drabbas man lätt av två saker. En är väl att Nigge kommer rasa över mina arbetstider och en annan är "tröttma". Vi på Kavelmora Ink använde det ordet i ett kort textmeddelande via mobiltelefon till en person, och hon tyckte tydligen att det var ett roligt ord. Och lite passande. Jag vet inte om vi på Kavelmora Ink kan ta på oss äran att ha myntat ordet, men det används ofta nuförtin.
Jag har drabbats av tröttma.

Igår var som en dag i dimma. Men det var soligt ute. En märklig lördag. Leonard åkte till tandläkaren med sin mamma. På en lördag. Varsch är världen på väg?

Idag är det första advent. +8 och regnblandat solsken. Vi hade tänkt gå på julskyltning men struntade i det när det regnade sidledes. Nu snöar det.

Men det är advent. Det betyder "ankomst".
Så. Det var dagens ordskola.

Frågor på det?

Dagens konferensskola. För föreläsare.

Mitt jobb innefattar en hel massa konferenskoordinerande. Man kan även kalla mig konferensvärd. Jag gillar titlar.
I mitt jobb får jag möta många föreläsare. De är ofta, nästan alltid, jättetrevliga. De kan ha rest en bit eller så kommer de från grannhuset. Det är olika. De senaste dagarna verkar föreläsarna från Göteborg ha haft min stad på sitt turnéschema, men det kanske mest var ett sammanträffande?

Nåväl.

När föreläsare kommer till en konferensanläggning så brukar de ofta ha en dator med sig. Konferensanläggningen tillhandahåller ofta en pc-projektor och så kopplar konferenskoordinatorn ihop dessa maskiner. Om, i detta fallet han, inte klarar av det så brukar han ringa till vaktmästaren. Sen brukar det funka.

Och sen håller ofta föreläsaren sitt föredrag. Och det är här poängen på lektionen kommer:
När du som föreläsare håller ett föredrag, använd inte bläckpenna i samband med ditt pratande. Ty det är så svårt att få bort bläckfärg från duken som bilderna projiceras på.

Frågor på det?

Mitt kontor

Jag har aldrig haft ett eget kontor. Jag har delat kontor, och det har gått bra.
Nu, på det jobb jag har just nu, där har jag ett kontor. Jag tror inte jag har berättat så mycket om det kontoret, så det är väl dags nu:

Tänk ett akvarium. Ett stort. Större än ett sånt som kan sprängas när lumpenkillar ska leka Crocodile Dundee och fiska med "dynamit". Mindre än ett sånt där akvarium med späckhuggare.
Så ser mitt kontor ut från foajén man kommer in i på mitt jobb.

Det finns två dörrar in till mitt kontor. En ingång och en utgång. Fast båda dörrarna fungerar åt båda hållen, så det spelar egentligen ingen roll vilken man använder.

Det finns två skrivbord på mitt kontor. Ett är mitt och ett är oftast tomt. De är liksom ställda mot varandra med ett mellanrum emellan. I mellanrummet så är det en radda med små, små hyllor med små, små lådor på. I lådorna finns det lite olika pryttlar. Till exempel post-itlappar, gem och pennor.

Jag har en jättestor räkneapparat. En sån där med remsa. Maskinen knattrar nåt enormt när man använder den, även om man inte riktigt vet hur den fungerar. Jag jobbar mest med plus, minus och gånger på den. Ibland dividerat.

Min dataskärm är jättestor. Det hjälper föga då min ena ögonmuskel är lite slö. Jag måste ändå kisa. Men skärmsläckaren är lite rolig för det är som såpbubblor som åker omkring på skärmen. Jag är ganska lättroad. Fönstren ut mot världen är frostade så jag ser inget utåt men fönsternischerna är djupa och rymmer bland annat ett par stora växter. Som jag brukar glömma vattna.

Mitt kontor har en egen lounge. Fyra lite moderna fåtöljer (som jag äntligen lärt mig stava till) och ett lågt bord som står på en fluffig matta i ena hörnet av kontoret. På väggarna hänger såna här "ledsen clown/glad clown-tavlor" och sprider kultur och kreativitet i rummet. Det finns en klocka också, med runda färgglada prickar i stället för siffror. Jag brukar inte använda just den klockan för att se vad klockan är.
I loungen brukar vi fika. Oftast eftermiddasfikorna.

Jag gillar mitt kontor.

Måndag. Ny vecka, nya möjligheter

Mitt nya mål med den här veckan och tiden framöver kommer innefatta två saker:
1. Jobba på min självkänsla
2. Gå och lägga mig tidigare

Punkt 1 har gått bra idag. Min kompis Philip, som jag nästan inte känner men som jag gillar jättemycket, gav mig den finaste av komplimanger idag. Han tyckte att en av mina vänner skrev som mig på facebook. Det gjorde mig enormt glad.
Punkt 2 gör att det här inlägget kommer bli lite kort.

Vilodagen

Efter TV-inspelning passar det enormt bra att lämna sina barn till deras morföräldrar för ett ledigt dygn av vila.
Vi har varit enormt trötta den senaste tiden, och stressade. Stressade över livet, jobbet, relationer, tankar och allt annat man kan vara stressad över. Nu skulle vi få en paus.

Vi gick på restaurang. Avnjöt lite fläskfilé snabbt som ögat och åkte hem till TV'n. Och glassen. Och chipsen. Och vilan.
Att få sova helt ostört en hel natt, att vakna klockan sex och inse att jag får somna om - somna om och sedan vakna runt halvelvablecket - utan nån stress; det är medicin. Som gör underverk.
Frukost i lugn och ro, med lite kaffe och äggmacka - det är genialt! Gör underverk.
Att sedan få åka in till stan, parkera bilen på min egen parkeringsplats, kliva ur, låsa och gå in i förstabästa butik och bara flanera - det är sånt man hör om i sagorna. Men idag var det verklighet.
En jacka till frun och ett par strumpor till mig senare avnjöt vi en restauranglunch med ostressat samtal till dessert och kände att jo, det finns hopp om livet.
Att sedan kaffet på annan lokal var jättegott och trivsamt gjorde ingenting sämre.

Efter en sån här dag av vila känner man att man orkar en stund till.

Så tack kära svärföräldrar för att ni orkade låna våra barn i helgen. Och smart kära svärmor att ta semester imorgon. Du är ett geni.



Ps. Vi älskar våra barn jättemycket och är otroligt välsignade att ha fått dem. Som gåvor. Men ibland så ledsnar vi lite. Mest på oss själva. Och då kan det faktist behövas en liten paus. På typ 14-16 timmar. Av lugn och ro. Och jösses vad man kramar sina barn sen. När man fått vila lite. Ds.

Kavelmora Inks TV-karriär. So far.

Jag brukar kolla på TV ganska ofta. Det är inte så ofta jag är med i TV. Det har väl hänt kanske en handfull gånger, typ så många gånger att det nog går att lista dem här i den här bloggen.

1. Första gången var när jag var kanske 10-11 år. Jag sjöng i en barnkör som hette Ung Ton och det skulle vara en gudstjänstinspelning från pingstkyrkan hemma i Lycksele. Jag var sådär knubbig som jag var när jag var liten och jag tror att jag syntes lite i bild. Pastorn som skulle predika hade spelat badminton och slitit av hälsenan och hoppade på ett ben genom kyrksalen fram till estraden. Inte i bild, såklart.

2. Jag och min dåvarande flickvän och nuvarande fru hade fått biljetter till Grammisgalan i Globen. Vi skulle stå i publiken, precis nedanför scenen och se glada ut. Rusiak spelade och han hade en cool jacka och Magnus Uggla var ganska kort. Tydligen svepte kameran förbi mig och Helena så vi syntes i nån form av närbild och jag vill minnas att jag hade en snygg, mörkblå skjorta på mig. Jag fick ganska många sms där på kvällen av folk som hade sett oss. Jag kommer inte ihåg om jag nånsin såg nån repris av det där.

3. I lördags hade vi TV-inspelning i kyrkan. Efter att vi hade rest Kavelmoragranen här i byn och druckit årets första glögg. Vi hann dit i tid, Sig/Hen och jag. Vår äldste son skulle sjunga i barnkör (Se ovan fast han är inte knubbig som jag var) och min fru hade blivit vald till mötesledare. Hon kommer synas i TV. Själv hade jag mina rosa tv-strumpor, min ljusrutiga flanellskjorta och kommer säkert bli bortklippt pga skäggighet. Men om våra barn kommer synas blir det bra, för de är mycket söta. Inte så lika mig, och nu såhär när jag har ordet så kan jag passa på att säga att jag inte vet varifrån Henrys lockar kommer. Men han var trött, söt, hostig, lite gnällig och hal som en ål den sista halvtimmen. Leendet från en av kameramännen hjälpte något och jag hann ändå mellan panikattackerna tänka att det kanske inte gör så himla mycket om det väsar omkring ett litet barn i tv ett par tidiga söndagsförmiddagar efter nyår. Det är ju ändå inte vi som ska vara i fokus.

En fredag med en clown

Varför berättar jag så lite för er nu för tiden? Va? Skandal. Det måste bli ändring på det nu.

I fredags hade vi en hostig son. Han fick följa med till jobbet. Det var han den yngre. Den med lite krulligare hår. Han som är lite intensivare än vad en trött pappa egentligen klarar av att ta med till jobbet. Men han fick följa med. Han är väldigt hjälpsam och så gillar han att trycka på knappar. Min andra, riktiga kollega, fick jobba i ömsom ljus och ömsom mörkt kontor, men hon sa att det inte gjorde nåt. Jag vet inte om hon talade sanning eller inte.
Han fick låna en räknemaskin. En sån med pappersremsa. Jösses vad han tryckte ut papper, vår son. Jag tror han var i himmelriket för en stund.
Tills han fick fatt på gemlådan. Tusen gem är ganska många, om man säger som så. Lägger man ut dem på bordet så krävs det faktiskt en annan kollega till hjälp för att städa ihop alla. Även om gossen med guldlockarna är en ytterst energisk son med milsvid arbetskapacitet.

Och det är något visst att ha sitt barn med på jobbet.

Och det är något visst att åka till Bystugan och där hitta en ormmålad son och sen få sin hostsjuke son målad som en clown.

Han behövde ingen peruk.

Biljettskolan. Första och kanske enda lektionen någonsin

I sann public service anda vill jag starta en ny skola. En med mjuka pekpinnar. En, där du kanske kan lära dig något som du inte tänkt på förut. En, där jag, som självutnämnd rektor kan och vill lära mig lika mycket som dig, om du vill vara med och dela dina tankar.

En skola om hur man gör när man visar fram en biljett till ett evenemang.

Nu kör vi. Häng med.

Det är inte så ofta jag går på evenemang. Livet ger inte alltid tillfället att göra det. Men ibland så. Då händer det. Att jag går på evenemang. Konsert, hockeymatch, innebandymatch eller bio. Typ. Den här skolan riktar sig på alla dessa alternativ men också på alla andra möjliga arrangemang. Och jag anser att det här är en lektion som många behöver gå.

Varför då? kanske du undrar.
Jo, jag vet. För jag märkte igår att det inte är alla som vet hur man hanterar sin biljett när man går på evenemang.
Meh, det som är så himla lätt! kanske du rasar där på andra sidan din skärm. Varför ska Kavelmora Ink hålla på och starta upp nya, mästrande skolor hela tiden när det handlar om skitenkla grejer som ALLA kan?

Jo, det ska jag berätta för dig: FÖR DET ÄR INTE ALLA SOM VET HUR MAN HANTERAR SINA BILJETTER NÄR MAN GÅR PÅ EVENEMANG! Så därför finns den här skolan. (Och om det jag kommer gå igenom härnäst är gammal skåpmat - more power to you! I applaude you. Men det finns andra som du och jag behöver hjälpa. Okej?)

Nu till själva lektionen:
Buntning av biljetter
När du kommer fram till dörren och biljettrivaren, se gärna till att alla biljetter är isärrivna från sina biljettkompisar. (Den här lilla stumpen som biljettrivaren ska riva får inte vara isärdragen, men biljett för biljett får gärna vara isär.) Om du vill vara lite extra fixig och hjälpsam mot biljettrivaren lägger du biljetterna i samma riktning så att perforeringarna ligger ihop. (Helst inte fler än två-och-två, det blir för tjockt och svårrivet annars.) BILJETTERNA SKA INTE VARA I ETT METERLÅNGT PÄRLBAND AV GANSKA TJOCKT PAPPER.

Riktning
Se absolut till att du håller i den stora delen av biljetten så att biljettrivaren bara har att riva av stumpen. Det underlättar enormt! (Har jag hört.)

Överkurs och guldstjärnenivå
Vill du glänsa lite extra förriver du din biljett lite grann, alternativt viker i perforeringen mellan stumpen och stordelen av biljetten. Sån bortskämning av biljettrivaren uppskattas enormt mycket och gör flödet in i lokalen så oerhört mycket smidigare. Men det här är inget tvång, såklart. Men vill man ha en guldstjärna finns ju alltid det alternativet...

Ja, jag tror det var det viktigaste vi hade att komma med idag.
Men kom nu för gudruns skull ihåg att det inte ska vara läskigt att gå på evenemang, bara för att en sån här skola har startat (som jag vet vissa tänkte när Caféskolan var som mest aktiv). Och jag vet, av erfarenhet, att ni kan det här! (Du behöver inte känna dig träffad, du vars biljett jag rev igår. Du skötte dig galant.)

Så. Frågor på det?

Imorgon

Då tänker jag starta en biljettskola och så tänker jag fira casual friday.

Published with Blogger-droid v2.0.1

Vi lägger det här inlägget på kö

Det är något jag gör. Upprepar mig. Men vissa saker måste tydligen skrivas om flera gånger!
Köer till exempel. När det fanns en Caféskola här på Internet så handlade många lektioner om hur man köar. Hur man kan göra det enklare, svårare, bättre, sämre.

Nu finns inte Caféskolan längre (i sin forna glans). Men köandet har inte tagit slut för det, och han Rektorn för Caféskolan jobbar ju numera med konferenser. Och serverar kaffe, även där, på det nya jobbet.

Och det är så fascinerande hur människor hanterar köer. De ställer sig där (vilket är bra, eftersom det är ett rättvist system och vi på Kavelmora Ink gillar rättvisa) och så ska det mycket till att de flyttar sig. Även om det är en hejdundrandes lång kö till Konferenskoordinatorns kaffe och hans kollega står och tvingas sms:a för att inte tråkas ut pga inga gäster vid sin kaffebuffé.
Det spelar ingen roll att den här Konferenskoordinatorn tipsar, med ganska hög röst, att det finns INGEN kö på andra sidan foajén och att det är lika gott kaffe där.
Folket står kvar. Orubbliga. Låtsas inte höra uppmaningen att byta kö - DE ÄR JU NÄSTAN FRAMME!

Även om det är så att Konferenskoordinatorn kanske drabbas av slut i termosen så står folk kvar. "Det finns väl liiiite kaffe till mig?" verkar det som de tänker. Bara de slipper lämna sin plats i kön.

En annan bra sak med köer är om man har en lite sjuk son som pga logistik får tvärfölja med sin pappa till jobbet. Om man sätter denne son på pappans kontorsstol vid en dator som visar traktorfilmer på nån sån där filmsida så kan det leda till att medelgamla damer (och yngre/äldre) blir lite gladare och trivs i kön lite bättre.

Men det är ändå fascinerande det här med köer. Jag tänker att det kanske inte finns så många frågor på det här, utan kanske lite sanningar - så dela med dig av det i kommentarsfältet!

Ett sedvanligt klagoinlägg på min blogg

Det här med dagbokeriet som en sån här blogg kan vara.
Det är väl lite så jag har tänkt. Att jag ska kunna kolla tillbaka om tusen år och se vad som hände då, och då.

Och så vill jag att det ska vara lite roligt. Både för mig och för andra på internet som har hittat hit. Jag brukar ha såna här dalar emellanåt, och det är ju ganska värdelöst. Åsså får jag prestationsångest. Tänker att det jag skriver nog inte är nåt roligt eller spännande ens för mig själv, som äger bloggen.

Men jag vill inte sluta heller. Så det kommer jag inte att göra.

Och jag ska bara vässa på mitt självförtroende lite, så kommer det här att bli jättebra. Om en stund. Kanske. Hoppas jag.

Medans vi väntar på nåt sånt där bra så kan vi komma ihåg att jag ringde arbetsförmedlingen idag för att avanmäla mig. Han som svarade hette Stefan Karlsson och pratade norrländska. För mig innebar det ganska mycket glädje.
Och det är ändå sånt som gör att det trots allt finns lite positiva strimmor nånstans där bakom gråttet.

Växelvis

Den ena stunden är man glad som en lärka. Hela solen skiner på en, medvinden är sådär skönt ojobbig, allt funkar.
Nästa sekund blir det grått. Mulet så in i bänken. Tröttman slår till som en slägga och släggan sitter liksom kvar i skallen där den landade för en sekund sedan.

Livet. Säger vissa. Normalt. Säger andra.

Skitdrygt. Säger jag.

Men så är det. Men vad ska man skriva om det? Hur ska man ventilera sina tankar så att en sån här humorbaserad blogg inte skrämmer bort läsare med en massa dysterheter?
När allt verkar så bra. Fasaden visar en familj i ljusrosa. Lockiga barn med stora glada ögon. Ett farsdagskort med två hjärtan för att han som har gjort det tycker om pappan som får kortet så dubbelt mycket. Jobb, mat i kylen (korv och makaroner), svärföräldrar som finns till hands, grannar, vänner och andra fina som bryr sig, tv-kanaler med en massa fotboll på, bilar som inte rostat ihop helt ännu och två katter som fångar möss mest hela dagarna.
Men så finns det där växlandet. Av humöret. Som inte märks utåt. Annat än här hemma.
Vad gör man åt det?

Jag vet inte, för jag har svårt att tänka. Men jag tänker ändå på det där jag läste häromsistens: "Njut när du kan, härda ut när du måste". Jag tror det var en kvinna som myntat uttrycket, för det är så smart.

Så jag försöker härda ut. För helt plötsligt vänder det. Om en kvart? Nästa vecka? I morgon?
Ingen vet. Inte jag.

Och så tänker jag ändå att det var ett väldans fint kort jag fick idag på farsdag av vår Leonard.
Det kommer hamna på mitt skrivbord på jobbet.

Som en påminnelse att jag har det ganska bra ändå.

Ett obligatoriskt inlägg

Dagens datum. 111111

En fredag.

Jag återkommer.

Published with Blogger-droid v2.0

Från och med idag då?

Heltid.

Ett inlägg för syns skull

När jag gick i högstadiet så fick jag glasögon. Runda, fina, alldeles moderna glasögon. Jag hade lite översynthet och brukade få ont i huvudet och fick således börja använda glasögon.
Det gick bra. När jag hade lärt mig avståndsbedöma saker och ting ordentligt så funkade det riktigt fint! Jag såg ut, vill jag lova.

Sen en dag så blev dessa glasögon smutsiga. Det var året jag var i USA. Jag vet inte om det bara var ett sammanträffande, men jag orkade inte rengöra dem.
Jag slutade med mina glasögon.

Det gick bra. Huvudvärken kom inte tillbaka och när jag skulle synkollas för körkortet såg jag lika bra som en hök jagandes en liten hare. Eller åtminstone som en människa som inte behöver glasögon.

Men. Idag.

Så gick jag till optikern. Jag har den senaste tiden märkt att jag tvingas kisa väldeliga när jag sitter framför datorn, och eftersom mitt jobb till viss stor del består av att sitta framför datorn så betyder det ju att jag kisar ganska mycket. För man vill ju gärna se vad man skriver/läser där på datorn. Plus att det är jobbigt att kisa.

Det var länge sen jag var hos optikern. Är ni som jag, att det känns som att man inte vill göra fel när man är på en sån där kontroll? Sån är jag. Och inte hade jag pluggat på heller...
Och det gick väl sådär, kan man säga.
Resultatet var att jag var lite översynt (igen?) med ett litet brytningsfel och så fick jag en remiss till en ortoptist. Tydligen var min ena ögonmuskel lite dåligt tränad och hängde inte riktigt med.

Så nu tänker jag, precis som ni alla andra - VILKET PASS SKA MAN GÅ PÅ GYMMET NU FÖR ATT TRÄNA UPP SINA ÖGONMUSKLER?

För det lär ju inte räcka med att promenera?

Att tänka på olika saker

Ibland så tänker jag på olika saker.
Idag behövde jag spolarvätska framrutan på bilen.

Och vips var jag hemma i LSE, sittandes i min kompis gråa Golf GTI med vridet spolarvätskemunstycke på raggarrunda genom stan. Vridet så att det gick att köra genom drive-thru'n på Frasses och samtidigt spraya spolarvätska mot luckan där man normalt sett brukade få mat.

Det tänkte jag på idag.
Vad tänkte du på?

En helgsammanfattning, såklart.

Och ni tror att den här helgen kommer rymmas i ett blogginlägg? Tillåt mig småle.

Fredag:
Vänner från storstad kommer för att hälsa på. Alldeles för länge mellan gångerna, alldeles lika trevligt när de kommer. Att det var två hundra år sedan sist vi sågs märks inte. Vi njuter.

Lördag:
Klockan fem på morgonen wordfeudar min bror mig ordet VILAR för kanske en åtta poäng. Han skulle kommit fredagkväll "inte särskilt sent" men valde ett annat alternativ. Han fick sova tre timmar i sin brorssons rum med de två mjukisdjur som hans brorsson hade bäddat madrassen med.
Finfrukost med finkaffe och fulväder. "Men sol i sinne, skitsamma vilket väder det är" som det gamla talesättet lyder.
Samtal.

Promenad. Cykeltur. Barn på axlar. Gråt och gåvägran. Sexhjulingskörning. Grävmaskinskoll.
Pannkakslunch.

Sen innebandyturnering. Jag är med i Ledarlaget (?) och sitter i sekretariatet. Ingen skrattar när domaren säger "Svart boll" och jag i mikrofonen säger "Nej, bollen är vit eftersom det är en innebandyboll". Om jag blir förvånad? Inte nämnvärt.
Nummer 50 i ledarlaget gör ett mål, vi går till semifinal och där ligger vi under med 1-2. Skjuter i stolpen med tio sekunder kvar och får vila resten av turneringen. Inte ens bronsmatch. Nöjd.
I finalen stjäls pokalen av ett ett ninjalag. Sekretariatet tappar kollen på ställningen men Leksand förlorar.

Middag. Timjangrillat älgkött och klyftpotatis. Enkelt, genialiskt gott. Grillbesticken ska ju inte behöva vila bara för att det är höst, eller hur?
Dessert. Ingen. Chips och godis och mitt viktmål känns avlägset.

Sen gjorde min bror och jag något som resulterade i skrämda grannar, en skogspromenad med "Morden i Midsumer-feeling" och ett minne som kommer finnas kvar för alltid. Ni skulle varit med.

Söndag:
Helt plötsligt visar det sig att han som gett namn till Thomaskurvan fyller år. Trots att han är i Kavelmora. Vi firar med kokta ägg på frukostbordet, ett paket och en utflykt till Sågmyra. Jag mindes vägen och inga Subarus sekade ner hastigheten.
Att väl där få möta sina fina vänner och fd kollegor gav en skön eftersmak till utflykten. Att också själv få göra en latte till sin fru var ju lite extra roligt plus att känna att man visste hur man skulle ta undan brickorna - det gjorde susen.
Sen var vi redo för lunch hos svärföräldrarna. Som var sådär god och trevlig som den alltid brukar vara.

Åsså åkte vi hem.
Helgcirkeln lite sluten.
Och här sitter vi nu. Glada, med pepparkakssmak i mun och med en träningsvärk som genererar huvudvärk.

Summa summarum: En bra helg.

Thomaskurvan

Imorgon får vi besök. Min storebror kommer på besök och det är alltid lika trevligt. Och så kommer det fler gäster.

Det finns en kurva i Kavelmora som har ett namn. Jag har gett den namnet Thomaskurvan.
Han som är orsaken till namnet på kurvan kommer till oss med sin familj. Det finns inte ord hur kul det kommer bli, det brukar bli det när trevliga människor kommer på besök.

Men av hänsyn till honom så kommer jag inte här att namnge honom för jag vill inte röja hans identitet.

Vi har som tur är barmark i Kavelmora just nu.

OBS. Glöm inte!

Medan jag går och wordfeudar mig till sömns så kan ni friska upp minnet om den här spännande grejen som jag pratade om förra veckan.
Den lever fortfarande, den är bara i sin linda ännu.

Men glöm inte bort den.

En syster fyller år

Det finns vissa saker som är klurigare än andra för mig att komma ihåg. Jag blandar lätt ihop. Enkla grejer. Löjliga grejer, som en femåring kan klara av. (De kan väl iofs klara av vad som helst, men ändå.)
En grej jag har mycket svårt att lära mig är vad klockan är i England. Är det en timme framåt eller bakåt? Jag lär mig aldrig.

Därför brukar jag alltid fråga min syster vad klockan är där. För hon bor ju in England. En timme bort i tid (framåt eller bakåt, jag vet inte) men ändå väldigt långt borta.
Idag hade jag också svårt att komma ihåg om det var idag hon fyllde år. Varför jag blev osäker vet jag inte, men det är också en sån där grej som jag aldrig kommer förstå.

Men jag ringde henne i alla fall. Och chansade genom att fråga om hon ätit nån tårta idag. Det hade hon inte, men tydligen så hade hon fått frukost på sängen så då vågade jag stämma upp i ett grattis.

Hon sa att hon blev glad för det. Hon är fyra år äldre än mig (så kanske hon fyller 37? ..jag vet inte...) och den som jag lekte mest med när jag var liten. Mindre.
Vi har ganska lika humor, min syster och jag.

 

Lånad från internet

Vi kom in på en bok hon hade, som jag också brukade kolla i. Det var en liten, brun bok med alternativa norska OS-grenar. Kanske världens roligaste bok. Bilden på framsidan är från grenen Back-Hoppning. En annan favorit var Frack-Hoppning där personen åkte backhoppning iklädd frack. Min personliga favorit var Svimning. En man som faller med ögon som ser ut som kryss. Otroligt roligt.

Om du frågar oss.

Jag gillar min syster väldigt mycket. Passade på att säga det till henne också.
Klockan var runt åtta.

Ett inlägg om en bra dag och om en viktig grej

Det är nästan ohållbart att inte vara i fas med sina blogginlägg. Igår skrev jag om iförrgår och idag kommer jag skriva om igår. Varsch är världen på väg? Jag vet inte, men häng gärna med på det här.

Gårdagen var en sån där dag som man läser om i sagorna. Sådär ljusrosa, som jag vet att vissa av er gillar att dagar kan vara. Ni vet när man ändrar om till vintertid och får sova ut så länge så att man inte vet hur mycket klockan egentligen är? När man åker till kyrkan och faktiskt för första gången på år och dag är i tid utan att ha stressat ihjäl sig. Och ändå hunnit duscha. En sån dag när man hör om vänner som fått glada besked och man själv känner sig så tacksam. Att man har så fina vänner och att man ändå har det så bra.
En sån dag när man får åka hem till sina svärföräldrar och bli bjuden på mat (ja, det var söndag igår och traditioner är till för att hållas och uppmuntras), god mat. Sådär god så att man är glad att matdoften kommer från det köket som man snart fick gå in i.
En sån dag när man åker vidare efter svärföräldralunchen till goda vänner, utan att för den sakens skull vara sådär trött som man brukar vara på söndagseftermiddagar. Och bli bjuden på mat, även där.

Men.

Det var också en sån dag när de vännerna sa att de nästan inte vågade fråga om jag ville ha kaffe pga att de tänkte att de inte hade fint nog kaffe. Tur att dagen i övrigt varit så bra så att det här smolket inte överröstade allt det fina - men jag känner att vi måste prata om det här.

Alla ska våga bjuda mig på kaffe. Om nescafe är allt du har - bjud på det! Om du har en sprillans ny espressomaskin - bjud från den! Det som är trevligt med fika är att mötas. Oavsett. Det ska vara trevligt. Oavsett.

Så. En gång för alla: Man ska inte vara rädd för att bjuda gamla ex-baristas på kaffe. I alla fall inte mig. Jag må gilla kaffe, men att bli bjuden är det jag gillar allra mest.

Glöm aldrig det.

Dagens Caféskola. Från gårdagen. Lite av en revival.

Igår gjorde jag ett besök på ett café. Det var min fru och vår gemensamt äldste son.
Först gick vi in på ett trevligt café som dessvärre saknade bakverk innehållande choklad. Men jag kände Baristan.
Här kom vi till ett dilemma. Hur skulle vi nu göra? Skulle vi smyga ut och inte låtsas om att sonen hade plockat upp en glass ur frysen och förmodligen skulle misstycka om vi lämnade etablissemanget? Skulle vi välja att stanna kvar, trots att det inte fanns något som attraherade våra (min frus) smakpreferenser och avnjuta ett sällsynt cafébesök med en fadd smak av missnöje? HUR GÖRA?

I ett sånt här läge skulle man behöva en Caféskola, hann jag tänka innan jag insåg att den Caféskola jag känner till är nedlagd. Finns det någon ny? Jag vet inte.

Men det har ju funnits en Caféskola, hann jag också tänka - så nu gällde det bara att minnas vad man skulle göra i sådana här situationer! Snabbt!

Attityden.

Det var ett ord som direkt kom till mig. Att vara trevlig. Det kunde väl inte gå fel då?
Så jag gick fram till Baristan, som jag känner.
Hälsade och tyckte ånyo att det är drygt med namndyslexi eftersom jag inte kom på hans namn på rak arm. Frågade om det fanns något mer chokladigt än det som fanns i montern, eftersom vi (min fru) var väldigt sugen på det. Han, serviceminded som han var, gick in i köket och kom ut med en årstidskaka. Som vi inte var sugen på.
Så här drabbades vi av ännu ett dilemma: Baristan hade gjort sig till, lämnat sin comfort zone bakom kassan för att go the extra mile för oss - och så kom han tillbaka med något som vi inte ville ha! Hur skulle vi göra nu, utan att han skulle bli ledsen (to our faces).
Jag tog till attityden igen.
Sa som det var. Att vi inte var sugna på kakan men att vi gärna kom tillbaka en annan gång. Samtidigt log jag och pratade vidare lite om hur trevligt det är med cafébesök men att det inte händer så ofta..
Och jag upplevde det som att Baristan förstod oss!
Vi kramades, slängde slängkyssar och lovade att skriva vykort till varandra. Eller vad skriver jag?! Det gjorde vi ju inte. Jag spårar ju ur här! Ursäkta.
Vi sa hejdå och så gick vi. Med en trevlig attityd.

Och på nästa café fanns det chokladbakverk. Och en cheesecake som fick en trea av Baristan och av mig.

En lyckad Caféupplevelse. Tur att Caféskolan har funnits.

Ett löfte

Jag vet inte om ni märkt det men jag har ju glömt bort att jag har den här bloggen.
Men jag kommer tillbaka.
Imorgon? Funkar det?
Då ni - då ska jag berätta nåt för er.
Det lovar jag.

Published with Blogger-droid v1.7.4

En stilla reflektion

Jag har begåvats med de finaste av vänner.
Och roliga är ni också.

Tänkte att jag kanske inte säger det ofta nog - men nu känns det skönare. Att ha sagt det.

För ni är väldans bra.

Sammanfattning av en dag

Bra.

En sån dag

Det här var en sån där dag när man blev bjuden på lunch av en kompis. På Max. Där vi firade att vi ska gå ner i vikt. Med varsin Lyxshake firade vi. Vi gick nog snarare upp än ner med hjälp av shakerna.
Det här var en sån dag när jag fick vara med och mixtra ihop en kaffemaskin på jobbet. En automatisk.
Det här var en sån dag när en av mina kollegor pratade om expresso.
Det här var en sån dag när äldste sonen kom förbi en sväng på jobbet för att följa med mig hem. Sprack stolthetsdöden när han dök upp där i sin rutiga jacka och gröna mössa. Men sån är jag.
Det här var en sån dag när jag sänkte mina ambitionsnivåer ett par snäpp när jag kom hem efter jobbet.
Det här var en sån dag när jag somnade på kökssoffan efter maten.
Det här var en sån dag när jag gick ut på promenad på kvällen, med motionsapp och musik i lurarna. Det enda som saknades var vantar och en pannlampa.

Ja, det var en sån dag idag.

Ett stilleben

 

Jag tappade humöret.
Tandborsten gick sönder.
Barnen sprang och gömde sig.
Efter en stund kramades vi sams.
Min fru har köpt nya tandborstar till mig.
Tre stycken.

Lika många som vi har barn.

Ännu ett sånt här helgsammanfattningsinlägg

Fredag: Toppen.
Lördag: Toppen.
Söndag: Botten.

Låt mig utveckla.
Det är grymt drygt att gå från tippelitoppenhumör till att bara vara trött och sur. Över en natt. Basådär.
För ett litet tag sedan hade jag inte skrivit det här inlägget. Jag hade skämts? Tyckt det var onödigt att skriva om mitt elände? Ja, förmodligen.
Men nu gör jag det.

Vad är det som är botten då?
Tja, allt grundar sig i tröttman. Tror jag.
Jag orkar inte låta Henry vara med mig när jag ska steka köttbullar. Leonards röst tränger igenom min hjärna och gör små nålhål i mina sinnen. Signes envishet är så enerverande. Helenas energi smittar inte av sig på mig. Om man säger som så.

Deppet. Det.
Livet.

Som imorgon kanske kommer vara ljust? Och skulle det vara halkigt imorgon så har jag åtminstone bytt alla däck till vintereditionen.

Repris, repris, sport, sport,

Jag repriserar mig, jag vet. Mitt liv är sådär att jag tydligen gör samma saker gång efter annan, år ut och år in. Men sån är jag.

Idag har jag, precis som förr om åren, bytt däck. Jag konstaterade förut idag att det måste vara höjden av moment 22, det här med att byta däck. Ska man eller ska man inte? Om man inte gör det kommer det ju garanterat snöa på tisdag, byter man så kan man ju vänta sig en värmebölja in i november. Sånt bara vet man.
Jag har lurat systemet och bytt på ena bilen.

Sen har jag även idag varit och sett mitt kära Modo. I nån liten hall i nån gästrisk stad som är mest känd för sitt kaffe. Det var inte Classic i kopparna där i hallen, om man säger som så. Men jag tog mig påtår, även om det var lite svagt.

Hur matchen gick?
Korven var god och sällskapet var mycket trevligt och bilresan till och från gick smidigt och nu tar vi och gör kväll. Och kollar lite la liga.

Ett inlägg om femton sekunder. Max.

Det här är ju som en dagbok, det har vi ju redan konstaterat. Mest för att jag ska kunna gå tillbaka om hundra år och sammanställa nåt till mina memoarer men även så att du som läser ska kunna göra det om du vill.

Ni vet ju att jag gillar det här med humor. Väldigt mycket. (Alltså, ni kanske inte vet det väldigt mycket men jag gillar humor och om ni vet det så gillar jag det också.)
Jag har ju ett jobb också. På en lokal där det kan hållas föreställningar.
Idag var det en sådan som gick av stapeln. (Jag har precis fått veta att min tystnadsplikt inte begränsar att jag skriver sånt här, så ni behöver inte vara oroliga.)

En känd komiker skulle komma och underhålla hela Falun. En sån där komiker som jag också tycker är rolig. Han var rolig i Morgonsoffan, han brukar vara rolig på Parlamentet, han brukar vara rolig när han sommarpratar.
Och så träffar man kompisar i foajén som också är roliga, och då känns det så lyxigt. Att jag kan ha ett jobb där jag får chansen att lyssna på roliga underhållare och att jag har kompisar som också är roliga, även om jag inte är på mitt jobb! Nigge och Byaffie. Ni också gjorde min kväll.

Men det är inte slut där! Jag fick vara med i showen! I ett av skämten behövde de en statist och jag fick spendera 15-20 sekunder av min tid i rampljuset till att gå fram till scenen (inte upp på den, utan i gången nedanför), vända ryggen till publiken som satt i en mörk salong, sträcka mig upp mot stjärnan med en grej och sedan raskt stega ut ur lokalen. Jag kan känna att det här var mitt stora break.
I eftermötet med artisten, roddarna, scenmästaren, crewet, entouraget, mina chefer och alla andra inbjudna så sa ljusteknikern att jag hade haft bra timing. Jag kan känna att det är dags att boka biljetten till LA nu.

Synd bara att jag ska vara så tråkig i verkligheten.


(Och han sa faktiskt att jag hade timing. Fast det var mest i enrum som han sa det, han ljusteknikern.)

Fredriks hemliga projekt. Del III

Ikväll så hade jag verkligen behövt att mitt hemliga projekt varit lanserat, fullt ut. Men eftersom det inte är helt klart än med tillstånd, patent, namn och så vidare så fick jag hanka mig fram på det här gammeldagsa sättet som vi kör, när vi ska hämta kaffe till folk.

Men när mitt projekt är i hamn eller sjösatt eller hur vi nu ska hantera det - då kommer allt bli så mycket bättre!

Tänk på det.
Och om du fortfarande väntar på din Betaversion så kan det vara så att den är på väg. Den kan ha fastnat i faxen bara. Men den kommer. Även till Finland.

Fortsättning av hypen, betaversionen

Projektet fortsätter. Du som har anmält dig till att få betaversionen borde ha den nu. Jag har faxat ut den.

Men det finns lite grejer kvar som du som läser kanske kan hjälpa mig med?

1. Vem vill skriva marknadsplanen?
2. Om det som ska lanseras mest är ett uttryck - hur gör jag för att trademarka det så att det inte kan komma nån annan och sno idén?
3. Hur många vill komma på lanseringsfesten?
    

Så, det var väl mest de grejerna som låg i pipelinen nu.
Frågor på det?

Första hypen

Förut skrev jag ofta om det här med att spendera sina 15 minuter i rampljuset rätt. Det är fortfarande något som jag funderar på, men nu har jag tagit det ett steg längre.  

Hur vill jag bli ihågkommen när jag är borta?

Alltså, jag är inte på väg nånstans, om du trodde det. Jag kommer fortsätta hänga här på Kavelmora Ink, Facebook och Twittern och jobbet och hemma, men det kommer ju komma en tid när jag inte finns längre. Och då vore det, även för en sjukligt modest person som mig, roligt att bli ihågkommen.

Jag vet vad det kommer bli, det som ni kommer komma ihåg mig för. Jag har bara lite fine tuning att göra innan jag kan lansera det helt. Eventuellt kommer det komma en betaversion av grejen, så om du är intresserad så är det bara att höra av dig.

Det här kommer bli hur stort som helst. Stay tuned.

Varannandagsdagbok

Regn, höst, kafferaster, roliga jobbuppgifter, enkel barnhämtning, gott potatismos, somning under barnprogram, tv-spel hos Mästersnickaren, House med frun och nu ett trött blogginlägg.

Av en pigg man.

Jag måste lära mig att kalibrera sömnklockan och bloggklockan. Bland annat.

Annars blir det ohållbart, det här.

Vad gäller gårdagens historieavslut så kom LeonFender nog närmast. Och om du inte gjort det förr så läs hans Butiksskola. Och om du läst den redan, läs igen och memorera. "Repetitio est mater studiorum" som min gamle latinlärare Gunnar skulle ha sagt.

Och så tar vi nya tag imorgon. En annan varannandag.

Ett utan slut

Att jag har jobbat på Duvan i Lycksele är väl ingen hemlighet. På vandrarhemmet, bland annat. En fantastisk skola som lärt mig mycket om det mesta. Till exempel var det där jag lärde mig att det är gott med glasswienerbröd, att räksallad är bland det godaste man kan ha på en tekaka alt baguette (läs baguschette) och att det kan vara roligt när folk busringer.

En dag när jag satt i receptionen så ringde telefonen. Såklart.
Det var en äldre herre. Han ville boka rum.
Självklart, sa jag, det går jättebra, ty vi har lediga rum. Jag sa nog inte "ty".

Han började prata med mig om rummet, om det gick att få frukost på rummet (vilket jag i redan då sjuklig serviceanda svarade ja på), hur mycket det kostade extra med städning och så vidare, och så vidare. Jag svarade artigt på varje fråga, som sig bör, men började bli lite mer och mer fundersam om det måhända var ett skoj som nån spelade mig allteftersom frågorna började spåra ur.

När mannen till slut frågade om det gick bra att ha dambesök på rummet så visste jag inte vilket ben jag skulle stå på, men i min yrkesroll vågade jag inte ifrågasätta hans grad av sans. Så jag spelade med.

Det här med att blogga är ibland lite svårt. Man har en jättebra idé och egentligen en klockren story - och så vet man inte hur den där berömda säcken ska knytas ihop.

Så jag gör ett experiment. Och ber dig avsluta den här "historien". Hur tycker du att den ska sluta?

Söndag de luxe

En dag när jag gjort mycket men inte har något att säga.
Det var den här dagen det.

En söndag med solskensbörjan. Träningsvärk från gårdagens innebandy. Ettochetthalvt års frånvaro från planen märktes. Igår och idag. Det är en skön smärta, det här med träningsvärk. (Man är nog lite knäpp ändå.)
Ett kyrkobesök. LP-vännerna. För oinvigda kan detta beskrivas som en oerhört glad gudstjänst med sång och tal av sådana som inte haft det så lätt. Jag tänker att jag behöver bli ännu bättre på att hjälpa människor.
En grilleftermiddag. Ost-och-baconkorv. Allt blir gott med bacon, så är det bara. Sa jag att solen sken?
En skön eftermiddag i goda vänners lag. Samtal. Jag vågade prata. Säga saker som jag tänker.
Att få komma hem efter en sån dag är härligt.
Att veta att det är måndag imorgon och inte ha ett endaste uns av ångest för att det är måndag, det är också härligt.

Idag var en bra dag.
Tänkte att ni kanske ville veta det.

Det här med fredagskväll

Det är ju bara ändå så skönt med fredagskväll.
Och jag lyckades nästan komma ihåg alla grejerna på listan om Helenas besök på jobbet.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Morgondagens lista

Jag tänker att det kanske behövs en konferensskola alt telefonsvararskola. Vad tror du? Eller är internet överbelamrat med såna redan?

Imorgon i alla fall ska min fru besöka mig som en gäst. Jag föreslog min vaktmästare att han kanske kunde ställa fram en tron vid nån av öarna, där hon kunde sitta - men jag vet inte hur det skulle tas emot av andra konferensdeltagare. (Och sen verkade vi inte ha nån tron, så problem solved innan det ens blev ett problem.)

Men jag är nervös. Man vill ju inte skämma ut henne. Funderar på några "not do's":

• Kasta mig i hennes armar när hon kommer in genom dörren
• Ropa högt och vinka frenetiskt genom fönstret innan hon kommit in
• Ropa högt och vinka frenetiskt när hon kommit in i foajén
• Bära henne upp för trapporna
• Göra en stor tårta med hennes namn på och ställa på fikabuffén i stället för mackan
• Gå in i lokalen och borsta hennes hår medans föreläsaren/hennes chef håller sitt anförande
• Stå i dörröppningen och kasta ljudliga slängkyssar

Och tro mig. Jag behöver såna här listor.
Annars.

Kavelmora Black Noble. Batch I

Ni vet väl att jag har ett litet kaffeintresse? Inte lika stort som min vän (och fd.bloggare? Gudrun förbjude...) Marcus men i alla fall lite grann mer än till exempel sådana som inte ens dricker kaffe.

För flera månader så fick jag en gåva av några vänner i grannbyn. En påse råkaffe. Fint råkaffe, säkert importerat eller så - precis sånt som man drömt om.
Det var tydligen lätt att rosta eget, så mina vänner. 250 grader i en tio-tolv minuter, sen skulle det vara klart och betart - bara att mala och brygga och njuta.

Jag började se dollartecken framför ögonen. Finkaffe är ju dyrt, som vi alla vet. Men nu skulle jag ju kunna göra finkaffe för en mindre summa pengar (förutsatt att någon generös individ skulle komma förbi med en lagom påse råkaffe med jämna mellanrum, men "under sker ju" säger dom..) och samtidigt bygga på min hobby lite.

Men jag har en liten lång startsträcka ibland. Och så plötsligt händer något och jag bestämmer mig. (For the record ska sägas att det ofta brukar vara min fru som påminner och peppar och det kan inte sägas för många gånger.)
Det här hände i alla fall igår.

Här kommer en bildserie på ca 5000 ord. Eller lite fler än 5000 om man ska vara petig. Håll till godo.

Råkaffe

2 minuter in i rostning och jag har så fina strumpor

8 minuter in i rostning. 4 minuter innan brandvarnaren drar igång

Efter råkaffe, innan bryggkaffe. Mellankaffe.

Kavelmora Black Noble till vänster, fulkaffe till höger

Idag så prövade jag Kavelmora Black Noble för första gången. Det var inte mörkrost, om man säger så, utan mer åt ljusrosthållet. Kaffet hade en jordig smak med en känsla av rostning. Jag låtsades att det fanns en nötig ton men det var nog mest inbillning.

Det finns absolut plats för förbättring. Det här var inte det sista du hörde om Kavelmora Rosteri.
Var så säker.

Mañana, mañana

Det här med att jag BÖRJAR jobbet klockan 06.00 imorgonbitti gör att jag kanske måste berätta imorgon om att Sverige vann över sur-holland, att jag rostade kaffe för första gången och att solen sken idag även fast jag behövde skrapa rutorna i morse.

Står ni ut med att vänta?


Sen det här att jag somnade framför Hjärnkontoret i kvällst och att det har gjort kaoz med min sömnkalibrering. Det räcker nog att vi konstaterar det såhär bara.

Ett varierande inlägg

Den här bloggen är lite varierande. Lite som jag är.

Igår så skrev jag en av mina svåraste texter om hur jag är. Idag skriver jag om det finns några regler om när jag kan tänkas starta radion på mitt nya jobb. Det är nämligen lite tyst ibland, och jag gillar att jobba med radion i bakgrunden.

Jag vill på inget sätt trivialisera mitt förra inlägg med ett tramsinlägg, särskilt inte som Ni har varit så fina med så härliga kommentarer och egna erkännanden. Det vore ofint.
Men jag är en slow learner, och även om terapi är det nya svarta (vilket jag tycker är fantastiskt) så kommer jag nog trevande komma med fler djupa tankar.
Och ytliga spaningar.

För det är det som är Kavelmora Ink. Och jag. Jag är Kavelmora Ink.

Och om ni vet när jag kan slå igång radion, med min konflikträdsla och allt - hör av er. Kommentarsfältet är öppet idag också.

Ett läskigt inlägg

Min vän S noterade häromkvällen att jag skrev att jag hade varit på samtalsterapi.
Det hade jag. Hon tyckte det verkade intressant och bad mig berätta mer - och det kan jag väl göra.

Men först lite bakgrund.

Jag är en extremt konfliktskygg person. Sjukligt. Kanske är det därför som jag använder humor så mycket? Vet inte.
I februari 2009 började min sämsta sömnperiod. Den pågick i ungefär två år och under den tiden genomled min fru och jag ganska grav sömntortyr. Hon flyttade ut i grannarnas gäststuga för att kunna få sova något medans jag sov inne och tog nattskiften med barnen. Sen tog jag dagskiften också och så började jag blogga. Lite som terapi.
Efter ett tag så blev jag ganska slutkörd. Jag vill tro att inte så många fattade det, och jag valde att kanske inte skylta med det så mycket. Men jag var trött. Och mådde inte så bra. Jag hade/har ett rykte om mig att vara ganska positiv och ville väl bibehålla den fasaden så mycket som möjligt.

Under de här senaste åren så har jag tänkt mycket, på det mesta. Jag har skrivit vissa av de tankarna här på Kavelmora Ink, men inte allt. Jag har gjort en massa saker och berättat om många här, men inte alla. Jag har inte velat stöta mig med folk.

Jag har pratat om att jag stammar i hjärnan när jag blir överrumplad. Det är ganska drygt att ha den "åkomman". Jag är ganska dålig överlag på att prata om saker. Det tror man inte när man träffar mig, alla gånger.

Det ville jag få ordning på. Men jag har, som säkert ende person i världen, tyckt att det är lite halvskämmigt att söka hjälp för saker. (Det kanske är någon fler som tänker så, men jag är inte säker.) Men jag gjorde det. Och så en dag så brast det lite för mig och jag blev i ledsenheten tvungen att bestämma mig för att ta lite hjälp.
Så jag ringde samtalsmottagningen.
Självklart sa jag till dem med en massa humor att jag egentligen mådde bra, men så vågade jag också säga till dem att jag nog behövde lite hjälp med min konflikträdsla, mitt hjärnstammande och lite fler grejer. De tyckte också det.

Men vad skulle folk tycka? Skulle jag inte tappa en massa i anseende (om jag nu ens hade nåt)? Skulle jag kunna få ett nytt jobb om folk visste att jag var ett nut case som gick i samtalsterapi? Skulle jag få folk på fall?
Ja, såna där tankar virvlade omkring och virvlar hela tiden. Vad ska folk tro?

Jag är som sagt enormt konflikträdd.
I torsdags sa min terapeut att jag skulle testa att vara i obehaget, och därav lära mig att det kanske inte är så himlans farligt ändå. Lite sånt här "hokus-pokus" på psykologifronten.

Så det är lite det jag jobbar med nu.

Det kittlar av spänning i magen na'se djuriskt eftersom jag inte har en aning om vad du som läser dettta kommer tycka. Om mig.
Men sån är jag. Och jag lär mig något hela tiden.