Att ha varit pappa i åtta år

Åtta år går jättefort. 

Han fyllde åtta idag, han, vår äldste son. 

Han som var en sån liten människa när han kom till oss har blivit åtta år gammal. Åtta år stor. 

När man är åtta är det tydligen mycket som händer i ett känsligt barns hjärna. Jag förstår inte ens hälften, men då är jag ju å andra sidan bara en mossig farsa som älskar sin äldste son extremt mycket. 

Jag väljer att från dagen komma ihåg hur glad han blev för studsmattan som jag monterade ihop i -2° fram till klockan 23:15 igår kväll. Hur stolt han var när han galant svarade på hur mycket klockan var. Han visste ju för han hade ju fått en splitterny klocka. En perfekt klocka för honom. 

Om åtta år till så är han en nästan vuxen man. Jag kommer säkert förstå ännu mindre om honom men om den här takten fortsätter så kommer jag älska honom oerhört mycket när han fyller 16. 

Men dit är det länge. Jag trivs här, och just nu. 

Med min åttaåring. 

Fjällen. En härlig historia

I helgen var vi utomlands. 

Men bara för en kort stund, den största delen av helgen var vi i den svenska fjällvärlden. 

Massiva vidder, underbara dofter av ljung och myr, blåst och sol i perfekt harmoni - det går inte att få det mer välregisserat än så. 

Vi åkte dit med vänner som tagit oss under sina vingar. Som sa, med ärlighet i rösten, att de gillade att umgås med oss. En ledig helg från livets lott, en fin karamell att suga på när hösten kommer, en bonus. Det är en lyx.  

Som från höjden av Sveriges längsta vattenfall föll jag in i min dotters kram när vi kom hem. 

Det är här som är hemma. 

Kärlekspartiet

Idag är det valdag.

Som det verkar får ett rasistiskt parti ORIMLIGT mycket plats i riksdagen. Jag blir så besviken.

Jag skulle hellre vilja att förslaget som min äldste son nämnde i bilen till röstsalen gick igenom:

"Kärlekspartiet. Ett parti där alla får kärlek, även om de liksom inte har så lätt att få kärlek."

Där, mina vänner, har vi ett ganska mycket bättre alternativ än det fruktansvärda rasistiska partiet som tog för mycket plats i riksdagen idag.

Tack och lov att kärleken vinner ändå i slutändan.

En semesterkrönika

Sju veckor går så snabbt.

Det är egentligen helt omöjligt att skriva en semesterresumé såhär sista kvällen på semestern när man varit ledig i sju veckor.

Vi har hunnit med besök av familj och vänner. Såna vi träffar ganska ofta och såna vi inte sett på sju år. Faktiskt. Vi har hunnit hälsa på familj i ett helt annat land. Flugit flygplan, ätit glass och stekt pannkakor. Minst två gånger varje vecka. Glass har vi ätit oftare och en vecka flög vi faktiskt två gånger.

Vi har badat.

Vi har sett på brittiska kriminalare tills det nästan inte fanns något brott kvar att lösa. 

Ibland har vi tärt på varandra. Nött oss gnälliga, trots att solen har värmt nästan varje dag. Det har varit gråa dagar även om solen har värmt. Ångest tar inte alltid semester, även om den verkar jobba väldigt mycket mindre hårt under juni, juli och lite av augusti.

Vi har varit dagvilla fler dagar än det går att räkna. Det har varit fest nästan varje dag och läggtider har inte riktigt funnits. För nån.

Vi har byggt ett förråd och en trall och en hylla och tappat bort en hammare och vattnat grässlänter och målat brädor och sågat med cirkelsåg och vi har byggt självförtroende. Självkänslan tar vi härnäst.

Vi har badat.

Vi har hållit i paddor och gått ut med hunden. Vi har haft shorts alla dagar.

Kanske har vi haft en bra sommar, en sån man minns. Jag hoppas det. Jag tror det.

Nu är semestern slut. Bara ett par skälvande timmar kvar innan det normala livet börjar igen. Eller är det kanske det normala livet som tar en liten paus på en tio-elva månader eller så, jag vet inte.

Ikväll känns hösten som ett Tabula Rasa, ett oskrivet blad. Jag vet inte.

Det här har varit en av de bästa somrarna i mitt liv. Den har varit jättejobbig ibland. Jag har inte varit en bra pappa alla dagar och det stör mig.

Det här har varit en av de bästa somrarna i mitt liv. Det har varit ljuvligt.

Sju veckor är en evighet.

18 juli

Ett år går fort ändå.

Det är alltid väldigt kul att minnas. 

Och idag höll jag i en padda. Det kommer jag nog minnas för alltid.

Kavelmora Inks VM-blogg. Finaldagen

Nu är VM slut. 

Tack för visat intresse här på bloggen. Det har varit ganska flitigt uppdaterat så jag förstår om ni haft svårt att hänga med. 

Tyskland vann över Argentina med 1-0. 

En månad går fort och jag har insett att jag ogillar filmare mer än jag kunde ha anat när jag gav mig in i det här VM-bloggandet. 

Idag var också bröllopsdag. Nummer 12 i ordningen för mig som räknar. 

Idag var också dagen då jag lyckades, med MacGyver-lika skills (och min granne Christers rörtång) installera en begagnad diskmaskin. Ett litet steg för mänskligheten, såklart. Men ändå. 

Nu är det här blogginlägget slut. 

Kavelmora Inks Semester-blogg. Måndag

Idag började jag semestern.

Jag avslutade också två års psykoterapi. Kommer kanske behöva prata med nån om detta.

Men dagen tog inte slut där! Det har varit ett grävande för plintar för förråd och planerande för reglar för altan och lekande med barn och skällande på hund och barn och när allt det var gjort så fanns det ändå saker kvar att göra.

Till exempel som att gå på Kavelmorafesten i Gunnars Loge. Lika trevligt som alltid. Några hade lagat paj (pun intended) eller som nån uttryckte det (i år igen) - "Fruntimren har gjort så vi har nåt att stoppa i hövvet! Alltid lika charmigt att tänka på såna här situationer ur ett genusperspektiv.

Och ja, den klassiska kommentaren "Jo det blir ju enklare att diska om karotterna är tomma!" kom också som ett brev på posten. Skönt med traditioner.

När Kavelmorafesten var slut fanns det tydligen lite dag kvar ändå. Det fanns precis så mycket dag kvar att jag hann försöka natta våra barn innan vår granne dök upp på framsidan och började bygga på vår trall igen. Ni skulle bara veta hur frustrerande det är att ens barn inte somnar så himla snabbt när det står en granne utanför fönstret och bygger på ens hus. Olidligt.

Men till slut så somnade alla och jag kunde dra på mig jobbarbyxorna. Jag klär ganska bra i jobbarbyxor, om jag får säga det själv (och eftersom ingen annan gör det så får jag väl göra det själv då). Om jag inte var tvungen att arbeta skulle nog folk kunna tro att jag hade potential inom arbetsbranschen.

Som sammanfattning kan vi konstatera att det här var en ganska fullspäckad dag med många roliga händelser.

Men. Den roligaste - eller åtminstone topp-tre - var att Pepe i Portugal fick rött kort och att Tyskland vann stort över dem. Ja, jag är en lumpen man som skrattar åt andras olycka.

Kanske behöver gå i terapi när allt kommer kring?

Kavelmora Inks VM-Blogg. Hattarna

Igår började VM i fotboll och idag var det skolavslutning.

Mina föräldrar dök upp igår också. Självklart med bilen full av bullar, motorsågar, en skottkärra, bensin, en kratta och fem till sex kylbagar. Men ingen lie.

Och det är väl så att det behövs en VM-blogg i dessa tider och då är jag inte den som är den. Klart jag kan bygga en VM-blogg, så svårt ska det väl inte vara? Niva kan och då borde jag ju också kunna. Särskilt eftersom jag har semester och all tid i världen nuförtiden. 

Det är märkligt det här med skolavslutningar. Hur tuff och hård man än är så är det alltid nåt som fastnar i ögat på en när sommarsångerna börjar sjungas där framifrån. Märkligt.

Nåt annat som är märkligt är några i publiken på VM.

Ganska många verkar komma från andra länder än Brasilien, och eftersom Brasilien ligger ganska långt bort så betyder det att ganska många i publiken har åkt ganska långt. De har säkert flygit.

På flyget så har man lite begränsade möjligheter att packa vad man vill. Ett VM pågår ju lite längre än låt säga en weekend och kräver kanske lite mer struktur i packningen. Förvisso är det ju ganska varmt i Brasilien just nu så det behövs ju inga tjocka kläder, men det lär ju ändå krävas lite planering om vad som ska tas med. Särskilt om man ska vara borta, låt säga, ett par veckor.

Om jag hade åkt till Brasilien för att kolla på VM och om Sverige hade varit med hade jag packat ner en sverigetröja. Det tycker jag hade varit rimligt och försvarbart.

Men det finns andra.

En del andra tänker när de ska packa sina väskor: - Hm, vad var det jag skulle ta med mig? Pass, pengar, shorts, rena underkläder (vändbara) och sen får jag ju inte glömma att ta med mig den där GIGANTISKA HATTEN SOM SER UT SOM EN FOTBOLLSPLAN MED EN TJUR SOM SKA SYMBOLISERA TJURFÄKTNINGEN för den kan ju komma till användning där nere. Jag får inte glömma att ringa Paco och Rodrigo och påminna dem att de ska komma ihåg sina... Aj då, allt verkar inte få plats. Aja, då får underkläderna stanna hemma då! Inga konstigheter!

Så tänker vissa. Verkar det som.

Mina föräldrar tog inte med någon konstig hatt hit till oss i Kavelmora. 

Men allt annat.

Förutom en lie.

Blogg 100. Del C. Le Grand Finale

Hundra dagar går ju jättesnabbt.

Eller?

Tiden är en cirkel, som Nietzsche och Rust Chole från True Detective brukar säga. Allt är rutin, mer eller mindre. Så även livet som denna blogg hämtar sitt stoff ifrån.

Förr bloggade jag jättemycket. Skrev 400+ inlägg på ett år och lyckades tänka högt på den här skärmen som vi läser på. Humor och vemod, om vartannat. 

Sen tog inspirationen slut. Min syster sa en gång "Sluta aldrig skriva" men jag höll på att svika henne. Men så utmanade min kompis Niklas mig. Han tyckte att det var dags att jag började skriva igen och hade jag haft lite mer mod hade jag sagt nej till honom. Jag var totalt osugen på att börja skriva igen - vad skulle jag skriva om?

Hans blogg är jättebra. Han brukar lägga ut puffar för sin blogg på diverse sociala medier och jag har likeat nästan alla, för de har varit så bra. (Kommer ni ihåg att det var jag som fick honom att blogga förr i tiden? Varsågoda för det.)

Jag har inte tyckt att min blogg har varit bra på sistone. Ja, jag vet att jag har ett dåligt självförtroende när det kommer till att gilla mina egna grejer och jag försöker få hjälp att förstå att jag kanske behöver tänka om, men jag har ändå tyckt det. Det har varit fantasilöst emellanåt och inte särskilt underhållande. Inte ens för mig.

Men en del inlägg har jag varit nöjd med. Faktiskt. Även om inspirationskällorna har sinat ibland.

Jag kommer kanske fortsätta att blogga. 

Det hundrade inlägget borde ju vara ett bombastiskt inlägg, typ som en årskrönika som till exempel Rapport på SVT har där alla viktiga händelser staplas upp i ett långt led. En fin resumé eller nåt riktigt spektakulärt.

Men som sagt, hundra dagar går så snabbt.

Och jag verkar inte ha hunnit förbereda nåt hundrade inlägg.

Vilken Grande Finale.

Blogg 100. Del LXVIII. Det bortglömda inlägget

100 inlägg är ganska många.

Sådär många så att den som skriver inlägg ibland blir glada när det nästan är över. Inte för att jag tycker att det är tråkigt att ni sju som läser läser, utan mer för att jag tycker lite synd om er sju som läser som måste läsa alla dessa inlägg jag skriver. Därför var jag glad att dagens inlägg skulle bli nummer hundra.

Men så var det såklart inte. Jag hade missat inlägg 68. Lätt hänt, såklart. Tack och lov att inga större skador har skett - hoppas jag - och det är ju inget som inte går att ordna såhär i efterhand. Tack och lov för den digitala världen där allt är retuscherbart.

Idag fick jag sovmorgon till halv tolv och sen åkte vi på tioårskalas i Säter. Helt galet! (Ja, man måste skämta så annars dör en kattunge.)

Sen åkte vi hem och jag la kycklingarna på grillen. Inga kycklingar som Taxen Ida har bragt om livet utan andra. Indirekt grillning är mitt nya. Älskar det, även om det tar lite tid. Kommer den här sommaren se till att jag kommer slå längdrekord i grillningstid. Siktar på timmar, minst.

Det blev gott. Nästan lika gott som det efterföljande samtalet med vår vän S. 

Sen fick jag läsa Barna Hedenhös med min äldste son. Boken om Urlympiaden. Jag tog chansen att lära honom att det är ocoolt att använda n-ordet och att alla är lika mycket värda, oavsett hudfärg. Han fattar, smart som han är.

Nu njuter jag av vårt uterum. Världens bästa uppfinning, om du frågar mig. Perfekt rum att sitta i och  kontemplera över vad inlägg nummer C ska handla om. 

Blogg 100. Del XCIX. Nationaldagen

Idag var det den sjätte juni.

Om ni hade kunnat få välja vad jag skulle skriva om idag hade ni kunnat få lite olika alternativ:

1. Om när flaggan hissades

2. Om mitt dåliga självförtroende 

3. Om när vi åkte till Sågmyra för att barnen skulle få vara kepsfotomodeller och hur fina de var

4. Om hur god den indirekt grillade fläskfilén blev tillsammans med den provensalska potatissalladen på recept från Ica.

5. Om hur bedrövligt dålig filmen vi såg på kvällen var

6. Om när, eller bara om, flaggan kommer halas

Nu har ni dessvärre inte möjligheten att välja så jag tar mig friheten att avsluta inlägget såhär.

Och egentligen är det redan den sjunde juni när det här inlägget skrivs, och flaggan är inte halad än.

Blogg 100. Del XCVIII. Utvecklingssamtal

Idag var det utvecklingssamtalsdags på bystugan.

Egentligen inget att vara orolig för eftersom det handlade om att få höra hur ett par femåringar har det på sitt jobb, men ändå så pirrade det till lite extra när jag körde längs 293:an från mitt jobb till deras.

Självklart var allt fullständigt normalt och jag gick därifrån med tankar om vad jag skulle få för omdömen om mitt föräldraskap utvärderades. Förmodligen ganska bra, men ändå. Det är så dumt att ens behöva fundera.

Men jag försöker intala mig att det är bra att fundera lite över hur man är lite sådär i allmänhet. Mitt mål är att hamna på en nivå där jag inte överanalyserar livet och förutspår både troliga och otroliga framtidsscenarion, för det är bara dumt. 

Mina egna utvecklingssamtal är på väg att ta slut. Kanske inte nåt att vara orolig för, de som varit har ju bara handlat om hur jag har det i mitt liv.

Fast lite pirrar det.

Blogg 100. Del XCVII. Butchers pappa

Idag var det fotbollsträning igen. 

Jag var åskådare då den ordinarie tränaren var på plats. (Enligt spelare var förra veckans träning, då min kompis Niklas och jag höll i träningen, den roligaste gången hittills. Tränaren sa att hon inte hörde vad barnet sa, men jag gjorde det klart och tydligt. Några av de andra föräldrarna också, jag kontrollfrågade.)

Övningarna var kanske något mer avancerade idag. Det är inte så himla lätt att hålla bollen på den vita linjen runt planen ska ni veta men barnen gillade det. Oklart om de gillade övningarna snäppet mer än förra veckan, men det låter vi vara oskrivet. Spekulationer är ibland av ondo.

Sen blev det dags för två-mål. En av mina grabbar hade med sina jobbarhandskar och var självskriven målvakt första delen av matchen. Den andra grabben stänkte in ett mål i krysset och jag fylldes av stolthet. Sådär som en pappa kan bli fylld av stolthet när hans barn verkar gilla det de gör.

Efter ett tag så byttes positioner i lagen och min dotter hamnade i det ena målet. Hon räddade ett skott och jag fortsatte vara stolt. Försökte att inte låta det märkas för mycket inför de andra föräldrarna, men det gick säkert sådär.

Sen hände något märkligt. Barnet som hade sagt att förra veckans träning var den roligaste hittills kom spiringande med bollen över mittplan. Min dotter stod i målet. På uppvärmningen hade barnet ifråga skjutit ungefär lika hårt som SuperMac i Buster gjorde på sin tid och jag hann tänka "Tänk om min dotter får ett sånt där hårt skott som sköts på uppvärmningen rakt i ansiktet..."

Det fick hon. Exakt sekunden jag tänkt klart tanken avlossades skottet och en halv sekund senare träffade bollen min dotters näsa. Hon hann inte upp med händerna, alls. Det var som att Lucky Luke hade utmanat henne på duell och hon vann inte.

Nu hände nåt märkligt.

Precis när hon träffats av bollen bestämde jag mig för att klippa lite i navelsträngen som fortfarande löper mellan min dotters och mitt hjärta. Jag stod ett tjugotal meter från planen och kollade på när tränaren sprang fram till henne och klungan av barn som samlats kring den slagna hjältinnan. Jag förstod att även om barnet som hade skjutit skottet sköt hårt för sin ålder så hade det såklart inte skett nån större skada, men jag blev lite kall ändå. Inombords, för utombords märktes det nog inte. (Jag tror ganska högt om mina skådespelartalanger, som ni märker.)

Jag hörde gråten och min ene son kom springade för att hämta mig. Jag släntrade ner mot målet, med ambitionen att verka cool. Vet inte varför, egentligen, men jag gjorde så. 

Tränaren kom bärande på min dotter och blodet rann från näsan ner över munnen och det såg otäckt ut. Jag skyndade på stegen och tog min dotter i famnen. Kollade att allt verkade helt och satte mig ner med henne i knät. 

Jag är ganska dålig på att gråta. Det var nämligen ett tag sen och jag vet inte riktigt hur man gör.

Men där och då, med henne i famnen, var det nära. Det är ju mitt jobb att skydda mina barn, men samtidigt behöver de rustas för livet. Jättekonstig ekvation, åtminstone för den här pappan. 

Kommer jag nånsin att lära mig?

För att göra en kort historia lite längre kan jag berätta att tröjan är tvättad och näsblodet avtorkat, både från kinder och mina glasögon. Barnet som sköt har fått veta att allt gick bra och att olyckor händer ibland. Det blev inte mål utan näsräddningen gjorde att de gula vann matchen. (Vet egentligen inte om det blev så men jag friserar lite för att bättra på storyn.)

Och avslutningsvis kan vi fundera på ett par saker: 

1. Hur kände sig Terry Butchers pappa när hans son blödde ner minst två fotbollströjor den där matchen England spelade? Hur cool var han?

2. Gick blodfläckarna på de tröjorna bort i tvätten?

Blogg 100. Del XCVI. Hamburgerdressing

Idag spontanbjöd vi in oss hos vänner.

De hade hämtat ett litet barn som tillhör oss och vi tänkte hämta hem det och göra kväll. Dock kom vi inte särskilt långt eftersom barnen som bor där i huset är typ de allra bästa vännerna som våra vänner har. Det är inte så lätt att hämta barn då, om en säger..

Så vi blev bjudna på mat. Mat är gott, om man nu gillar det som bjuds. Ibland gillar inte barn mat men jag gillade det som bjöds. Närproducerad köttfärs ihopstekt i fina hamburgare med lite kvalitativa strips till. Mums.

Och så bjöds det på hemmagjord hamburgerdressing. Ni vet sån där rosaaktig dressing som brukar finnas i lite rosaaktiga tuber? Den vi fick idag var bättre. Mycket bättre. Han som gjorde dressingen, alltså min kompis, har nämligen en bakgrund som hamburgerdressingsmakare. Det är inte alla som har det på sitt CV kan vi kosta på oss att konstatera, men min kompis har det. Eller borde ha det om han inte redan har det nedskrivet på sitt CV. Han har iofs ett bra jobb så han kanske inte har uppdaterat sitt CV på sistone? Jag vet inte.

Men jag vet att hans dressing är gudomlig. Senapig, ketchupig, majonäsisk, lökig och bostongurkig - helt fenomenal. 

Han, min kompis, har berättat om när han brukade göra dressingen i en tiolitershink. Tänk vilket paradis att få jobba på ett ställe där man får göra god dressing i tiolitershinkar! Helt fantastiskt. Tänk vilka gigantiska mått man skulle få använda för att lägga i alla ingredienserna och vilken rejäl visp man måste få använda för att blanda ihop allt. Wow.

Men idag räckte det med en liten skål.

Det var mer än trevligt ändå.

Blogg 100. Del XCV. Måndag

Vissa dagar i veckan är måndagar.

Idag sammanföll det så att måndagen inföll på en måndag. Även om solen sken så var det inte jättemycket som liksom gick som smort. Vissa dagar är såna.

Nu är den dagen snart slut, tack och lov. Den var kanske i längsta laget, men i och med att den var ganska lång så hann vi ut på en promenad med Taxen Ida nyss.

Och då märkte jag att en frisk sommarkväll med göken galande i öster är en ganska fin avslutning på en dålig dag.

Blogg 100. Del XCIV. Kalas

Idag blev min son bjuden på ett kalas.

Kalaset var idag, alltså. Men vi hann.

Huset, som kunde ha platsats i Aspebodas MTV Cribs var beyond coolt. Jag gillar när man har en rondell framför farstutrappen, men det kanske bara är jag.

Solen sken och barnen skulle ha kalaset nere vid dammen. Där fanns det tydligen jättemånga grodyngel. Eller paddyngel, som det tydligen egentligen var. Jag blev inte mer begeistrad när jag fick äran att veta att det var paddyngel. Ni som fattar varför, fattar.

Paddyngel är ganska söta. Små, svarta klumpar med en liten svans som simmar omkring i vattnet. Varför kan de inte få fortsätta göra så i all evighet?

När det blev dags för fika dukade föräldrarna fram saft, kakor och bullar.

Trots huset, dammen, den minutiöst planerade trätrallen utanför bastun nere vid vattnet, de magnifika hästhagarna som böljade fram runt huset så var det fikastunden som fångade mitt minne mest.

Ett av barnen utbrast "Åh, negerbollar!" och jag höll på att sätta pumpespresson i halsen.

Jag blir så besviken. 

Besviken på föräldrar, upplysta och i min egen generation som lär sina barn att använda ord som är förlegade och laddade med en negativ innebörd.

Vi har en del kvar att jobba med, vänner.

Oavsett om det är på kalas eller annars.

Läs den här fina texten om chokladbollar också.

Blogg 100. Del XCIII. Sudda, börja om

Började skriva ett inlägg.

Gick ut med hunden och kom på att det inte är så roligt att varken skriva eller läsa ett inlägg om hur sur och trött och grinig jag är mot barnen på dagarna när folk inte ser mig så då skriver jag om hur härligt det är att gå ut med hunden istället.

De vackra sommarnätterna, där solen precis gått ner bakom horisonten. När värmen nästan dröjer sig kvar i asfallten och där den medhavda tröjan fyller en funktion, men bara nästan. Det är roligare att tänka på det än på skäll och irritation. Vår hund skäller inte jättemycket när vi går på promenad, men ibland. Jag skäller nog oftare än hon gör, om jag räknar efter. Men det vet nog inte folk.

Det är egentligen ganska lite som vi vet.

Vi vet inte vad det är som pågår i våra barns sinnen och varför det påverkar hur de beter sig. Vi vet inte alltid varför vi reagerar som vi gör (även om sömnbrist och dålig fokusering är lågoddsare om vi skulle gissa oss fram lite) när saker och ting briserar i hemmet.

Vi vet inte vad som kommer hända efter de här hundra inläggen jag skrivit och vi vet inte vad som kommer hända när barnen blir stora och flyttar hemifrån. Vem kommer jag vara då? Kommer det att komma en morgondag ens? Kommer det att bli ett inlägg av alla de här orden eller?

Eftersom vi inte vet så får vi passa på att njuta här och nu, om vi kan. Av sommarnätter, av de ljusa stunderna med barnen, på hundpromenader och bland blogginlägg tills morgonen kommer.

Då vi kanske får chansen att börja om.

Blogg 100. Del XCII. Kroppsarbete

Imorgon kommer jag ha jätteont i kroppen. 

För idag har jag arbetat med precis hela min lekamen. Alla muskler från topp till tå har använts, några kanske mer än andra. Men ändå. 

Vi har förberett för en friggebod i Nabban. Grävt, hämtat grus, hejat och stått i. Kroppsarbetat. Vilken grej. 

Ibland är smärta ganska härligt. 

Blogg 100. Del XCI. Alfta

Idag åkte vi till Alfta. 

Det är en av mina favoritorter, av många skäl.

1. Vi gifte oss här

2. Det finns en fin stuga som vi brukar vara i när vi är där

3. Det finns inget dåligt där

Då är det inte så konstigt att jag gillar stället, eller hur? Nä, tänkte väl det. 

Idag har vi grävt för att en till stuga ska byggas på tomten. Jag är ganska otränad och det kommer kännas imorgon när jag ska klättra ner från våningssängen jag sover i inatt. Men det har varit en kul dag. Att jobba med trevliga människor gör en glad. Så glad att en hoppar i sjön efter uträttat arbete, trots svart bälte i badkrukeri.

Den här trakten är mättad av nostalgi för mig. Vi bor på campingen där vi hade vår bröllopsfest. En otroligt vacker plats då, en otroligt vacker plats nu. Jag njuter.

Imorgon ska vi åka till Alfta igen. 

Om jag kommer ner från våningssängen vill säga.

Blogg 100. Del XC. Rättvisan

Nu är det bara tio inlägg kvar på den här utmaningen.

Det gäller att spänna musklerna nu och säga nåt viktigt.

Jag tänker då ta chansen att prata lite om rättvisa.

Ikväll var jag andretränare på barnens fotbollsträning. Den andre tränaren och jag hade diskuterat en text från en tidning där det stod om en femårig tjej som hade haft en bedrövlig första fotbollsträning. Det stod om hur hon hade kommit dit, glad i hågen för att få spela fotboll med de andra barnen, men hur hon och de andra tjejerna hade fått en trist specialbehandling som gjorde att hon inte fick testa på fotbollen ordentligt. 

Den andre tränaren och jag kom fram till att vi absolut inte skulle göra så. Vi skulle försöka att se alla och ge alla samma chans att spela fotboll. Jo, det går faktiskt när de som spelar är fem till sju år. Det behövs bara lite flexibilitet och att man pratar lite med barnen. Och att man är ganska mycket flexibel.

Ikväll gick det ganska bra. Några barn (mina egna) var lite besvikna på att de inte fick stå i mål tillräckligt mycket men jag tänker muta dem med en lite fetare veckopeng på lördag så det borde inte vara några problem. Skoja. De får väl sin vanliga veckopeng, så snart de skaffar Swish. Men tills dess så gav jag dem en kram och försökte förklara att de skulle få stå i mål nästa vecka. Det föll väl i sådär god jord, men barn glömmer ju så lätt. (Skoja, de glömmer aldrig.)

Överlag så gick det alltså bra. Jag var nöjd med att jag såg de barnen som var där och jag hoppas att de kände sig sedda. 

Men jag är väldigt självkritisk i det här ämnet, för jag är ute och trippar på väldigt tunn is. Vet jag ens vad jag håller på med?

En del säger att det bara är att köra med sunt förnuft, så ordnar det mesta sig. Det gör det kanske, men jag vill verkligen bidra till att det blir bättre för mina barn, där de kan känna att de har samma chanser som alla andra och jag vill verkligen inte sabba nåt. Det kanske jag inte kommer göra heller, men jag är extremt ödmjuk inför det här. Jag, en vit priviligerad man i mina bästa (?) år med alla maneger i världen krattade framför mig - vem är jag att komma och säga att jag ska styra upp i den här patriarkala soppan som kokats ihop genom alla tider? 

Jag är nog ingen. Men jag tänker att jag i all ödmjukhet kan försöka, och jag hoppas innerligt att ni som vet och kan det här ger mig lite tips och råd hur jag kan tänka för att inte stöka till allt. 

För det här är viktigt. 

Ps. Och nåde den som kommer och klappar mig på axeln och säger "Men åh vad duktig du är som tar upp det här, du är verkligen en toppenkille". Det kanske är bra att jag tar upp det här men det är inte jag som är bra, det är alla andra som har fått kämpa för såna här saker igenom alla tider som ska ha credit för det de gjort. Hylla dem som hyllas bör. Ds.

Blogg 100. Del LXXXIX. Kvalitet

Den här bloggen har en ganska jämn kvalitet. 

Den jämna kvaliteten är tyvärr ganska låg. Tycker jag.

Jag skriver det inte för att få sympatier utan mest för att jag vill få tankarna ur mitt system. Jag vet att jag jag emellanåt kan skriva och ibland blir det ganska bra.

Så har det inte varit på sistone.

Kalla det kreativ ångest, skrivkramp, frustrerad och låst hjärna eller vad som helst. Alla de grejerna stämmer på mig och Kavelmora Ink för tillfället.

Helst vill jag att det här ska vara en rolig blogg. En som skänker leenden på grund av komik eller fyndiga iaktagelser. Ungefär som Popskolan by Nigge är och många jämte andra hans blogg.

Jag vill gärna att det ska vara en eftertänksam blogg, där tankar och funderingar får rymmas. Just nu bor alla mina tankar i mitt huvud. Jag vågar inte riktigt släppa ut dem än. Och så är ju hjärnan låst också, vilket inte underlättar att tankarna släpps ut.

Egentligen så är det ju jag som skriver som bestämmer hur den här bloggen ska bli, så lite får jag kanske skylla mig själv för att den är som den är.

Men med tanke på hur jag är nuförtiden så är det inte så konstigt.

Det gäller väl bara att få upp den jämna kvaliteten ett par snäpp.

Undra hur.

Blogg 100. Del LXXXVIII. Memoarerna

Den här måndagen kommer det inte skrivas om i min memoarer.

Inget hände förutom att jag höll på att komma försent till samtalet med psykologen, och det känns som en darling som kanske får sätta livet till när materialet till boken ska bantas ner.

Men men. 

Jag får väl kategorisera in den här dagen i kapitlen om alla de här dagarna som det inte hände nåt på. Det kommer bli en rafflande bok.

Blogg 100. Del LXXXVII. Söndag

1. Fästingbett. Mitt första

2. Förbereda Pulled Pork. Första gången

3. Fira mors dag

4. Rösta i EU-valet

5. Äta Pulled Pork. Gott.

6. Se de preliminära valresultaten. Besviken. Dags att börja fortsätta kämpa mot rasisterna och deras värre släktingar nazisterna.

7. Gå och sova

Blogg 100. Del LXXXVI. Champions Leauge

En lördag, som vilken som helst. 

Varmt, soligt, första baddagen för några, grillpremiär och final i Champions Leauge. 

Årets match. 

Tills fel lag, i mitt tycke, förlorade. De osympatiska vann över de sympatiska, stjärnorna vann över kämparna, fel lag vann. 

Egentligen var det en match med två lag som jag inte bryr mig så mycket om och ändå blir jag så frustrerad. 

Just nu är jag ute och promenerar med en tax. Som om det var som vilken lördag som helst. 

Blogg 100. Del LXXXV. Skinnvästar

Ett inlägg om mode.

När jag tänkte att det skulle bli en vanlig det hade jag inte i åtanke att jag på niofikat skulle titta ut ur fönstret och se en herre iklädd blåspräckliga badshorts, en kamouflagefärgad keps och skinnväst. That was it. Ingen skjorta, ingen T-shirt, ingenting. Förutom en överkropp. Tänk Crocodile Dundee fast utan kniv och hatt och med dalmål som dialekt istället för australiensiskan. Men annars var det ganska likt. 

Det är inte upp till mig att ifrågasätta hur medmänniskor klär sig men mina ögon berättar en sak för mig som väcker tankar. Idag tänkte jag att det här med att bara ha en skinnväst direkt på övre delen av födelsedagskostymen inte är ett mode som jag kommer vara en del av.

Men det kanske bara är jag.

Blogg 100. Del LXXXIV. 22 maj

Idag har jag fyllt år.

Årets varmaste dag hittills. Inte bara vädermässigt.

Jag brukar skriva om att jag fyller år varje 22 maj vilket är bra ifall jag nån gång skulle behöva gå tillbaka och kontrollräkna nåt. Det kan komma att behövas.

I övrigt finns inget att tillägga, tror jag. 

- Same procedure as last year?

- Same procedure as every year, James.

Blogg 100. Del LXXXIII. Fotbollsträning

Idag samlade jag pluspoäng hos ett av mina barn.

Jag köpte ett par fotbollsskor och den som har sett ett femårigt barn som får ett par nya skor - speciellt fotbollsskor - vet att det i det ögonblicket skon testas tänds stjärnor på himlavalvet på grund av den massiva glädje som utsöndras. Magiskt. (Om man har tvillingar och det ena barnet inte får fotbollsskor exakt samtidigt som det andra barnet så finns risken att stjärnor på himlavalvet släcks på grund av massiva besvikelser. Tyvärr. Idag gick det plus minus noll på stjärnhimlen, så att säga.)

På träningen fick jag äran att vara målvakt. Det gick bra, jag släppte in bollar på löpande band. (Ja, jag hade kunnat rädda vartenda ett (nåja, nästan) av skotten om inte skyttarna hade varit fem år gamla, faktiskt.) Barnen var glada och jag gladdes åt alla glada barn. Det fanns några glada föräldrar också, tydligen. De hade visst skrattat jättemycket när jag målvaktade och det tolkar jag som nåt positivt.

Men jag ska inte sticka under stol med att det känns lite när det blir dags för tvåmål och jag som stått hela skottövningen blir bänkad. Utan förklaring. Bara sådär. För en ungdomsspelare i ett utvecklingslag så kanske det inte är så farligt men för en trettiofemåring med en karriär som står i ett vägskäl - fortsätta eller lägga skorna på hyllan - så kan det vara lite tuffare. Faktiskt.

Var det en stjärna som slocknade där i öster?

Blogg 100. Del LXXXII. Hjältemod

Drömmen är ju att bli ihågkommen.

Kanske bli en actionfigur. En actionfigur med specialvapen som går att ta loss och byta ut. Kanske rörliga leder som gör att actionfiguren kan göra en massa avancerade rörelser eller kanske skulle den kunna flyga.

För att bli ihågkommen och förärad en actionfigur tänker jag att man behöver åstadkomma något exceptionellt. Typ som att rädda ett dussin kattungar ur ett träd med galna, vrålande vargar nedanför. Utan stege, såklart. Och sen när man kommit ner från trädet så skulle man bara göra ett Kung Fu-Panda-grepp på vargarna som åstadkommer en explosion precis som när Po nitar den där onda tigern i slutet av filmen och allla blir lyckliga över att drakkrigaren är tillbaka. Spoiler alert.

Det måste nog till nåt extra för att man verkligen ska bli en actionfigur. Kanske att man förhindrar en massa brott och att man har en cool kostym medan man gör det men när man är vanlig så kanske man har glasögon på sig och ingen mantel eller butler eller nån cool grotta under huset. 

Jag tror inte att man blir en actionfigur om nån på andra sidan vägen tappar kedjan på sin moped och man tillsammans med en av de andra dagispapporna åker hem och hämtar en hylsnyckelsats, åker tillbaka till mopedisten och ställer sig och håller i paraplyet över de andra som får göra själva mekandet.

Det tror jag inte.

Och det vore inte så kul att bara ha ett paraply som sitt specialvapen.

Blogg 100. Del LXXXI. Föräldraskap

Det var ingen som sa att det skulle bli jättesvårt att vara förälder.

Om jag får komma med lite feedback hade nån gärna fått göra en liten heads up om det.

Det hade inte skadat.

Blogg 100. Del LXXX. Tålamod

I fredags gick jag för att förlänga mitt abonnemang och kanske köpa en ny telefon.

Det stod en kvinna framme hos den trevlige säljaren och jag kollade runt i butiken lite. Kvinnan tog sin tid på sig och säljaren som var extremt serviceinriktad hade full fokus på sin kund. Föredömligt. Jag hade inte bråttom.

Efter en stund ringde min bror och jag hann avklara ett samtal med honom medan kvinnan stod kvar hos säljaren. Förnöjt väntade jag - det hade säkert gått en kvart.

Till slut fick jag komma fram till säljaren med mitt ärende. Samtidigt kom en annan säljare fram bakom disken och fler kunder fyllde butiken. Solen sken ute och det var varmt. Jag hade lagt min jacka på en bänk.

Den andre säljaren var lite ovan, så min säljare - butikschefen - fick äran att hjälpa sin kollega, på min bekostnad. Flera gånger fick jag beröm för mitt tålamod, och självklart svarade jag "äsch då, det är ingen fara.." trots att jag egentligen började få bråttom.

Idag var jag ledig. Vilodagen. Inga åtaganden eller plikter, annat än att jag skulle jobba som pappa. Det uppdraget gick i stöpet ganska tidigt - hann inte ens koka mitt kaffe innan jag hade hunnit tappa tålamodet första gången. Och det var inte heller sista gången idag.

Jag vet att jag är en bra pappa för mina barn, men likafullt blir jag extremt frustrerad på mig själv när jag fokuserar så fel. Det är ju inte telefonförsäljaren som ska ha mitt utomordentliga tålamod, det är ju min familj som ska ha det. 

Varför är det såhär och hur kan jag fokusera om?

Om ingen av er har nåt svar får väl googla googla själv eller ladda ner nån tålamodsapp på min nya telefon. 

Blogg 100. Del LXXIX. Taxen Ida

Vissa dagar finns det bloggstoff för en hel omgång #blogg100

Idag var en sån dag.

Det började med sol och värme. Bara det är ju värt ett par inlägg efter den här bedrövliga våren vi haft. Kaffet som avnjöts med ryggen mot den solvarma husväggen förtjänar också ett par inlägg.

Sen packade vi vår kylväska med makaroner och micrade köttbullar. Kaffe i termos, hur onördigt det än må vara, så är det lite av ett livselexir. Särskilt när en vet att det kommer inmundigas i det fria. 

Vi skulle nämligen på utflykt, för idag var dagen.

Dagen då vi skulle hämta hem Taxen Ida till Kavelmora.

Vi har träffat Taxen Ida förut och hon har varit i Kavelmora förut. Ändå var den här dagen lite speciell, för nu skulle det skrivas papper. Det är ett häftigt ämbete att vara fodervärd kan jag upplysa om. Nu finns det inte högskoleutbildningear inom detta ämne men det borde nästan göra det. 

Vi körde in på gården hos familjen vi skulle möta. Solen värmde men vinden var inte ljum. Jag var lite nervös. Jag tenderar att bli det i nya situationer. 

Vi pratade med familjen, vi skrev lite papper, vi såg barn som tog avsked av en kär vän, vi såg andra barn som var lyckligare än på julafton och solen fortsatte värma. 

Vi läste fodervärdsavtalet och kände glädje. Och jag kände nervositet. Skrev under, fick låna kroken man sätter i marken så hunden kan ha en löplina i trädgården och lockade in Taxen i kattburen vi hade med oss. Det är svårt att läsa av hundars känslor för en novis som jag men hon verkade nöjd. Vi var förväntansfulla.

Klockan var efter normal lunchtid och vi stannade till vid en äng. Från ängen såg man sjön nedanför backen och man såg vägen. Inte så konstigt med tanke på att ängen låg precis bredvid vägen.

Det gjorde inget. En picknick-filt har en magisk funktion som gör att det känns mysigt nästan oavsett var man är och är man hungrig också så kan inget gå fel.

Och nu hade vi en hund med på picknicken. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig och grabbarnas brännbolssspelande passade perfekt ihop med den lite tafatta promenaden mamman och dottern gjorde med Taxen Ida. Kaffet smakade gudomligt.

Jag skulle kunna skriva exakt om varje händelse som har skett idag - allt från när vi köpte hundmat till när jag klippte gräset till när jag och Helena gick på promenad vid halv elva-tiden, men det skulle bli ett långt inlägg.

Det jag ville berätta var att Taxen Ida kom hem till oss idag och att jag med spänd förväntar ser fram emot nästa epok i vårt familjeliv. Den som hundägare. Hur jag hoppas att min nervositet inte ska smitta av sig varken på hundar eller kortväxta människor och att jag drömmer om att den här hunden ska hjälpa oss gå framåt.

Nu sover alla i vårt hus, hund och människor.

Imorgon börjar en ny epok. Den med Taxen Ida i centrum.

Blogg 100. Del LXXVIII. Tänkarfredag

Idag har jag tänkt så det har knakat.

Vid ett tillfälle så luktade det till och med räk på kontoret, men det visade sig att det förmodligen var en gratiskissare som hade med sig en cigarettfimp in på toan. Men det hade kunnat vara mitt huvud som hade börjat explodera, faktiskt. Så mycket har jag tänkt.

Ämnen jag bollat i mitt huvud (och lite utanför huvudet) har varit genus, politik, religion och etik. Alla enkla ämnen alltså.  Jag har också tänkt på att mina föräldrar firar femtio år som gifta idag och det är så imponerande att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Eller tänka.

Jag är lite drygt 35 och har idag insett (igen) att jag nog inte har tänkt så mycket förut. Tack och lov att det inte är försent att börja nu, för det är kul att tänka. Lite svårt nu i början men jag kommer nog in i det så småningom.

Imorgon ska vi hämta hem en hund. 

Det tänker jag ska bli kul.

Blogg 100. Del LXXVII. Samtalet

Gång på gång märker jag att samtalet är så utomordentligt bra.

Samtal med maka, vänner, familj eller terapeut - alla samtal är bra. En del är jobbigare än andra men i slutändan tror jag att samtal är bra.

När man samtalar är det viktigt att lyssna också. Annars blir det inget samtal.

Jag är så naiv att jag tror att mycket skulle kunna ändra på sig i vårt samhälle om vi lyssnade på varandra och inte bara skrek högst. Vi behöver inte tycka lika som alla men i samtalet tycker jag att vi kan anstränga oss så pass att vi faktiskt kan lyssna på vad vi säger.

Det tror jag också vore utomordentligt bra.

PS. Idag var jag nästan utomordentligt bra på innebandyn. Det var kul. Ds.

Blogg 100. Del LXXVI. Hela spektrat

Idag var en sån dag som börjar med att du hinner ta en mun kaffe ur muggen innan din kollega ska skoja till det med en hund och kastar en boll som studsar på en pelare, studsar tillbaka och stöter till din kopp så att din mobil hamnar som i en swimmingpool av utspillt, prima kaffe. Och slutar fungera som den ska.

En sån dag som bara fortsätter att andas frustration. Där du budgeterat tid för att hinna allt i tid innan du ska åka hem och så börjar skyltsystemet fallera. En sån dag när det bara är mottrafikanter på vägarna.

Men det var också en sån dag när du kommer hem och en son möter dig med jeansjackan på. Som tydligen varit på sen tvåtiden, allt för att vara redo i tid till fotbollsträningen. Det är en sån dag när solen faktiskt tittar fram på förkvällen och även om den inte värmer som i juli så ger den ljus. 

En sån dag när fotbollsträningen och föräldrarna där och barnen och tränaren bara gör att man ler inombords. Sådär mycket att det inte riktigt ryms så mycket annat, just då. Barn som i klunga springer efter en boll och ibland så kommer en passning igenom, nästan. Det finns inte mycket som klår det.

Och att sen få hjälpa en annan pappa att lyfta av hans bil (!) av en sten och inse att det finns fler som haft en kass dag ger perspektiv, även om det inte känns bättre.

Men det kommer det kanske göra sen.

En annan dag.

Blogg 100. Del LXXV. Tack själv

Ibland får jag servera mat.

Det är inte min spetskompetens men jag gör det oftast godkänt. Förutom idag då ett gäng koppar gick i golvet men det blev bara en härlig stämning i lokalen på grund av detta. För alla andra alltså, Jg vantrivdes.

Men hursomhelst.

När man serverar mat så bär man ut den. Ställer den på bordet eller till och med kommer ut med en färdig tallrik. Vi brukar göra lite mitt emellan: vi ställer ut lite kolhydrater och sen serverar vi proteinet. Mycket behändigt och, om jag får säga det själv, ganska snofsigt. Fyrstjärnigt.

När sen maten är serverad så går serveringspersonal runt bland borden för att på ett smidigt sätt läsa av relationerna gästerna har till maten eller så är det mest för att kolla om det behövs hämtas mer sås. Det är lite olika.

Förhoppningsvis är gästerna nöjda och eftersom vi lever och bor där vi bor så är det i 99 fall av 100 ingen som klagar. Skönt. Men jobbet är inte slut där.

Nu kommer avdukningen. Det, i mitt tycke, svåraste momentet i hela lunchproceduren. Inga knivar ska tappas, tallrikar ska balanseras och rester ska liksom diskret skjutas från en tallrik till en annan samtidigt som ingen helst ska märka att man är där. (Jag väljer med flit att inte här ta upp otyget som vissa lunchgäster har för sig nämligen att stapla sallads- eller brödfatet på mattallriken OCH lägga servetten ovanpå som vore man i högstadiematsalen och ville dölja för matserveringspersonalen att man inte ätit upp allt man tagit för sig. Det ska jag inte ta upp här. Men om du tar åt dig - sluta genast med oskicket.)

När tallrikar och annat porslin är bortplockat från bordet brukar gästen ofta, eftersom hen generellt är ganska väluppfostrad, säga "Tack så mycket, det var väldigt gott" eller "Mm, det här hade ni gjort bra, tack så mycket!" och så vidare. Det är jättetrevligt.

Men sen händer något som jag inte förstår varför det händer. Det händer ofta, säkert nio gånger av tio. Minst. Det är helt oförklarligt.

Jag säger direkt till gästen "Tack själv!" med ett glatt leende.

För vad? Det är inte som att hen har gjort nåt för mig - förmodligen har hon även staplat tallrikar åt mig - varför ska jag tacka henne?

Snälla, om nån (du) som läser den här bloggen har ett svar - skriv ner det i kommentarsfältet. 

Jag vill verkligen ha svar.

Blogg 100. Del LXXIV. Vi väntar

Det är måndag och allt är sig likt.

Blogg 100. Del LXXIII. Skrivkrampssöndag

Hej bloggen.

Det är inte du, det är jag. 

Förut kunde jag berätta saker med målande ord och nu känns det inte så. 

Inombords har jag många berättelser och tankar men fingrarna förmår inte medelst tangenterna förmedla vad de är. Trist.

Kanske hittar jag ordpenslarna igen. Snart.

Det vore kul.

Blogg 100. Del LXXII. Denna dagen

Idag hade jag kunnat skriva ett inlägg om tennis, om ett kafferep med två femtioåringar, om konflikträdsla, om eurovisionsfestivalen och om hur det känns att bära en sovande sjuåring genom skogen hem från grannarna.

Nu är timmen alldeles för sen för detta så om ni vill så får ni måla upp era egna små bilder kring detta.

Väl mött imorgon igen.

Blogg 100. Del LXXI. Fredag

Inte för att skryta men nu är det helg.

På riktigt.

Lärdomarna vi tar med oss från den här veckan är att rasister inte ska intervjuas när mikrofonen är på såvida de inte vill att folk ska höra vad de tänker. Fast i och för sig är det bra att de tänker högt för då kan man resonera med dem.

Nästa sak vi lärt oss är att man tydligen ska våga vilja vara obekväm. Det ska bli roligt när jag lär mig det.

Sen har vi lärt oss om det här med barnmorskekaffe. Starkt ska det vara.

Och idag har vi lärt oss att det är jätteskönt med fredag.

Blogg 100. Del LXX. Barnmorskekaffe

Idag träffade jag en av de barnmorskor jag haft att göra med i mitt föräldrsblivande. 

Hon kände inte igen mig, föga förvånande. Men hon bad om ursäkt för att hon inte kände igen mig och det kändes bra.

Vad jag inte visste i morse, förutom att jag inte visste att jag skulle träffa vår barnmorska, var att jag skulle få lära mig en ny kunskap idag. 

En extremt nyttig kunskap.

Vid ett samtal med en av deltagarna på konferensen - ja ni gissade rätt, det var en barnmorska jag talade med - berättade hon om att det finns något som kallas barnmorskekaffe. Det är lite extra starkt, som ni kanske förstår.

Hon berättade också om de danska barnmorskorna som skrev till kungs eller vilka det nu var som bestämde där förr i tin att de, pga sitt starka kaffe, behövde lite extra ranson kaffe för att kunna klara "jobbet". Och det fick de. 

Nästa gång jag träffar nån barnmorska ska jag bjuda på starkt kaffe.

Blogg 100. Del LXIX. Kurs

Idag har jag varit på kurs.

Det är kul att åka på kurs. Jag har lärt mig hur förhandling funkar och så har jag kört femtio mil i bil. Det ingick inte i kursen, det kunde jag redan.

Jag vet inte riktigt vartåt det här inlägget barkar så jag slutar här.

Det har liksom tappat kursen.

Blogg 100. Del LXVII. Mina hjärtefrågor

Ni har, förhoppningsvis, lyckats lyssna på intervjun med ordförande för SvP i Mora.

Om inte, försök lite till för det är verkligen en intervju som är värd att lyssnas på. För den är förfärlig.

Rasism är så dåligt, på så många plan. Jag ser det bara utifrån för jag drabbas sällan av det men jag vill ändå säga att det är kasst. All denna fina retorik om att det är viktigast att vi ska ta hand om oss själva först för vi har inte möjlighet att att ta hand om en massa andra men vi är inte rasister för att vi säger ju bara det alla tycker - det tycker jag är ledsamt. 

Det är jättemånga som inte verkar tycka att det är ledsamt. Snarare tvärtom, eftersom det finns flera politiska partier med tydliga och rasistiska budskap.

Det är ledsamt.

Men jag tänker att vi ändå är jättemånga fler som tänker tvärtom mot för vad rasisterna gör, så vad säger ni om att vi hjälps åt att störa hur de jobbar och tänker?

Mitt förslag är att vi satsar på tre grejer - kärlek, värme och respekt. Om vi liksom koncentrerar oss på de grejerna - aka hjärtefrågor - och skickar sånt på våra medmänniskor så tror jag att vi kan vara en bit på väg. Eller?

Om ni har frågor så behöver ni inte kontakta Riks.


Och om ni haft svårt att leta reda på intervjun så går det att klicka --> här <-- font="">

Blogg 100. Del LXVI. Måndag

Det här är ju ungefär som en dagbok.

Därför kan jag skriva att det varit måndag idag. Det är första dagen på veckan om man räknar som vi gör i den här delen av världen. Faktumet att det precis varit helg gör att måndagar sällan är uppskattade dagar, även om en trivs med sitt jobb och tillvaro i övrigt.

Jag är lite kluven till måndagar. Idag var en halvhyffsad måndag - inga katastrofer eller underbara härligheter. En vanlig måndag.

Om jag skulle lista det roligaste jag gjort idag skulle det nog vara när jag fick till bilden på projektorn i Stadsteatern eller när jag fick in rullpodierna i förrådet på ett smidigt sätt. Jag är inte en kräsen man.

Det tristaste jag gjorde idag var nog att skrapa bilrutorna imorse och det där skällandet på barnen som är svårt att undvika när en är en trött förälder. Det är så ganska ofta, men det syns inte på instagram.

Det allra bästa som hände idag var när jag fick bära min stora lilla sovande sjuåring från soffan till hans säng. Det var härligt. Och innan dess, när hans syster, som var vaken hela Pettsonfilmen, strök honom över håret, la filten tillrätta på honom där i soffan och sen pussade honom på hjässan, så fick mitt hjärta en extra dos kärlek och en visshet om att de mår ganska bra, våra barn. Trots måndagar och trött gnällpappa.

Nu är den här måndagen slut.

Blogg 100. Del LXV. Filmtajm

Det här blir ett kort inlägg.

Kommer ta dig ca tretton och en halv minut att ta dig igenom det. Om du känner igen hon som är med i sista delen, tveka inte att skriva det i kommentarerna här nedanför. Jag kan nämligen inte placera varifrån jag känner igen henne och du kanske kan hjälpa?

Nåväl. Imorgon kanske det blir ett mer klassiskt inlägg. Vem vet.

Blogg 100. Del LXIV. Långpanna

Idag har jag lärt mig en sak.

Det är att om en jobbar mellan 09:00 på lördagmorgonen och slutar först 01:00 på natten mot söndagen så hinner en inte blogga ordentligt som lagen om #blogg100 säger.

Det struntar jag i.

Istället tar jag mina ömma fötter och packar mig i säng.

Blogg 100. Del LXIII. Lördag

Idag är det fredag.

Dessvärre har det känts som lördag och jag ska jobba hela dagen imorgon. Kastar om veckan som om det inte fanns en morgondag.

Idag däremot lämnade vi tillbaka Taxen Ida. Jösses vad grisgödsel luktar illa. Men hunden var fin.

Imorgon är en annan dag.

Blogg 100. Del LXII. Hundvakt

Om man bor granne med 3000 grisar så luktar det inte tårta.

Tur att vi inte gör det, även om jag gillar tårta. Men det är tur att det finns folk som bor så för det gör att man kan åka dit för att låna en hund.

Vi gjorde det idag. Åkte till en gård ute på det riktiga landet, där grisar frodas och där stängslen runt gethagarna sträcker sig kilometerlånga.

Ett rött hus med staket runt gården. Vit grind och en skylt som upplyste om lösspringande hundar, extremt idylliskt. Om en bortser från grisdoften.

Familjen bjöd på samtal och ett kaffe med ungefär samma färg som nybryggt cascara och när vi åkte därifrån så hade vi en bur med en svart tax i skuffen på bilen.

Det är fint med ett djur som trippar omkring i huset och luktar på precis allting. Det är också fint med barn som tar uppdraget att ta hand om en hund på allvar, särskilt om de har svårt att uttala bokstaven R. Det mesta blir fint med barn som inte kan säga bokstaven R. Men det här blev extra fint.

Nu sover hon i soffan här bredvid mig. 

I och för sig så luktar hon inte tårta, men jag gillar henne.

Blogg 100. Del LXI. Valborg

Vintern rasar.

Ner från himlen. Idag har det snöat som om det inte var första maj imorgon.

Dock hindrar det ju inte att Valborg firas på samma sätt som vanligt - brasa i Hökviken, fika med svärfars grannar och i år var det inget barn som plurrade i diket. Skönt när traditioner bryts.

Tänk om jag hade skrivit Vikten rasar.

Då hade jag kanske inte haft så dåligt samvete för smörgåstårtan till lunch och pizzan nu till middag.

Blogg 100. Del LX. Dygnet

Som vanligt har klockan blivit sen.

Jag har mätat det här med tiden lite. Lyssna på det här:

Klockan går fort mellan 23:30 och 05:45. Det går så snabbt så en hinner knappt märka att tiden visslat förbi.

Sen går klockan ganska snabbt mellan 06:08 och 07:15. Det är knappt så att en hinner sätta på barnen jackor innan klockan slagit kvart över sju. 

Efter det bromsas klockan upp lite. Den går väldigt sakta mellan 08:50 och 09:00 då det är niofika. Sen spurtar den däremot igång igen och vips är rasten slut.

Långsammast på dagen går klockan precis innan lunch och precis innan arbetsdagen tar slut. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb och bara vill ha rast eller gå hem - det här är en empirisk forskning som visar på upplevda fakta, ingenting annat. Jag gillar mitt jobb.

När en kommer hem så rusar klockan igång igen och vips är det dags att inse att det kommer bli en sen nattning igen. Den här tiden på dygnet är en som tröttast också, förutom 05:46 då kanske.

Mellan ca 20:00 och 22:00 går klockan lagom fort. Det är skönt.

Men 22:01 händer nåt med tiden igen. Mellan 22:01 och 23:30 upplevs tiden mer som en grisblink. Det går assnabbt och jag förstår inte varför det ska vara så.

Men nu har klockan blivit sen och jag kan inte fundera mer på det här.

Blogg 100. Del LIX. Arenan

Det kommer att byggas en fotbollsarena i Kavelmora.

Vi har börjat ladda upp med att hålla det lite hemligt för våra barn eftersom de brukar ha en tendens att rusa åstad utan att kunna behärska sig när de får veta roliga saker. Det har de nog från sin mor.

Inspirationen för arenan som kommer byggas hämtar vi mest från Portman Stråtenroad eftersom det är den bästa arenan i trakten.

Tanken är att det kommer, likt Portman Stråtenroad, bli en enmålsplan. Två-mål är lite överkurs än så länge. Det har inte bestämts än hur det kommer bli med läktare på arenan men på sikt så skulle det inte förvåna mig om det blir nåt i stil med Maracana. Det är snyggt med runt och 96000 pers kan ju faktiskt bli sugna på att kolla på enmålsfotboll och om alla blir det samtidigt så är det ju bra att det finns ett sånt alternativ.

Men tills vi får bygglov så börjar vi nog mest med att klippa ängen bredvid vår tomt och sätta dit ett mål. När det är gjort blir det invigning på Maracavelmoranã. Vi tänker utmana laget som har Stråtenbo Portmanroad som hemmaarena. De vet bara inte om det ännu.

Men det kommer bli episkt.

Fortsättning följer.

Blogg 100. Del LVIII. Söndag

Vilodagen.

Eller dagen då det passar att vakna och dricka kaffe på den soldränkta uterumstrappen.

Dagen då en får förmånen att servera kyrkkaffe och kokt varmkorv till fina människor som bryr sig sådär mycket om en att det märks.

Det kan också vara dagen då det är sådär solvarmt att man för ett ögonblick nästan hinner säga "Men nog är det väl i varmaste laget?" men i sista sekunden hindrar man sig själv och tänker på att carpa den här soliga diemen som kanske är den enda soliga dagen den här våren. Eller sommaren.

Den här dagen kan också vara den dagen då ens dotter väljer att göra som sina bröder och börjar cykla med ett porlande skratt som bonuseffekt till trampandet. 

Det kan också vara den dagen då ens son berättar att han minsann tänker köpa alla tjej-karaktärerna på iPad-spelet först, för det är alltid så många andra kompisar som bara köper kill-karaktärerna och det är faktiskt dags att det blir lite rättvisare nu och då måste nån ju köpa tjej-karaktärerna först. Jag är så oerhört stolt över hur min son tänker men jag får himla ofta nåt i ögat när jag tänker på det.

Denna dagen, en vilodag.

Blogg 100. Del LVII. Vänskap

Ikväll är jag lite upptagen. 

Jag är hos han som ansvarar för Popskolan by Nigge. Googla om ni inte läst den bloggen. 

Jag har aldrig skrattat så mycket som ikväll. Sju grabbar som gillar fotboll - det kan bli hur trevligt som helst. 

Jag har inte träffat alla förut men vänskapen som finns mellan några av dem som är här är vacker. Uttrycket bromance må hända vara lite beige men det här när kompisar gillar varandra är väldigt fint.

Det var det jag ville ha sagt ikväll. 

Nu måste jag återgå till att vara upptagen. Jag har fortfarande skratt att spendera. 

Blogg 100. Del LVI. Hundtricket

Idag kan ha varit dagen.

Eftersom den här bloggen kommer vara ett underlag till mina otroligt pompösa memoarer så kräver den ibland att visa livsomvälvande händelser dokumenteras, och idag kanske en av dessa händelser inträffade.

Idag kan ha varit dagen då jag blev kär i en hund för första gången.

Fortsättning lär följa. (Men säg inget till våra barn om du träffar dem för de är inte mogen för all information som finns där ute.)

Blogg 100. Del LV. Rädsla

Egentligen är jag ganska modig.

Oftast är jag det. Men ibland blir jag rädd.

Rädd att jag som har ansvaret för tre små personer ska kaosa till det med allt jag går omkring och bär på så att de får städa upp en massa efter mig.

Det är jag rädd för.

Blogg 100. Del LIV. Mek

Om man slår upp händig i ett uppslagsverk så ser man inte en bild på mig.

Jag är inte helt värdelös och jag diskvalificerar mig lite för ofta när det kommer till praktiska saker. Jag jobbar med det. Min spetskompetens är nåt annat, så kan vi säga. Oklart vad, men att meka med bilar är det inte.

Därför är det stort för mig att åka till en reservdelsbutik och låtsas vara lite kunnig och säga att jag vill ha en H4-lampa och ett par bultar att skruva fast hjulen med, för sånt är viktigt nämligen. 

Kanske ett litet steg för mänskligheten, det här, men tänk om det i framtiden kommer finnas en wikipediasida om F. Timeus där det skrivs om hur bra han var på att fixa med sina bilar.

Hoppas det står att han hade en Volvo Amazon också. 

Blogg 100. Del LIII. En polisperson

Imorse skjutsade jag min sjuåring till hans morföräldrar.

Det är påsklov och då är man värd lite VIP-behandling. Mellan vårt hem och stan är det ungefär 13 km och en sjuåring hinner säga ungefär 40000000000000 saker och en trettiofemårig pappa hinner stänga öronen ungefär lika många gånger på den sträckan. Ibland är det nämligen nonsens som sägs därifrån baksätet. Faktiskt.

Men ibland så hör jag vad han säger. Till exempel imorse när vi mötte en polisbil och han i baksätet sa "Titta pappa, en polisbil. Jag undrar vart han är på väg. Eller hon, förresten, det kan ju vara en tjej som är polis också. Vad dumt att jag alltid säger att det är en han när det lika gärna kan vara en hon..? Vad konstigt pappa, att det är så."

Och så startade ett fint samtal om genus och cementerade könsroller där i bilen längs Hanröleden. Ett samtal där jag fick klart för mig att min sjuåring har kommit ganska mycket längre i rättvisestänket än vad många av mina jämnåriga har. Och med tanke på att han är sju och redan har ett skönt försprång så finns det kanske hopp för framtiden och kanske kan vårt samhälle bli lite bättre snart ändå.

Jag har en del kvar att lära men jag tänker ta rygg på min son, för han verkar ha koll. 

Blogg 100. Del LII. Vårdagen

Den första vårdagen.

När man kan sitta mot en varm husvägg och dricka sitt morgonkaffe och känna solens strålar värma och klockan har inte ens slagit tio.

En sån dag när det känns som att det är på gränsen till för mycket kläder när man har håliga jeans och ett linne på sig. När det är en fröjd att få jobba i trädgården, bara för att det är så skönt.

När det går att sätta sig på altantrappan för att vänta på tvätten som redan torkat. När solen bränner en på högerkinden och byxorna blir sådär heta på låret att det nästan inte går att hålla handen där.

En sån dag då man blir hembjuden till vänner som bjuder på finmat och barnen skyndar sig ut för att studsa studsmatta tills eftermiddagen blivit kväll och de aldrig vill sluta hoppa.

Den dagen var idag.

Blogg 100. Del LI. Påskdagen

Alla dessa glädjens dagar.
Påskdagen ska räknas till en av dem, det är sen gammalt. Man ska vara glad på påskdagen för det är liksom då påsken blir kul igen. Glad påsk, det hörs ju.
Men det måste inte alltid vara så. Eller ibland så är det inte så ändå. Påskdagen kan innehålla sura föräldrar som bara är sura, och lite nedstämda. Och det får väl vara så ibland, antar jag. Men det är väldigt tråkigt, om du frågar mig.
Men lite balsam för en trött föräldrasjäl är när en vän tar sig an barnen så att kökssoffan i uterummet här hemma får sovas på. Sånt balsam är inte så tråkigt.
Och kanske kan en annandag vara en glädjens dag.

Blogg 100. Del L. Påsk

Det är obligatoriskt att säga att man vill vara i fjällen på påsk.

För det är liksom sant. Marsfjällen, Renfallarhöbben, Grillad falukorv, Öppen eld-kokkaffe, Eau de Tvåtakt-doft. Allt sånt hör påsken till, i alla fall för mig.

Men påsken hemma i Falun är egentligen inte heller helt fel. Kullerbacken, Jungfruberget, Påsklunch hos svärfars, Bryggkaffe på solig uteplats, Morgondusch-lukta-gott. Det funkar för mig.

Men påsken är ju barnens högtid. Snart har de väl tagit över varenda högtid om vi inte aktar oss, de där barnen. 

Men det är ganska mysigt att följa med när de går runt till inte ont anande grannar med sina hemmapysslade påskkort och sina överdimensionerade korgar, allt för att beräknande roffa åt sig så mycket sötsaker eller pengar som de kan lägga vantarna på. Urcharmigt.

Men även en hårdhjärtad cyniker får lätt nåt i ögat när nån farbror kikar ut på nån farstukvist och möter två påskkärringar och en superhjälte som står där, med bara vänlighet och godissug som vapen. Och hur samme farbror stressat, med bullrigt, lite osäkert skratt går tillbaka in i huset och kommer tillbaka (synbart lättad att han hade nåt hemma) med ett par mynt och ett leende.

Och när barnen räcker över sina påskkort och med ljusa stämmor önskar farbrorn en Glad Påsk och farbrorn leende vinkar och stänger om sig så gör det inte så mycket att påsken inte firas i fjällen i år.

Blogg 100. Del XLIX. 18 april

Varje år infaller det här datumet.

Varje år fyller min fantastiska fru år den här dagen.

Ibland tänker jag att hon egentligen är out of my leauge och att jag har gjort värsta jackpoten som har henne som min livskamrat. Allt hon är.

Och det jag kan ge henne är fina frukostmackor på sängen på hennes födelsedag. Tillredda med kärlek.

Längtar redan till nästa år.

Blogg 100. Del XLVIII. Skärtorsdag

En vanlig dag.

Lite kortare bara, om man tänker jobbmässigt. Hemma tog den aldrig slut - barnen var inte sugna på att gå och lägga sig 18:00 som jag helst hade velat.

Ibland blir en trött bara. Trött, men inte själstrött. Bara vuxentrött. Det är en okej tröttna, tycker jag.

Nu ska jag slå in paket. 

Imorgon är det ingen vanlig dag, det är Helenas födelsedag. Och långfredag.

Blogg 100. Del XLVII. Byta däck

Det brukar vara ganska kul att byta däck.
Det hade varit kul om årets däckbyten på de båda bilarna hade gått till ungefär såhär:

Om den här filmen inte kommer upp på era skärmar heller så kan ni klicka på den här raden. Det borde få er att kunna se filmen i alla fall.

Men tillbaka till däckbytet.
Det gick inte till som på filmen.
Alls.

Blogg 100. Del XLVI. VAB

Det är synd om barn som är sjuka.

Idag hade vi ett sånt barn och jag fick förmånen att vara hemma med det. Det var inget dödssjukt barn jag hade att ta hand om, men väl ett lite sjukt barn. Halsont och huvudvärk. Om jag hade haft samma hade jag såklart varit dödssjuk.

Det är inte synd om mig heller.

Blogg 100. Del XLV. Val

Vi har två alternativ.

Antingen får det här i lägget handla om ur snopen och glatt överraskad jag blev i förmiddags när jag kom in på jobbet efter ett ärende på stan för att finna min gamle, gode vän J sittande i en fåtölj i all sin prakt. Jag skulle kunna skriva om hur länge sen det var vi hade setts och hur chockad jag blev och hur härlig den där kramen som han gav mig var och om hur mycket minnen som väcktes, bara sådär.

Eller.

Så får det här inlägget handla om innebandyavslutningen som äldsten och jag var på idag. Jag skulle kunna skriva om hur föräldrar har en förmåga att låtsas kämpa fastän de egentligen bara vill förlora för att se de glada stjärnorna som tänds i barnens ögon när de får vinna. Om jag skriver ett inlägg om innebandyn så kan jag också ta med det här om att en del söner som är i det vinnande barnlaget ger sin medalj till sin pappa, för att pappan "ju var mycket bättre på matchen och då ska ju han ha medaljen" även fast pojken som tränat hela säsongen och kämpat på verkligen förtjänat medaljen. Det skulle jag kunna skriva om, men med risken att det skulle kunna bli så att han som skriver det här inlägget liksom får nåt i ögat och måste torka sig där för att det nästan börjar rinna nåt för att sonens hjärta är så mjukt och fint. Och om jag skulle skriva om innebandygrejen så skulle jag också kunna skriva om sonens klasskompis, sju år, som eftersom han vet att han som skriver den här bloggens son inte riktigt gillar piggelin så mycket, övertalade sin mamma att ta med en annan glass också så att alla skulle bli glada och få glass som dom gillar. Även min son. Och om jag skrev det så skulle jag nog ha med nån liten passus om hur han som hade fixat glassen log till när han fick bekräftat att han hade gjort en bra och omtänksam grej med det här med glassen. Och så skulle jag få nåt i ögat igen, bara för att barn kan vara så fina och omtänksamma.

Men jag vet inte vilket vi ska välja att skriva om.

Det börjar märkas att det är supervalår i år. Även på den här bloggen.

Blogg 100. Del XLIV. Söndag

Inget nytt under solen.

Ett besök i en kyrka, lunch hos svärföräldrar, kittling av barn, hjälp av granne med ett litet projekt, Clash of Clans och nu är dagen slut.

Rutiner, rutiner, rutiner.

Imorgon är det måndag och så fortsätter ekorrhjulet snurra.

Hoppas solen kommer skina.

Blogg 100. Del XLIII. Gåvor

Idag spelade jag tennis.

Det gick som det brukar men vi ska ha i åtanke att det faktiskt finns proffs som förlorar med 2-0 i set och kanske bara lyckas få ett gem på en hel match. Faktiskt.

Men jag fick inte bara stryk. Jag fick ett par shorts av han som vann över mig. Splitternya. Han sa att det var för hans egen skull som han gav mig dom eftersom han stört sig på att jag, eftersom jag inte haft fickor på mina shorts, bara har lagt bollarna på golvet bakom min baslinje och det har gjort att han inte har kunnat slå bollarna som han velat. Jag vet inte om jag tror på att det är hela sanningen men jag känner att jag inte är personen att ifrågasätta. Det var väldigt fina shorts.

Det är ganska svårt att ta emot gåvor. Det tycker jag i alla fall. Jag hinner liksom bli generad och tänka att "oj, det här var ju pinsamt" och så får jag svårt att ta emot gåvan.

Löjligt, när en tänker efter.

Jag brukar tänka såhär också: "men oj, om jag får den här fina presenten, hur ska jag kunna återgälda den och vad ska jag köpa som jag kan ge tillbaka så att vi blir kvitt?" och så kan jag inte riktigt sluta tänka så. Men det gör inget att en tänker så, för att vilja försöka återgälda eller ge vidare är ett fint drag hos folk, tror jag.

Det är inte bara min tenniskompis som har gett mig saker, det är många som gjort det. När jag räknar efter så är det väldigt många som ger mig saker till höger och till vänster. Och med saker så menar jag allt: skratt, värme, glädje, omtanke och ibland shorts. Och annat.

För det är jag väldigt tacksam. Sådär tacksam att jag är osäker på hur jag ska kunna återgälda och jag tycker nästan att det är lite pinsamt att jag får så mycket fint hela tiden. Så tacksam.

Och hur läskigt och obekvämt jag inombords tycker det är att få alla de här sakerna är jag väldigt glad för dem. Och för alla som ger till mig.

Så nu är målet att både ta chansen att ge nåt tillbaka till dom som gett mig eller paya it forward samt att få in första serven nästa gång jag spelar tennis.

Blogg 100. Del XLII. Paddornas återkomst

Paddan är inte skapelsens krona.
Under vintern har jag hunnit glömma bort att de finns, de här för mig helt värdelösa kräken. Jag gillar dn tiden på året då en inte behöver tänka på paddorna utan dagarna rullar förbi utan egentliga störningsmoment, andra än livet som alltid är närvarande.
Imorse när jag åkte till jobbet kryssade jag mellan ett ansenligt antal paddor som vaknat och kravlat sig ut på vägen. (Jag tror det var två paddor. Två för många.) Resan till jobbet gick bra men jag hade nära till mina mantran jag brukar ta till för att bearbeta att jag sett en padda. (Rent terapimässigt är jag inte riktigt tillfreds med min bufonofobi, tror jag.)
Ni har kanske läst om den förut?

Sen kan vi prata lite om såna här kollegor som kommer in på kontoret med händerna ihop, som om de bär på konstiga mynt de samlat ihop som de vill visa för nån som om av en händelse har en släng av  bufonofobi. De vill gärna visa de där mynten de säger att de har sopat ihop för nån med bufonofobi eftersom det egentligen är ett groddjur de håller i händerna. Såna kollegor har vi och det är en himla tur att såna kollegor har ett enormt förtroendekapital hopsparat för en sån här grej gräver ett djupt hål i det, om ni förstår vad jag menar. Typ inget blir kvar.

Inte ens en krona.

Blogg 100. Del XLI. Ett inlägg som egentligen skulle handlat om något annat

Jag är ledsen, en del inlägg jag tänker att jag ska skriva går inte att komponera.
Inte än.
Det är lite det här med att jag ogillar när det blir dålig stämning och sen är det lite det här att folk jag pratar med kanske inte vill att jag ska prata om sakerna de säger till mig, även om det skulle krävas extremt mycket detektivarbete för att klura ut vem som har sagt vad och vad den personen har menat med det och vilka konsekvenser det skulle innebära för kanske hela mänskligheten.

Så jag får skriva om nåt harmlöst istället.

Idag har jag jobbat en så kallad långpanna. Egentligen inget att skryta om eftersom jag inte behöver göra mina 16 timmar i till exempel en kolgruva som vissa andra.
Om man tänker på ordet långpanna så går det lätt att tänka på långbänk och så är man vips inne på ordet långfil.
Visst blev det aldrig nån hit? Eller har jag missat värsta grejen? Eller är det så att det bara är en tidsfråga innan hipsters kommer på att det är coolt?

Åh, alla dessa frågor. Det kan jag också bli ledsen över.

Blogg 100. Del XL. Jubileum

Idag är det inlägg 40 i den här bloggutmaningen.

Det går väl ganska bra, va? (Ska jag fortsätta eller?)

Hursomhelst. Onsdag är det i allla fall och ibland tänker jag att "tänk om jag hade en blogg där jag kunde skriva vad som helst" och så kanske nån skulle läsa den. Sen fortsätter jag tänka att "tänk om jag skulle skriva en massa trams som ingen riktigt förstod" och så kanske nåt blogginlägg bara skulle spåra ur helt där det mest bara skulle vara en massa ord i en följd som egentligen inte hade nån betydelse i slutändan. Det vore knepigt, mest för läsaren. Jag som skriver har ju redan gett upp och av respekt för den, formodligen ende, läsaren slutar jag nu så att hen inte behöver slösa med sin dyrbara tid.

60 inlägg kvar. Det är värt att fira!

Blogg 100. Del XXXIX. Fotboll

Förr i tiden brukade jag skriva om fotboll med jämna mellanrum.

Då skrev jag om Zlatan, min granne Mästersnickaren och Kepsmannen, bland annat. Ikväll hade jag också kunnat skriva ett liknande inlägg eftersom den här fotbollskvällen också innehöll Zlatan, Mästersnickaren och Kepsmannen. (Om du är ny läsare här på Kavelmora Ink och tycker att jag mest bara babblar osammanhängande så hälsar jag dig välkommen till min verklighet, och hänvisar till tidigare inlägg för klargöranden.) 

Det var på det stora hela, som det brukar, en trevlig kväll även ikväll. 

Det finns så många andra som kan så oerhört mycket mer om fotboll än jag kan så jag uppmanar er att läsa de bloggarna istället för min om ni vill ha nåt matnyttigt med er hem. Om ni prompt ska ha ett tips så ger jag er Niva. Min fotbollskunskapsidol, som jag för övrigt har lånat ut ett pingisracket till då jag jobbade på hotell. En av mina bättre "Jag mötte Lassie", faktiskt. Den historien kan ni också läsa om i nåt tidigare inlägg.

Jag tror ibland att det mesta har skrivits och för att spara några ord till inlägg 40 imorgon så sätter jag punkt här.

Eller om det här hade varit ett inlägg (pun intended) om fotboll - jag blåser av.

Blogg 100. Del XXXVIII. En topplista

Idag var det måndag.

Den dagen brukar inte vara på min topplista över dagar. Jag vet inte om den har fått ett oförtjänt dåligt rykte av att det är så många som bad mouthar den till höger och vänster eller om den faktiskt gjort nånting mot mig som gör att jag inte riktigt gillar den. Jag vet inte.

Egentligen har det inte hänt så himla mycket idag som förtjänar en plats på en topplista. 

Det enda som egentligen får plats på min topplista idag var när jag kittlade ett barn så mycket att hon halkade ner från fåtöljen, skrattande av kik.

En ganska bra grej dock som lätt skulle platsa på min topplista alla dagar i veckan.

Inte bara måndagar.

Blogg 100. Del XXXVII. Helgsammanfattning

Det är ju kutym att en ska knyta ihop säckar och annat.

Därför passar det väl bra att sammanfatta den här helgen med att konstatera att den är slut nu. Att syster med barn rest vidare och att de motordrivna skärmflygen svävade iväg i fjärran vid halv sju-tiden ikväll, när aftonen var som vackrast. Nu försvinner helgen också.

Imorgon ska jag gå till mitt jobb. Mitt nya jobb, fast det är samma jobb på mitt gamla ställe, fast det är ändå nytt. Snurrigt, jag vet. Jag håller bara i hatten och försöker göra mitt bästa så gott jag kan.

Det är dock svårt att göra sitt bästa när man tror att man är dålig. När barnens "MAMMA JAG GILLAJ DIG MEST" ändå hugger ett litet hugg i hjärtat, även om de inte menar det som de säger. 

"Nej då, du är ju så bra, du har inget att bekymra dig över" kanske nån tänker i sitt stilla sinne, och det får man göra. Jag skulle gärna tänka så också, oftare än vad jag gör. Ibland lyckas jag, men inte alltid.

Med jämna och ojämna mellanrum drabbas jag av den här dåliga självkänslan. Inte lika ofta som förut - tack och lov att samtalsterapi och annat hjälper ändå - och inte lika ihållande, men ändå.

När den känslan sen passar på att dyka upp på söndagskvällen, precis innan man ska gå till jobbet och försöka visa den nya chefen att man har nåt att bidra till verksamheten, då är den extra ovälkommen.

Så ovälkommen att jag väljer att skriva om den istället för att buteljera den i själen. Om jag tar upp den i nattsolen som bara lyser i fantasin kanske den försvinner, likt ett troll som stelnar till berg om solens strålar träffar det.

Så man kan säga att jag knyter upp säcken med alla olustkänslor som jag bär på och hoppas att de försvinner. Försvinner precis lika snabbt som den här helgen svävade förbi.

Blogg 100. Del XXXVI. Ved

Nyss var jag ute och hämtade ved.

Vi skulle kunna skylla på att det var därför som det här inlägget publicerades först nu, men det hade inte varit hela sanningen. We'll leave it at that.

När en hämtar ved så lyfts det ju på en hel del vedträn. En del går ner i korgen på en gång medan en del, som kanske är för stora, för långa eller för korta, läggs åt sidan. 

Där tror en ju att de ska få ligga en stund, liksom i fred - men förbluffande snabbt är en där och lyfter i samma vedpinne som just lagts bort.

Är det inte märkligt, så säg!?

Jag tycker det är mycket konstigt och skulle gärna se att det kanske blir en diskussion här i kommentarsfältet kring detta märkliga fenomen. Så känn er fria att dryfta era tankar på varför refuserade vedpinnar inte ger sig så lätt - väl mött i kommentarsfältet! 

Blogg 100. Del XXXV. Disco

När jag var liten så gick jag nästan aldrig på disco.

Det handlade nog mest om att det inte var okej att gå på disco om man var med i pingstkyrkan, för alla vet ju hur risigt man ligger till om man går på dans. Skoja. Det var nog mest att jag kanske inte trodde att jag skulle gilla det i kombination med att mina föräldrar inte uppmuntrade mig att ändå hänga med. Så tror jag.

Idag var det disco i äldste sonens skola. Vi hann inte riktigt med det i planeringen och han ville, enligt egen utsago, inte spendera sina egna pengar på disco. (Vi hade gett honom cash om han velat, så mycket tycker vi om honom.) Så vi struntade i att skjutsa honom till discot och när han ville ha ett eget disco här hemma så tyckte vi att det var en strålande idé. För det var det ju.

Så vi poppade popcorn, tog bort mattorna från hallen, byggde iordning en liten kiosk, kopplade ihop mobilen till en liten radio och så blandade vi saft. Vi la ihop en liten spotifylista med bra discomusik och så startade vi discot.

Tre femåringar och två sjuåringar, (det är kul med kusiner) och så satt morsorna på stolar i hallen och fotograferade med sina mobiler. 

Jag satt i kiosken och trodde att jag skulle få göra hela tjottaballongen men tji fick jag. Discochefen, han som ville ha discot hälsade alla välkomna och informerade om att det skulle bli danstävling och dansstopp och hela baletten. Ja, nu sa han ju inget om att man fick dansa balett men det hade man nog fått om man velat.

Det var ganska hårt tryck i kiosken till en början. Sen fortsatte trycket på kiosken genom hela discot men det hann dansas en hel del ändå. Vi fick blanda saft ett flertal gånger, alltså var allt i sin ordning som det ska vara på ett disco.

Nu är det sällan bilder med på den här bloggen så jag kan inte riktigt visa hur det ser ut, men ni kan säkert tänka er hur det ser ut när en femåring breakdancear och tack vare det vinner en danstävlingsomgång, och hur glad den femåringen blir för detta.

Ni kan säkert också se hur stolt discochefen blir över sitt lyckade projekt som klarar sig nästan helt utan gråt och tandagnisslan, och hur han förmodligen kommer bära med sig detta en lång tid.

Jag såg det, och ni kan säkert föreställa er hur det liksom kom nåt i ögat på mig när jag såg hur mycket han tyckte om att ha ett disco.

(Sen vet jag inte om ni kan föreställa er hur jag både sittdansade där i min kiosk och klappade i händerna medan jag hällde upp saft och delade ut popcorn, men det gör inget. Det hände i alla fall.)

Blogg 100. Del XXXIV. Innebandy, igen

Ikväll var det innebandykväll igen.

Både min terapeut och andra brukar säga att jag inte ska slå ner på mig själv med egenriktade kommentarer om hur dålig jag är, men ikväll hade både han och andra hållit med mig. Jag var inte bra, på riktigt alltså.

Och då är det lätt att undra om en nån gång egentligen har varit bra på innebandy, eller better yet - ens kunnat spela innebandy. Kan det vara så att pannbandet och tröjan med nummer 50 på ryggen har förblindat folk att tro att jag faktiskt har kunnat spela innebandy? Oklart.

Men så kommer jag på den där matchen under Duvan Cup (may it rest in peace) när vi mötte Eii Saa Peittää och jag stänkte in fyra mål. Då var jag riktigt bra, faktiskt.

Men det var då, och nu är nu.

Fast jag är väl inte ensam om att leva på gamla meriter? (Och idag hade jag min tröja med 50 på ryggen. Allt för konsten.)

Blogg 100. Del XXXIII. Trädgårdsvård

Det är vår och min pappa har i vanlig ordning jobbat som en galning i vår trädgård.

Som han gör varje år, när han är här på våren vill säga. Det krattas, det klipps grejer och körs med skottkärror som om det inte fanns nån morgondag. Eller sommar.

Och idag skulle vi såga ner lite av våra syrenbuskar och fläderträd. Min svåger har lånat mig sin motorsåg och jag var extremt sugen på att testa den. Jag är ingen erfaren motorsågare men jag såg verkligen fram emot att få "testa kedjan", som motorsågare brukar säga.

Min pappa gav mig ett par tips hur jag skulle göra så snart vi hade dragit igång maskinen. Ja, jag försökte dra igång den själv men en son vill ju gärna att hans far ska få känna sig som en riktig pappa så jag lät honom dra igång den. (Eller så var det så att jag inte fick igång den, därom tvista de lärde.) Man ska liksom se till att svärdet och kedjan kommer emot trädet som ska sågas och sen så ska man vara försiktig. Ungefär så enkelt är det.

Nja. Det kanske inte är så enkelt men det var himla kul. Det enda som var tråkigt med att såga träd var att det efter ett slag började ta slut på träd och som jag förstår det så tar det jättelång tid för en del träd att växa upp igen och det är ju dumt om en då har sågat ner alla träd. 

Men det var kul så länge det varade och sensmoralen av det här inlägget är att vi är extremt priviligierade som har en pappa som kommer och hjälper oss med trädgården. 

Det går inte att säga tillräckligt många gånger hur tacksam jag är.

Blogg 100. Del XXXII. Första april

Idag var det första april hela dagen.

Ni vet, den här dagen då alla ska skämta med alla och luras och hålla på. Den dagen.

Jag för min del brukar inte bli lurad. Om kan med inte menar motsatsen till inte. 

Och det här vill jag ha fört till protokollet att det är astaskigt att skicka ett sms där det spelas på känslor om att nån kontaktfamilj inte kan ta hand om ett par hamstrar och om det inte vore lite kul ifall de kunde komma hem till oss och barnen skulle ju bli så glada och så.

För ett sånt sms går det ju inte att inte tro att det är på riktigt. Och i slutändan av den historien är det alltid nån som känner sig bortgjord och som en liten godtrogen fjant. Precis som så många andra första aprilar förut.

Och då är det tur att komma ihåg att det bara är första april en dag om året och blir man sillurad så är det ju inte hela världen ändå. Hoppas jag.

PS. Om den här internetsidan nån nån gång kommer användas som nån form av minnesanteckning av mitt liv så kanske det den här dagen bör stå att folkets hus idag övergick i kommunal ägo och att jag passade på att vara ledig den här dagen. Ds. 

Blogg 100. Del XXXI. Pingis

Min pingiskarriär var ganska kort. 

Jag hade det svårt när jag mötte bättre spelare än mig själv och blev aldrig riktigt bra på min backhand. 

Den största framgången var nog när jag slog Payman Hasheer från Skellefteå med 29-27 i skiljeset. Mina vänner bakade tårta åt mig den kvällen för att fira. 

Idag spelade mina brorsöner och jag pingis. Jag hade fortfarande peoblem med min backhand och med spelare som är bättre än jag, men det var en fin kväll. 

Jag är väldigt lycklig lottad som har så fina syskonbarn. Varje gång jag träffar dem får jag nya bevis för att det är så. 

Och då har jag inte ens beskrivit hur fint det var när de följde med på Leonarda innebandyträning. 

Blogg 100. Del XXX. Kusiner

Min familj är ganska stor.

Igår sågs vi allihop och idag sågs vi igen, nästan allihop.

När man räknar efter så blir det även om två saknas ganska många.

Kolla på den här bilden och så tänker ni på att det saknas ett gäng föräldrar på bilden.

Då märks det att vi har en stor familj.

Blogg 100. Del XXXIX. Bröllop

Idag gifte min bror sig. 

Han gifte sig på en av de finaste dagarna det här året med en av de finaste kvinnorna jag mött. 

Det är väldigt roligt att gå på bröllop, även om stressen som blir av att man ska projektleda tre yra små höns lätt gör att frustrationen över ens egen tålamodsbrist läcker ut mer än nödvändigt. 

Det är fint att se glada människor. 

Ja, jag kommer tillbaka till det allt som oftast, det att jag gillar glada människor. Också. 

Och idag var det nära att tårarna tittade fram, för det var en vacker dag. 

När min bror gifte sig. 

Blogg 100. Del XXVIII. Farsta

Vi är där allt nästan började. 

I Farsta, denna underbara förort där vi fick våra första, vuxna vänner. När man räknar efter var det ganska länge sen, sådär länge så att man inte riktigt vill räkna efter för då inser man att det har gått ganska lång tid. 

Vi bor hos fina vänner. Det är inte så ofta som vi träffar dem men allt är som det var förut, även om allt är annorlunda. 

Jag gillar när det är så. När jag får vara med personer som känner mig och vet vem jag är utan att jag behöver tänka på fasaden alltför mycket. 

När jag står på deras balkong på åttonde våningen och ser ut över de sovande belysta husen minns jag de fina tiderna här. Jag har inte glömt alla tuffa stunder, men just nu njuter jag av de fina minnena. Sånt får man bestämma själv. 

Jag gillar Farsta. 

Blogg 100. Del XXVII. Innebandy

Förr spelade jag ofta innebandy.

Nyss spelade jag innebandy.

Jag var lite bättre på att spela innebandy förr.

Blogg 100. Del XXVI. Hamburgare

Idag har jag varit på kurs.

Det är kul att lära sig saker. På kursen idag har jag lärt mig att man ska behandla andra som de vill bli behandlade. Tänkvärt. Jag har också lärt mig att vi har en ganska lång promenad kvar innan patriarkatet är krossat, även om sextioåriga föreläsare av det manliga könet faktiskt kan komma ihåg att det finns kvinnor inom affärsvärlden också. Vi får kämpa på.

Jag har också lärt mig att när min syster smsar så är det väldigt lätt att känna att en vill kasta sig på första bästa färdmedel och förflytta sig till Sveriges bästa hamburgarställe. Nej, inte Max, även om det är ett tight race. Men det här stället jag var på var bättre. Än allt. 

Där lärde jag mig att om man vill få riktigt fina hamburgare så ska man använda 80-20 kött där fetthalten är 20, och köttet de resterande 80. Sen ska det helst vara skärgårdskor som används men det är ju inga problem så länge man har tillgång till skärgårdskor.

Jag har också lärt mig att man ska mala köttet så att det kommer ut i en slags slang som man virar in i plast. Den "köttfärskorven" får sen vila i plastfolien inne i kylen innan man skär den i lagoma bitar och lägger den på grillen. Gör man så och kryddar anrättningen med en god Ale så är man nästintill hemma i smakhimlen.

Det är kul att lära sig saker..

Blogg 100. Del XXV. Våffeldagen

Idag har det varit våffeldagen.

Våfflor är inte bara goda, de är sjukt onyttiga också. Särskilt för nån som har börjat räkna kalorier och för nån som kanske börjat knappa in vad nån har ätit på en dag för att se om dagens kaloribudget går ihop för nån. Just på våffeldagen så finns det extrema frestelser att fuska med dokumentationen.

Eller så går man, eller nån, på en promenad för att på nåt litet vis sudda ut de där sex våfflorna man, eller nån, har ätit under våffeldagen. Och om man, eller nån, är ute och promenerar så bjuds ett ypperligt tillfälle att lyssna på en podcast och just idag vill jag tipsa er om att lyssna på Värvet och intervjun med Jan Gradvall. Min nya idol.

Så without further ado tycker jag att ni googlar rätt på den podcasten och så ses vi imorgon. 

Blogg 100. Del XXIV. Ett inlägg om min fru

Idag bestämmer min fru ämnet på det här inlägget.

Hon vet inte riktigt vilken stil jag har på mina inlägg, och det tolkar jag som att hon inte riktigt läst den här bloggen på sistone. Rimligt, om du frågar mig. Hon är ju liksom med IRL, som kidsen säger. Det kan räcka, om en säger som så.

Men hon står ju ut i alla fall, och det lär vi ju klassa som en #win, som kidsen säger. Bless her heart, som en amerikansk frikyrkopastor skulle ha sagt. Råflyt, som jag brukar säga.

Så jag tycker vi alla stämmer upp i en sån här med tanke på hur mycket hon står ut med, min fru. 

Blogg 100. Del XXIII. Söndag, bloody söndag

När det inte händer så mycket mer än en gudstjänst med kyrkkaffe och ett vägföreningsmöte på en söndag så är det lite av en utmaning att komponera ett blogginlägg som åtminstone är intressantare än en utgrävning i ens egen navel.

Förr hände det saker som triggade igång minnen som jag kunde berätta om.

Nu känns det lite som att jag har berättat alla skämt jag kan och alla små historier som jag nånsin lärt mig.

Ja, lite vemodig är jag nog allt. Kanske är det klassisk söndagsångest eller så är det bara gammalt vanligt vemod. 

Om vi tar och håller tummarna att det kanske händer nåt berättansvärt imorgon och att jag hittar några passande ord vore det ju alldeles utmärkt.

Och så tar vi nya tag imorgon.

Blogg 100. Del XXII. Att tycka om debatt

Det ska tyckas så mycket.

Alla ska ha en ståndpunkt i allt, allt ska vara genomtänkt, alla åsikter ska ha grundmurade argument. Den som ropar högst hörs mest. Såklart.

Jag talar i egen sak här. Jag är en av dem som tänker lite mer än jag pratar, när det kommer till lite viktigare saker. Jag har åsikter i frågor, men jag stöter och blöter tankarna i mig själv så länge innan jag vädrar dem att diskussionen har hunnit springa vidare till nästa heta ämne när jag är klar och då finns det liksom ingen mening att säga vad jag tycker.

Det jag gillar är samtalet. Samtalet med mjuka ord, där det finns utrymme att tänka och testa sina tankar lite, utan risk att bli påhoppad, näthatad och förlöjligad om en tycker lite annorlunda eller kanske lite naivt ogenomtänkt. 

Ja, jag kanske drömmer om en utopi. Det kanske inte är möjligt att ha ett lyssnande debattklimat i vår samtid där allt bara snurrar snabbare och snabbare. Jag vet inte.

Men jag tycker att det borde gå.

Blogg 100. Del XXI. Ett blogginlägg skrivet med Klungan i bakgrunden

I lördags var jag och såg på Klungan.
På andra sidan om okej. Det var det som föreställningen hette. Den var bättre än okej.
Nu sitter jag och kollar på en annan Klunganföreställning samtidigt som jag skriver det här inlägget. Den heter "Det är vi som är hemgiften". Jag vet inte om det hjälper för att få det här till ett bättre blogginlägg och det är ju inte så troligt men det gör inget. Jag har i alla fall roligt.
Så är det ju väldigt ofta. Att jag har roligt och det behöver inte vara nåt likhetstecken med att resten av folket omkring har det.
Idag var vi på ett lekland, mina barn och andras ungar. Det var roligt.

För mig är det ganska viktigt att saker och ting är roliga. Jag samlar på roliga saker. Och när jag mår bra så är roliga saker extra roliga.

Därför är den här programmet med Klungan som jag kollar på extra roligt.

Blogg 100. Del XX. Om att kännas igen

Idag var det öppet hus på sonens nybyggda skola.

Det är en splitterny träskola som bjuder på nybilsdoft när du kliver in genom dörren. Jättefin. Och på tal om dörren så stod rektorn och hälsade alla välkomna när de kom in genom dörren.

Jag har ett ganska vanligt utseende. Lite svartmuskig men i dagens samhälle så innebär det mest att jag är så diskret som en man i trettiofemårsåldern kan bli.

Rektorn, som jag vid ett flertal tillfällen hälsat på - både med handslag eller/och diskreta nickningar - hälsade på oss och frågade om jag inte hade varit på det där första informationsmötet om skolan där i matsalen i våras eller när det nu än var, och det hade jag ju. Jag hade varit där och mest suttit och twittrat till två av de andra papporna som också var där och de ämnen vi suttit och fnissat åt var vargar, wi-fi, det påhittade materialet "plegel" och foliehattar. Inte trodde jag att jag hade märkts. Men tydligen så. Det var ju smickrande.

Och på tal om smickrande så var jag på en fantastisk humorföreställning i Stockholm i lördags. Där, i foajén, innan föreställningen, stod jag och var sådär förväntansfull som jag var, när en kvinna tittade på mig lite mer än vad folk brukar göra när de ser personer de aldrig har sett förut.

Märklig känsla, när nåt sånt där händer.

Ännu märkligare känsla när personen gör en ansats att hälsa och sen gör det med orden "Hej, visst är det du som är min optiker?"

När en då börjar förklara att det nog inte är så det ligger till, riktigt, och personen som hälsat ändå inte riktigt ger sig, så skapas det en mycket underhållande stämning. (Och tydligen så var det en ganska bra optiker hon hade träffat så jag behövde ju inte skämmas alltför mycket inför det faktumet heller.) 

Ja, egentligen har ju de här historierna kanske ingenting med nåt att göra men men.

Blogg 100. Del XIX. Om mörkerkörning

Ibland är det mörkt när en ska ut och köra bil.

De flesta bilarna ute på marknaden har utrustats med lampor. Om du har en bil utan lyktor, byt eller kör bilen på en inhängnad bana.

Många bilar har en funktion på sina lyktor. Den funktionen gör att föraren kan bestämma om lyktorna ska ha ett starkt sken eller ett lite svagare, men ändå fullt tillräckligt sken för att se trafiken. 

En del verkar ha lite svårt med hur den här funktionen ska användas, och därför tänkte jag komma med en liten instruktion om hur en kan göra:

Om du möter en bil så är det bra att "blända av". Det betyder att du drar ner på ljusstyrkan. Låt sedan ljuset vara avbländat till EFTER att du har passerat den mötande bilen. Då, och först då, kan du brassa på lyset igen så mycket du behöver. Förutsatt att det inte kommer en till mötande bil bakom för då behöver du avvakta lite tills den har passerat.

Svårare än så är det inte.

Blogg 100. Del XVIII. Konferensskola, om skyltar

Tur att det finns skolor där ute.

Det är så många människor som behöver lära sig saker. Enkla saker, som egentligen borde vara självklarheter men som folk uppenbarligen inte kan eller förstår.

En del ifrågasätter behovet sv skolor. Är det inte föräldrars ansvar att lära sina barn saker nuförtiden? Ska staten lägga sig i om folk lär sig saker eller inte?

Jag ser att det finns behov av skolor. Det behovet gjorde att jag till exempel kände mig tvingad att starta en Caféskola då så många saknade kompetensen att veta hur man beter sig på ett café. (Det går att friska upp sitt minne genom att klicka på länken här bredvid som leder till gamla lektioner i Caféskolan.)

Det finns också ett behov för en Konferensskola och på förekommen anledning kommer jag repetera en gammal lektion. (Det verkar nämligen vara så att folk antingen missat (?!) eller glömt förra genomgången och därför kör jag repris.)

Lektionen handlar om att läsa skyltar. Den här kunskapen går att applicera på andra situationer också, men nu pratar vi primärt om konferensskyltar.

Ofta när man kommer till en konferensanläggning så vet man kanske inte riktigt vart man ska gå. Är det en konferensanläggning med lite stolthet och självrespekt så kan du utgå från att nån liten konferensvärd har gjort i ordning nån form av skylt som hänvisar vart du ska gå. 

Så är du på en anläggning för första gången så rekommenderar jag att du letar efter en skylt. Ofta behöver du inte leta länge, då hänvisningsskyltar tenderar att finnas i omedelbart blickfång mer ofta än sällan.

På skylten brukar det stå relativt tydligt hur du som gäst ska röra dig för att hitta rätt. Till exempel kan det stå att du ska följa TV-skyltarna för att hitta rätt. Då är Konferensskolans allra starkaste rekommendationer att du testar att följa de instruktionerna. (Det är nämligen jättesällan som konfernsvärdar hänvisar gäster fel så risken att du ska ledas på villovägar genom att följa instruktionerna är minimal så du har oftast inget att riskera på att göra som skylten säger.)

Så sammanfattningsvis: Gör som skylten säger. Om du däremot står och läser skylten och ändå väljer att fråga hur du ska gå till konferenslokalen finns det risk att du blir upphov till en lektion i Kavelmora Inks Konferensskola.

Frågor på det?